Krisen, del 159: Är Sverige rikare än någonsin? Kan pengar omfördelas?

På tal om Syrizas vänsterpopulism, så vill jag gärna återvända till frågan om pengar, rikedom och omfördelning i ljuset av krisen.
Låt mig då börja med att citera en bit ur ett brandtal som nyligen publicerades på Aftonbladets kultursida. Det är mina kloka historikerkollegor Kjell Östberg och Håkan Blomqvist som skriver och jag är inte ute efter att polemisera mot deras budskap. Däremot vill jag resa mina två stora frågetecken kring följande passage:

Sverige är rikare än någonsin. De svenska bankerna gör i år 100 miljarder i vinst. Aktieutdelningarna slår miljardrekord. Skattesänkningarna har snart överfört tusen miljarder som kunde ha använts till välfärds- och trygghetssystem. Hur mycket har forslats undan till skatteparadisen?

Här fastslås två saker, som kan tyckas vara helt triviala. För det första att “Sverige är rikare än någonsin”, för det andra att pengar kan fördelas.
Vänsterprogrammet som presenteras av Östberg/Blomqvist (SP) verkar vila helt på tanken om att omfördela en växande penningkaka. Jag tror att den förståelsen av pengar måste ifrågasättas.

För det första: stämmer det att “Sverige är rikare än någonsin”? Det beror såklart på vad vi menar med “Sverige”, vilket inte alls är självklart. Alltså testade jag att googla frasen. Resultatet blev en lång lista av brandtal från olika vänsterröster, med stark tyngdpunkt i Vänsterpartiet. Vad lägger då dessa vänsterröster i frasen?

En tongivande vänsterskribent förklarar att det handlar om bruksvärden: “Vi har mer resurser än någonsin.”
Fast i andra artiklar förklarar samma vänsterskribent att det handlar om pengavärden, alltså priser som sätts på en marknad, för att sedan summeras till en siffra som kallas för BNP. Så här skriver ledarskribenten i Dagens ETC:

Låt oss först konstatera att Sverige är rikare än någonsin. Vår BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. Om vi hade två lärare per klass 1980, kunde vi idag ha fyra. Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård. Vi skulle kunna ha hälften så mycket fattigdom, hälften så mycket hemlöshet.

Alltså, det är klart att vi skulle kunnat ha allt detta. Men då skulle vi nog också ha ett samhälle som inte har en abstrakt värdetillväxt som sitt yttersta mål, alltså ett samhälle där BNP-måttet förlorat sin relevans. Nu lever vi visserligen i ett samhälle där BNP är en relevant sak. Dubbleringen sedan 1980 tyder på att något faktiskt har vuxit. Siffrorna har justerats för inflation, vilket i klartext betyder att någon har gjort en subjektiv bedömning av hur kvaliteten hos samtliga varor har förändrats under samma tid. Bruksvärdet smyger sig alltså in i statistiken bakvägen och gör det ännu oklarare vilket “något” som har vuxit.

Men om vi accepterar att den officiella BNP-statistiken som objektivt mått på rikedom, stämmer det faktiskt inte att Sverige är rikare än någonsin. Titta närmare över de senaste 10 årens kurva över BNP per capita i Sverige: toppen nåddes faktiskt 2007. Sen ledde finanskrisen till en rejäl nedgång och återhämtningen har faktiskt inte nått ända upp till den tidigare nivån. Kurvan liknar nu mer en stagnation. Det enda som med säkerhet har vuxit är skuldsättningen.

För det andra: går det att omfördela pengar? Vänsterns klassiska svar är ett rungande JA. Det handlar bara om politisk vilja, brukar man säga. Pengarna som bränts på en sak skulle kunna ha bränts på en annan sak. En fördubblad BNP per capita skulle kunna ha använts till en dubbelt så bra välfärdsstat. Samma pengar, olika fördelning. Klart som korvspad?

Nej, tyvärr. Sådana räkneövningar bortser från att pengarnas köpkraft aldrig kan vara säkrad. Se bara på Ryssland, där rubeln på kort tid har förlorat halva sitt värde gentemot dollarn. En rättvisare omfördelningspolitik i Sverige hade mycket väl kunnat urgröpa kronans köpkraft ännu mer. Vinstdrivande företag skulle troligen börja flytta sin produktion ut ur landet, med arbetslöshet som följd. Börsvärden skulle rasa och priserna på diverse försäkringar skulle stiga. För att inte tala om vilken ränta som staten skulle behöva betala på sina lån, eller vad som skulle hända med pensionssystemet.

Finansmarknaderna har alltså en förmåga att undergräva en omfördelningspolitik. När så sker gillar vänstern att frammana bilden av en stat som är under attack av “borgarklassen” eller av “spekulanter”, som om pengarna i sig var en helt oskyldig sak, som om problemet kunde reduceras till pengarnas innehavare.

Men pengar är inget neutralt medium. För att tala med Marx: pengar är den nödvändiga framträdelseformen för värdet, som är den reella abstraktionen av nödvändig arbetstid. Värdet kan bara existera genom att expandera. Pengar i denna mening kan alltså bara finnas så länge det finns en ekonomisk tillväxt i grunden, en tillväxt som i slutändan bara betyder att allt mer arbetskraft görs nödvändig i produktionen av sånt som kan säljas på en marknad. Ju skakigare denna tillväxt blir, desto osäkrare blir pengarnas köpkraft. Kalkylerna slits då isär av inflation av deflation.
En sådan kris tar ingen hänsyn till om det finns goda avsikter med att omfördela pengarna på ett mer rättvist sätt. Tvärtom: en mer rättvis fördelning innebär ju att människor underkastas ett försvagat tvång att sälja sin arbetskraft och är alltså ett hot mot nämnda tillväxt.
Slutsatsen blir alltså, om vi får tro Marx, att pengar inte kan fördelas i obegränsad omfattning. Men det betyder inte att omfördelning är omöjlig. Marx opererar ju i Kapitalet med ett dubbelt rikedomsbegrepp: å ena sidan materiell rikedom (stoffliche Reichtum), å andra sidan den abstrakta värdeformen (som kommer till uttryck i pengar). Poängen som Marx gör är att det finns en motsättning mellan dessa.

Tyvärr väljer den vanliga vänsterretoriken att bortse från denna motsättning. Man låtsas som om pengar vore ett oskyldigt mått på materiell rikedom, som tusen miljarder kronor som spenderas på ett ändamål lika gärna hade kunnat spenderas på ett annat ändamål, utan att detta hade påverkat pengarnas köpkraft. Sådana illusioner kan bädda för farliga besvikelser.

Vårt samhälle kretsar kring pengar, vilket betyder att i stort sett all praktik utanför den snävaste privatsfären kommer att inbegripa köpande, säljande, sparande, lånande, gåvor eller andra sätt att omfördela pengar. Men då är detta bara ett led i en större praktik, inte själva målet. En trovärdig vision för ett rättvisare samhälle måste utgå från behovet av att omfördela annat än pengar.

7 kommentarer ↓

#1 Klacke on 26 December 2014 at 9:52 am

Detta ämnde disskuterades på Quora för en tid sedan, en del intressanta svar i tråden.
http://www.quora.com/Distribution-of-Wealth/Why-cant-the-poor-be-handed-out-lots-of-money-to-make-them-rich

#2 Jesper on 26 December 2014 at 2:18 pm

En tanke… Vore det för en radikal rörelse inte mer intressant att tala om omfördelning bortom kapitalet? Båda Marx’ begrepp, varan och penningen, rör sig som du skriver inom kapitalets begreppsapparat. Visst finns det ett beundransvärt patos i att vilja omfördela både varor och pengar från tillgång till behov. Men som samhällsvision finner jag den tanken vara rätt begränsande. Jag tycker arbetskritikens ingång är mer givande.

Vad skall vi använda våra begränsade dagar på jorden åt, och hur skall dessa sysslor fördelas? Denna fråga lyckas också jämställa oss människor på ett nästan obehagligt sätt. Varför skall det nödvändiga arbetet för att få använda en iPhone vara så ojämnt fördelat? Varför skall någon gräva koltar i gruvor, andra jobba 18-timmarspass i kinesiska fabriker och somliga på ett reklamkontor i californien? Om vårt levande arbete är den gemensamma grunden för att denna rikedom skall existera. Varför skall den fördelas så ojämnt?

#3 kjell on 26 December 2014 at 4:46 pm

…kanske inte “pengar” kan omfördelas “nedåt”, “uppåt” kan vi ju se att det går hyfsat bra.
Kanske går det att omfördela resurser med lite god vilja, som Jesper antyder. En resurs är inte per automatik “penningberoende”.
Är det en ekonomisk naturlag att “rörelsen” alltid är uppåtriktad?

#4 Ellika on 26 December 2014 at 9:29 pm

Intressant. Jag håller menar att det på många sätt är symptomatiskt för vänstern i Sverige idag med liknande förenklingar, en vilja att bygga ett helt nytt samhälle på samma grund och med samma byggstenar som det existerande. Som om man tappat bort sig i pragmatismen och fått för sig att samma recept, bara mer, kan revolutionera samhället. De röster som höjdes för att förstatliga bankerna eller SAAB under krisen är exempel på samma tendens, tänker jag. Pragmatismen har nog sitt existensberättigande ( så länge samhället är som der är har jag hellre mitt barn på förskola med lite större budget än lite mindre, hellre kommunal än privat) men pragmatismen är farlig om vi gömmer att den bara kan göra något dåligt lite bättre och tror att den är vägen framåt.

#5 Swedish Dissident on 27 December 2014 at 4:03 pm

Intressant, informativt, relevant, välunderbyggt och välskrivet. Tack för det.

#6 kamratjohn on 27 December 2014 at 8:28 pm

Svenska politiker ägnar väl mycket energi på att vilja omfördela annat än pengar.Tex social kapitalt genom kulturpolitik, transportmöjligheter med kollektivtrafik och tillgång till attraktiv miljö med strandskydd och fysisk planering, pappamånader mm handlar om att styra mot mål med andra metoder än omfördelning av pengar.

#7 kamratjohn on 27 December 2014 at 8:32 pm

Jag skulle snarare säga att vänstern tänker för lite på pengar. Därmed inte sagt att ovanstående resonemang är fel,tvärtom.

Kommentera