Slagsida i försvaret av kulturtidskrifterna

När stödet till kulturtidskrifter var under akut hot i förra veckan, fylldes tidningarnas kultursidor av protester, som ledde till resultat. Flertalet av dessa texter (varav jag själv undertecknade tre) nämnde även exempel på kulturtidskrifter värda att bevara. Därigenom laddades också begreppet “kulturtidskrift” med en viss innebörd.
Jag fick just för mig att räkna på vilka tidskrifter som fick mest uppmärkhet under protestveckan. En snabb sökning i Mediearkivet, med ett urval till förmån för storstadspressen, resulterade i en topplista över antalet omnämnanden:

1. ORD & BILD (14)
2. BANG (12)
3. 10TAL (6)
3. ARENA (6)
5. GLÄNTA (5)
5. LYRIKVÄNNEN (5)
7. EXPO (4)
7. KARAVAN (4)
7. OEI (4)
10. FRONESIS (4)

På elfte plats följde sedan PALETTEN, RE:PUBLIC och JUDISK KRÖNIKA med tre omnämnanden vardera.

Vad säger då detta? Visst syns ett mönster om man lägger topplistan bredvid kulturrådets senaste bidragsbeslut (ett år gammalt). Alla de nämnda tidskrifterna hör till den grupp som fick allra störst stöd under 2014; över 400000 kronor var (med undantag för ARENA).
Samtidigt finns det en hel del andra tidskrifter som ligger i samma stödklass men som knappt fick någon uppmärksamhet under kultursidesprotesterna. Det gäller ett antal tidskrifter som ägnar sig särskilt åt en viss konstart: film, musik, teater, bildkonst, tecknade serier. Inte heller uppmärksammades de som kretsar kring arkeologi, arkitektur, religion eller psykoanalys.

Framför allt var det två tidskrifter som fick representera begreppet “kulturtidskrift”: ORD & BILD och BANG.

Topplistan avslöjar en viss slagsida mot litteratur och samhällsdebatt. Det var behovet av dessa perspektiv som hamnade i centrum på förra veckans kultursidor. Trots att stödet till kulturtidskrifter motiveras av att de skapar en mångfald av röster, var det inte hela mångfalden som diskuterades.

Kanske hänger detta samman med erfarenheten från förra gången som stödet var på väg att ändras (2009). “Vi vill att det ska vara mer inriktat på konst och mindre på samhällsfrågor”, hette det då från regeringen. Tidskrifterna som sysslar med “analys och presentation inom de skilda konstarternas områden” var då utom fara. Det var samhällstidskrifterna som tvingades försvara sin existens. Att staten skulle stödja tidskrifter om konst, film och musik var ännu lika självklart som att staten stödjer högskoleutbildningar inom samma konstarter.

Därmed ifrågasattes inte riktigt den bild som spreds av Per Bill (M), att kulturtidskrifterna finns till för en homogen grupp, den grupp som med illa dolt förakt betecknades som “intellektuella vuxna” av Per Bill (M).
Om vi denna gång hade pratat lite mer om konstarterna, hade det blivit tydligt att statsstödet till kulturtidskrifter till stor del utgår från samma motiv som statsstödet till konstnärliga högskolor (även om pengarna råkar utbetalas från olika departement och ligga på helt olika nivåer). Ändå hörs sällan några unga högerliberaler plädera för nedläggning av den statsstödda utbildningen av musiker, dansare, skådespelare eller bildkonstnärer. Lite mjäkigt av dem, kan man tycka. Eller så avslöjar det bara att drivkraften är skadeglädje.

Endast en kommentar ↓

#1 Lasse on 22 December 2014 at 3:42 pm

Ganska roligt debattinlägg av de unga högerliberalerna. Det verkar verkligen vara skrivet av unga i bemärkelsen oerfarna. Kanske ska det ses som en pendang till Per Bills åsikt att kulturen tjänar på Alliansens budget genom att arbetsgivaravgiften är lägre för de unga.
Till allmän beskådan: -Detta är vad vi får!

Ja behövs verkligen subventionerad kultur när Wikipedia och Google Translate finns?

Kommentera