Krisen, del 157: Om varför Europa tycks sakna förmågan att styra upp en finansiell stimulansfest

Efter den akuta finanskrisen 2008, följde fem år då klyftan vidgades mellan USA och EU i fråga om den finansiella krishanteringen. På den västra kontinenten satsade man helhjärtat på stimulantia. Centralbanken pumpade likviditet in i landets banksektorn, utan att göra sig illusioner om att detta skulle lösa mer grundläggande problem. På den östra kontintenten satsade man tvärtom på att spara sig ur krisen, att svälta sig, att skapa budgetbalans, att bita ihop under ett smärtsamt reningsbad i syfte att komma ut på andra sidan befriad från en sjukdom.

Så framstår saken nu. Men när blev denna finansklyfta ett faktum? Det är förrädiskt enkelt att tänka sig USA och EU som två skutor vars kaptener pekat i olika riktning (med Tyskland i rollen som Europas kapiten). Som om det från början fanns ett antingen/eller. Eller som om krishantering bara var en fråga om att trycka eller lätta på en gaspedal. Som om själv frågan, stimulans eller nedskärningar, först fanns i en rent ekonomisk form, objektivt given, för att sedan besvaras av två politiskt subjekt, ett i USA och ett i Europa.

Snarare har hanteringen av finanskrisen 2009–2014, både i USA och i EU, blottat en kris för den politiska subjektiviteten. Men medan USA åtminstone hade en stark och djärv centralbank som vågade tänka kortsiktigt, lamslogs EU av en politisk splittring. Detta hade säkert kunnat ha vara en styrka i vissa krislägen, men det var en svaghet när USA höjde insatsen genom presentera en ny superstimulant: “kvantitativa lättnader”. Metoden var inte lätt att kopiera i Europa. För i eurozonen fanns 18 olika stater, som alla hade sin egen statsskuld som måste finansieras genom försäljning av skuldsedlar på den privata marknaden. Vilka av dessa skuldsedlar skulle den europeiska centralbanken köpa? Ur den politiska strukturen i EU uppstod en ekonomisk fråga om aldrig ens inställde sig i USA.

Europa fattade aldrig ett beslut om att välja nedskärningar i stället för allians. (Det hörs väl: det låter rent löjligt att påstå att “Europa” skulle ha fattat ett beslut.)
Utvecklingen här präglades av frånvaron av ett visst slags finansiellt ledarskap. Visst injicerades det stimulantia även i EU, särskilt när banker hotade att falla. Men det fanns ingen centralbank med ett mandat som lät dem lova ett fortlöpande tillskott av pengar. Löftena kunde åtminstone inte mäta sig mot de löften som gavs i USA, för det var inte bara antalet nollor det gällde, utan om att städa bort varje misstanke om att det fanns en övre gräns för antalet nollor.

De stimulanser som trots nådde Sydeuropa förpackades först i särskilda paket, “räddningspaket“, där de mixats med nedskärningsåtgärder. Tyngda under skulder, återstod för många stater i Europa att montera ner allt större delar av statsapparaten. Detta var villkoret för att få del av de summor som europeiska centralbanken trots allt kunnat trolla fram. Och visst var det Tyskland som knöt ihop paketen, men det betyder inte att Europas krishantering kan begripas som följden av tysk politik.

Under 2009–2014 gled Europa in i ett slags stigberoende. Ju fler räddningspaket som delats ut i Sydeuropa mot villkor om olika nedskärningar, desto omöjligare blev det att satsa på stimulans i samma skala som USA. “Kvantitativa lättnader” i Europa skulle genast fräta sönder alla de påbud om nedskärningar som utfärdats. Kontrollmekanismerna skulle förlora sin verkan. Det vore dessutom ett offentligt erkännande av att den dittillsvarande krishanteringen hade misslyckats.

Rädslan för deflation i Europa har satt saker i delvis annat ljus uner 2014. Till slut valde rentav Mario Draghi, chef för europeiska centralbanken (ECB), att uttala orden “kvantitativa lättnader”. Men den finanspolitiska splittringen inom EU och inom ECB består. Det blir inte fråga om att ECB ska finansiera stater i budgetkris.

Även om det nu skulle ske en omställning mot kraftigare stimulanspolitik i eurozonen, kommer “kvantitativa lättnader” inte att betyda samma sak i Europa som i USA. Joce Cognord skriver i Jungle World att ECB inte kommer att kunna köpa skuldsedlar (statsobligationer) direkt från staten, utan bara kan intervenera på den privata skuldmarknaden. Emellertid ställs nu frågan om den privata skuldmarknaden i Europa är tillräckligt stor för att klara av att absorbera stimulanser i tillräcklig skala. “Det blir mycket svårt för dem [ECB] att uppnå sin önskade balansräkning enbart genom att köpa täckta skuldebrev och säkrade papper [gedeckten Anleihen und forderungsbesichterten Papieren]”, säger en fondhandlare till FAZ.

Krishantering är inte bara en fråga om “politisk vilja”. Det är ingen idé att leta efter en kärna av genuint politiskt beslutsfattande. Det är en soppa av viljor, panikreaktioner, besvärjelser, spelteori där det inte är självklart att långsiktigt agerande belönas ens på längre sikt. Dimman ligger djup. Vägvalen blir tydliga först i efterhand.

2 kommentarer ↓

#1 kjell on 22 December 2014 at 2:19 pm

“Om varför Europa tycks sakna förmågan att styra upp en finansiell stimulansfest”
I grund och botten har dessa två “storheter” helt eller delvis olika åtaganden mot sina invånare. Europa har flera åtaganden; pensioner, sjukförsäkr samt socialförsäkringar, detta vingklipper Europa och krymper därför dess handlingsutrymmet. USA är inte i närheten av dessa “försäkringar”, om de finns är de lagda på den “privata sektorn”. Den starka staten vs en svag individ, (europa)

#2 COPYRIOT | Krisen, del 158: Om stundande extraval i Grekland och Sverige (men mest om Syriza) on 25 December 2014 at 1:50 pm

[…] Del 157: Om varför Europa tycks sakna förmågan att styra upp en finansiell stimulansfest […]

Kommentera