Krisen, del 158: Om stundande extraval i Grekland och Sverige (men mest om Syriza)

En stark trend i delar av Europa vintern 2014–15: parlamentarismens förvandling till en spelteoretisk dokusåpa.

Både Sverige och Grekland tycks vara på väg mot extraval. Skillnaden är att svensk politik inte alls, åtminstone inte på ytan, handlar om finansiell krisförvaltning. Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Grekland ligger på ett sätt längre fram än Sverige. Sedan flera år kretsar all grekisk politik kring frågan om hur landets skulder ska förvaltas. Den politiska krisen i Grekland är en återspegling av den ekonomiska krisen, tänkte jag skriva, men talet om “återspegling” leder helt fel.
Det är inte “ekonomin” som återspeglas i “politiken”, som om det från början hade rört sig om två åtskilda sammanhang. Åtskillnaden är något som har byggts upp under alla år av tillväxt, bara för att åter falla samman i krisen. Ekonomin förlorar sin objektivitet, politiken förlorar sin subjektivitet. Samtidigt som ekonomins fortbestånd kräver politiska beslut, kräver politikens fortbestånd (åtminstone i demokratiska former) att den ekonomiska tillväxten återupprättas.
Om något är det denna låsning som “återspeglas” i det faktum att europeisk krisförvaltning tycks låta sig kokas ner till ett historiskt val mellan två alternativ: extrem stimulans eller extrema nedskärningar. (Till saken hör att detta val frikopplas från andra kriser än den rent finansiella, exempelvis klimatkrisen – trots att stimulansåtgärder i allmänhet innebär en ökad förbränning av fossila bränslen.)

Paul Mason skriver:

I’ve always said with the Eurocrisis: Greece was the detonator, Spain and Italy the explosive mass. The tactic of separating the detonator off, with a bailout, was designed so that, if it went off, it would do so on its own.
Today, the Eurocrisis has become the stagnation of the core. France and Italy are the countries we need to be worried about in the long term, with their lack of growth, their high unemployment, the political fragility of the centre there. But they’re not going into meltdown if Greece does.

Greklands öde är alltså lika ovisst som vi har vant oss vid att det är. I detta läge har nu det vänsterpopulistiska partiet Syriza lockat en allt större del av väljaropinionen. Om det grekiska parlamentet misslyckas med att utse en president på måndag, kommer extraval att utlysas. Resultatet väntas då bli att Syriza bildar ny regering. (Greklands valsystem är inte proportionellt utan ger en rejäl bonus åt det enskilt största partiet.)

Syriza är nu i full färd att integrera sig i det krisförvaltande maskineri som slits mellan två alternativ. Eftersom de motsätter sig nedskärningspolitiken, profilerar de sig alltså som ett parti för ekonomiska stimulansåtgärder. Dess ordförande Alexis Tsipras har gått ut och hyllat förslaget från ECB-chefen Mario Draghi om “kvantitativa lättnader” i eurozonen, alltså en jättelik injektion av nyskapade pengar på finansmarknaderna. Han menar att detta är exakt vad Syriza slagits för hela tiden, fast det tidigare avfärdades av etablissemanget som “alltför radikalt”.
Dock har ju Syriza även en specifik idé om var i finansmarknaderna som stimulanterna ska injiceras: förutom satsningar på infrastruktur i hela Europa, vill de att ECB ska låta Grekland låna pengar till sin statsbudget till noll ränta under de kommande 60 åren, om jag har fattat saken rätt. Hela partiets politik bygger i vart fall på att man ska omförhandla krispaketens villkor. Det påstås redan ha hållits en serie möten mellan Syrizas partiledning och EU:s högsta makthavare, där de senare blivit övertygade om att Syriza inte är något seriöst hot mot nedskärningslinjen.

Trots att Syriza har djupa rötter i en uttalat socialistisk partitradition, anser de att det inte är aktuellt att ta steg som skulle föra Grekland i riktning mot någon form av socialism. “Först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna, få budgetbalans och det tar fyra-fem år”, förklarade Alexis Tsipras i en intervju med ETC tidigare i år. Och i somras rapporterade den mycket läsvärda bloggen Staden Albatross från en Greklandsresa:

Syriza då? Förhoppningarna bland de grekiska kamraterna är borta. Syriza är ett parti till höger om socialdemokratin. De förhandlar med trojkan, de erbjuder inga alternativ, de har tagits över av gamla Pasok-aktivister. Från “a movement without a party” har Syriza blivit “a party without a movement”. Den regeringsorganiserade delen av arbetarörrelsen – Pasok och de stora fackföreningarna – föll snabbt då de försökte sitta med vid förhandlingsbordet när nedskärningarna påbörjades istället för att helt vända sig emot dem. Samma sak kommer troligen hända med Syriza om de får en stark regeringsställning. (Det kommunistiska partiet KKE och dess fackförening Pame växer dock.)

Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning på den grekiska krisen. Bland vänstergrupperingar i övriga Europa fanns tidigare en enorm entusiasm för Syriza, men under årets gång verkar den ha svalnat betänkligt. Ändå kryllar det knappast av kritiska analyser som visar vad Syriza skulle ha gjort fel.
Ett undantag är den excentriske bloggaren Jehu, som helt enkelt konstaterar att pengar är “fiendens terräng” och att de enda “lösningar” på krisen som pekar framåt är de som innebär en resolut minskning av den totala arbetstiden och en nedmontering av marknadssystemet. Jehu verkar vara inne på någon form av “kommunisering uppifrån” som möjligen påminner om Amadeo Bordigas förslag om en “underproduktionsplan“, men det lämnar ungefär tusen frågetecken.

I vilket fall tipsar Jehu om en klarsynt analys av ekonomen Yiannis Mouzakis. Han framhåller de enorma krav på återbetalningar av krislån som kommer att träffa Grekland under loppet av 2015. Närmare bestämt ser det ut som att fakturorna kommer att trilla in bara några veckor efter att Syriza bildat regering, om det nu blir ett extraval som de vinner.
Hittills har Syriza inte velat prata om hur de ska hantera en sådan situation, utan hänvisar bara till sin vilja att omförhandla alla villkor. Här finns onekligen en chans för situationen att snabbt eskalera i riktningar som är svåra att förutsäga. Planerna på extraval har redan givit nytt bränsle åt spekulationer i om Grekland kommer att kastas ut ur euron. Liksom spekulationer bland vanliga greker om att det hela kan leda till en militärkupp.

Samtidigt verkar vi i Sverige just ha övergett “den extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014” (Tobias Harding). Alternativet till denna stabilitet är inte bara instabilitet eller kaos i största allmänhet, ingen “polsk riksdag, utan en utstuderat spelteoretisk villvervalla som i förlängningen kan innebära att politisk och ekonomisk spekulation flyter samman. Målet är “stabilitet” och vägen dit är en kamp mellan partier som alla säger sig kunna skapa stabilitet. Väljarna bestämmer vem som får tävla i varje runda, men juryn består av finansmarknaderna som röstar genom att öka eller minska statens tillgång till krediter. När en regering blivit utröstad av finansmarknaderna är det medborgarna som får välja en ny.

7 kommentarer ↓

#1 Anon on 25 December 2014 at 4:11 pm

Har du tänkt skriva något om situationen i Turkiet?

#2 rasmus on 25 December 2014 at 5:18 pm

Anon: Är inte inläst på Turkiet för tillfället. Tips på en bra ände att börja i?

#3 Karl on 25 December 2014 at 8:57 pm

Tittar man lite snabbt på Grekland liknar landet numera rena Weimarrepubliken, med en olöslig politisk kris och ett parlament fullt av stalinister, nazister (även om de flesta av Gyllene Grynings parlamentsledamöter för tillfället sitter häktade misstänkta för att ha lett ett parti som i själva verket är en kriminell konspiration), olika inbördes bråkande vänsterfraktioner och några mer eller mindre liberala partier. Nu ryktas det tydligen dessutom om att f.d. premiärminister Papandreou tänker skapa ett nytt parti. Tanken med det måste väl vara att fånga upp familjen Papandreous personliga klienter, vare sig de nu råkar vara kvar i PASOK eller i SYRIZA idag. Det kan ju också bara vara ett rykte. Men oemotståndligt roligt om det stämmer.

Nåväl, den politiska krisen kommer inte att försvinna under överskådlig tid, oavsett hur det går med presidentvalet, eller i nästa parlamentsval, när det nu blir. Den hade nog kunnat skjutas upp något om ND och PASOK hade kunnat enats om en gemensam (borgerlig) krishanteringsstrategi under 2009-2010, men då valde Samaras att obstruera för regeringen, säkerligen av väldigt kortsiktiga motiv. Det hade hursomhelst inte kunnat påverka själva roten till krisen, nämligen det faktum att Grekland är bundet till Europa och de europeiska politisk-ekonomiska strukturerna, på gott och ont.

Jag tycker ofta man ser vänsterborgerliga tyckare som menar att om Grekland bara hade fått gå sin egen väg hade man kunnat lösa allt med devalveringar och stimulanser. Men det är feltänkt, inte bara i den mån hela det förhållningssättet till krisen är naivt utan också väldigt specifikt fel i fallet Grekland, som inte har någon möjlighet att vända sig bort från Europa. Det har inget direkt med EU eller EMU att göra utan är rotat i andra världskrigets slut och Greklands geopolitiska och kulturella position under kalla kriget. Det är ju under dessa betingelser PASOK och ND har utvecklats till rent administrerande klientmaskiner, och det är därför ett parti som SYRIZA hamnar i en så konstig position när regeringstaburetterna hägrar. Eller omvänt – det är därför ett parti som KKE så konsekvent kan avvisa alla samarbeten med andra partier. De väntar ju fortfarande på order från Moskva.

#4 rasmus on 25 December 2014 at 9:14 pm

Haha, vilken avslutning! Tack för den sammanfattningen, Karl.

#5 COPYRIOT | Krisen, del 159: Är Sverige rikare än någonsin? Kan pengar omfördelas? on 26 December 2014 at 9:14 am

[…] ← Krisen, del 158: Om stundande extraval i Grekland och Sverige (men mest om Syriza) […]

#6 COPYRIOT | K166: Grekland efter valet on 27 January 2015 at 1:14 pm

[…] Krisen, del 158: Om stundande extraval i Grekland och Sverige (men mest om Syriza) […]

#7 COPYRIOT | K205: Sju anteckningar om läget i Grekland on 14 July 2015 at 2:30 pm

[…] Krisen, del 158: Om stundande extraval i Grekland och Sverige (men mest om Syriza) […]

Kommentera