Krisen, del 156: Anteckningar om krisen i Ryssland

Uppenbarligen kommer rubelns värdekollaps att få en massa ekonomiska följder på olika håll i världen, typ billigare lax i Sverige. Men inom Ryssland kommer följderna inte bara att bli ekonomiska. En drastisk förändring av växelkurserna betyder alltid en omförhandling av landets förhållande till omvärlden.
För att ta ett marginellt exempel: jag har tidigare nosat om inte den svenska devalveringen i november 1992 bidrog till att stärka en nationalistisk våg i svensk populärmusik under 1993. En av många följder blev ju att utländska skivor blev dyrare, medan svenska skivor blev billigare. Dagens unga ryssar laddar visserligen ner sin musik via ВКонтакте, men importen av vissa materiella varor kommer att minska drastiskt, vilket leder till förändrade levnadsmönster.

Nu inställer sig frågan om vilken mix av konspirationsteorier som Kremls propagandister kommer att föra ut. Vi ser redan hur västvärldens Putin-vänliga konspirationsteoretiker och penningsystemshaverister skriker högt om hur “internationella spekulanter” eller “banksters” målmedvetet skulle ha attackerat Rysslands valuta. Då antyds alltså att dessa spekulanter inte skulle vara ute efter vinst – som “normala” aktörer på en finansmarknad – utan agera som en illvillig sammansvärjning mot Ryssland och dess sunda värderingar. Steget är inte långt till att öppet peka ut “judarna”. Närmsta tiden kommer att utvisa om Kreml väljer att underblåsa just den giftiga brasan.

Under första halvan av 2014 märktes just en sådan antisemitisk tendens i Turkiet, där Tayyip Erdoğan började prata om hur landet attackerades av “räntelobbyn“. Men just denna retorik verkar ha trappats ned, vilket kan sättas i samband med att det ekonomiska trycket mot Turkiet har lättat. Årets sjunkande oljepriser har gynnat länder som Turkiet, men missgynnat Ryssland. (Jag kanske återkommer med en uppställning om hur den globala semiperiferin slitits åt olika håll under 2014.)

Åter till Rysslandskrisen, som sammanfattas av Martin Kragh i Dagens industri. (Han har även skrivit en längre analys i Ekonomisk debatt.) Kragh gör bland annat ett intressant påpekade om det historiemedvetande som aktiveras genom rubelns fall:

Tack vare goda statsfinanser (låg statsskuld och valutareserver) kunde Ryssland vädra 2009 års finanskris med relativt lugn, något som blir svårare att återupprepa nu. I en situation med permanent eller långvarigt låga oljepriser förändras förutsättningarna i dessa länder för politisk stabilitet.

För de flesta ryssar är det inte 2009, utan finanskrisen 1998, som är den viktiga referenspunkten. 1998 utlöstes en rysk finanskris av kombinationen hög statsskuld och privat upplåning, en kombination som blev ohållbar när kreditflödet stannade av.

Riskerna föreligger nu snarare i den privata sektorn. Landets banker och företag är på grund av sanktionerna sedan mitten av juli utestängda från internationella kapitalmarknader, och beroende av statligt stöd för att återfinansiera sin utländska skuldsättning om totalt cirka 600 miljarder dollar.

Jag tänker att Rysslands ekonomiska kris kan begripas på tre olika nivåer som alla är lika korrekta. Frågan är väl snarast hur man lyckas tänka dem samtidigt:

1. Den nationalekonomiska nivån: Rysslands problem förklaras som resultat av “de tendenser mot stagnation, som landet uppvisat sedan 2009”, som sedan påskyndats genom annekteringen av Krim och de utländska sanktionerna.

2. Oljepriset står här för en mellannivå, vars tyngd är svår att överskatta:

Den centrala drivkraften bakom rubelns dramatiska fall är det inverterade förhållandet mellan rubeln och oljepriset. Den amerikanska energirevolutionen, där landet genom ny teknologi ökat utbudet av skifferolja, och den svagare tillväxten i EU, Kina och Japan, har i december lett till oljepriser under 60 dollar per fat (ned från över 110 dollar i början av året). /…/
Rysslands makroekonomiska stabilitet är i likhet med andra oljeexportörer som Venezuela, Iran och Nigeria beroende av ett oljepris kring 100 dollar per fat eller högre.

3. Den globala nivån tenderar däremot att saknas i de nationalekonomiska förklaringarna till vad som händer i Ryssland. Vad som skulle behövas, tänker jag, är ett samlat grepp om de parallella tendenserna till inflation och deflation i olika delar av världsekonomin.
Detta kan inte reduceras till en fråga om oljepriser. Snarare handlar det om att finanskrisen som bröt ut 2008 inte på långa vägar blivit “löst” – i stället ser vi hur de olika formerna av krishantering underminerar pengarnas stabilitet utifrån ett skiftande geografiskt mönster.
Under 2014 har det funnits en genomgående inflationstendens i världsekonomins semiperiferi (“emerging markets”), som efter hand har förstärkts hos de oljeexporterande länderna (t.ex. Ryssland, Venezuela, Iran) men försvagats i de oljeimporterande länderna (t.ex. Turkiet, Indien).

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Har Spotify redan flytt Ryssland? Om rubelkrisen, piratkopieringen, internetlagarna och riskkapitalet on 21 December 2014 at 8:42 pm

[…] Krisen, del 156: Anteckningar om krisen i Ryssland […]

Kommentera