Varje kultursida med självaktning har redan spekulerat om de möjliga motivet för allianspartierna att så plötsligt driva igenom en strypning av statsstödet till kulturtidskrifterna. Jag tror det är värt att hålla kvar vid den frågan – alldeles oavsett tidskrifternas framtid. Beslutet kan vara en nyckel till att förstå det politiska läget i Sverige.
Ett år efter att samma allianspartier hade lagt fram en proposition där samma stöd framhölls som synnerligen angeläget. En månad efter att samma politiker protesterade vilt mot planerna på att lägga ned Medelhavsinstituten, eftersom nedläggningen inte hade utretts, vill de i stor skala lägga ner kulturtidskrifter – utan att utreda saken.
För ett år sedan ville Sverigedemokraterna halvera stödet till kulturtidskrifter, nu vill Sverigedemokraterna avskaffa det helt – och allianspartierna väljer att triangulera in sig mellan dessa båda positioner: en nedskärning med 75 %.
Låt det stå klart: “nyliberalismen” är inte en tillräcklig förklaring till allianspartiernas agerande i riksdagens kulturutskott.
Om dessa allianspolitiker hade varit dogmatiska nyliberaler, hade de för det första inte behållt 25 % av stödet och de hade inte förklarat det hela som en svår prioritering mellan behjärtansvärda ändamål. För det andra finns det inget nyliberalt som säger att nedskärningen skulle ske just här medan andra budgetposter på kulturområdet förblev orörda. Vissa fick rentav ökat bidrag: av de 15 miljoner som tas från kulturtidskrifterna går 14 miljoner till att öka bidragen till religiösa samfund. Dessa prioriteringar måste förklaras av något annat än nyliberal ideologi.
Johan Berggren, redaktör på Ordfront magasin, presenterar de tre möjliga förklaringarna (som jag här ställer i en annan ordning):
”Hoppsan”
Denna budget gjordes med vänsterhanden utan varken Reinfeldt eller Borg, mest för att vara säga emot den S-budget man trodde skulle gå igenom. Så kom järnrörsgubben i lådan SD och knasade till det hela. Och Sverige får lida under en hejsan-hoppsan-budget.”Opposition till varje pris”
Underminera S+MP-regeringen. Alice Bah Kuhnke, som uttalar sig kritiskt mot den Bill-ledda tidskriftsslakten, har haft det blåsigt som nybliven kulturminister. Vill Alliansen fälla en minister och på så vis ge ytterligare bad-will åt en regering man motarbetar med alla medel?”Titta killar, vi hatar också kulturmarxister”.
En utsträckt hand under bordet till Kent, Björn, Mattias och de andra överlevande (inte Jimmie som åkt ut … ) i ”Big Brun Brother”-partiet SD. Om det är något SD tycker sämre om än ”ickesvenskar” så är det ”förrädarsvenskar.” ”Kulturmarxister” och ”kosmopoliter” som tar in och gillar ”utländsk” kultur, diskuterar akademiska och ”fosterlandsförrädiska” saker som genus, rättvisa, solidaritet, eller bara litteratur. Genom att i stort sett slopa tidskriftsstödet utdelas en rak höger rätt i ”kulturmarxisternas” solar plexus, effektivare än en bomb på Mariatorget (där bor mest moderater ändå nuförtiden.)
Med andra ord: okunskap, taktik eller strategi. Det är de tre möjligheterna.
Till att börja med ville många tro att det rörde sig om okunskap. Att politikerna i kulturutskottet helt enkelt inte fattade konsekvensen av sit planerade beslut. Teorin stärktes av att Per Bill (M) i måndags antydde, om än i vaga termer, att man kanske kunde ändra sig. Men så beslöt de ändå på tisdagen att beslutet skulle stå fast. Vägran att debattera motiven kvarstår.
Jag tror att vi måste avskriva okunskap som motiv. Detta är inget “hoppsan”-beslut, även om de kanske vill få det att framstå så.
Alltså återstår den kortsiktiga taktiken (att sabotera för regeringen) och den långsiktiga strategin (att eliminera en obekväm del av svensk offentlighet).
Jag lutar allt mer åt den senare förklaringen. Riksdagens kulturutskott som platsen för en högerpopulistisk framryckning. Allianspartierna överger den kulturpolitik som de tidigare drivit och övertar Sverigedemokraternas linje på just den utgiftspost där man vet att man kan iscensätta en motsättning mellan “folket” och “eliten”. Även om det inte är “en utsträckt hand under bordet”, ser det ut som en provraket och ett försök att vinna tillbaka de väljare som man har förlorat till SD. Det senare kommer väl att gå ungefär lika bra som det gick i Danmark. Men det är ändå bekvämt för allianspartierna att släppa loss en debatt som kretsar kring “kultureliten”. Då slipper de prata om hur deras budget subventionerar den ekonomiska eliten.
38 kommentarer ↓
Rasmus: Lite väl konspiratorisk teori
För min del drar jag paralleller till reformeringen av A-kassa och sjukförsäkringen som drogs igång av Alliansen vid dess maktövertagande 2006. Nu är det “kulturens” tur att “reformeras” då som nu “drabbas” människor och företeelser i reformivern, helt i linje med liberalt tillvägagångssätt, lidandet adlar.
Antar att politikerna antar att opinionen som värnar om kulturstödjande politik bara fortsätter krympa.
Den ovan nämnda strategiska förklaringen tycks ge vid handen att det finns fler röster att hämta hos den grupp som i brist på bättre kan kallas antikulturella än de som upprörs av beslutet.
Gissar att moderaterna känner sig säkra på att detta inte kan bli en betydande fråga i extravals debatten, och även om det skulle dyka upp skulle det inte nödvändigtvis slå tillbaka mot dem? Kanske hoppas de till och med att det dyker upp?
Visst mått av antikulturella gester, som led i röstfiske hos verklighetens folk har vi ju sett tidigare hos alliansen. Som när Reinfeldt stoltserar med att skänka plattTv till kronprinsessan, att han gillar korvstragonof, helst lyssnar på Avici, och har Läckberg på nattduksbordet. Eller Göran Hägglund och verklighetens folk debatten. Liknande gester har inte helt saknats hos socialdemokraterna, även om jag antar att exemplet nedläggningen av medelhavsinstituten inte motiverades av populism?
Man kan fråga sig om “verklighetens folk” ens kommer få kännedom om nedskärningen, för många av dem läser väl inte de kultursidor där beslutet kritiseras, och i så fall, om de låter det influera deras röst.
Låt mig bara märka ord:
En teori kan inte vara konspiratorisk.
Däremot kan en praktik vara konspiratorisk.
När en konspiratorisk praktik är framgångsrik, resulterar den i en konspiration.
En konspirationsteori är en teori om en konspiration.
Konspirationsteorier kan vara sanna eller falska.
Med detta sagt, Kjell, tycker jag inte att min slutsats i inlägget kan kallas för konspirationsteori.
Visst är det möjligt att tänka sig ett inslag av konspiration i den “strategiska” förklaringen – huruvida så är fallet kan jag inte avgöra. Men dessa partier är väl samkörda och kan mycket väl agera strategiskt utan att agera konspiratoriskt.
Jag tror att en viktig förklaring ligger i “tidsandan” efter SD:s valframgångar. Allianspartierna känner lockelsen att testa högerpopulistiska metoder för att sänka de rödgröna. Precis som Erik är inne på i sin kommentar.
Nu ställde jag alltså “tidsanda” mot “konspiration”. Men i själva verket är ju de begreppen besläktade, om inte annat på ett etymologiskt plan (anda/ande/spiritus). Båda begreppet syftar ju på att människor “andas tillsammans”. Men i ena fallet är andningen universell (eftersom den omfattar “tiden”), i andra fallet är den exklusiv.
Jag tror också det kan vara ett försök att komma undan med något som skulle renderat kritik när de satt i regering. Den här budgeten är ju en oppositionsbudget, som hamnar i det lite märkliga läget att den gäller fast ansvaret på sätt och vis är begränsat. De regerar ju inte, fast deras budget gäller.
… liknande “reformer” kan vi se “över hela Europa”. Englands art-council (statens konstråd) har ex gjort gigantiska “besparingar”. I detta fall gör Alliansen det som Socialdemokraterna inte mäktar med. Några förändringar kan vi inte räkna med om socialdem “kom till makten”.
Detta är en konsekvens av “den nya ekonomin”, nollränta med deflation.
Ett bredare perspektiv: varför finns det inte längre några intellektuella liberaler? Har de bytt sida?
Jonatan: Det kryllar av intellektuella liberaler, men mellan dem och partipolitiken har det öppnats en djup klyfta.
Det är ju också väldigt behändigt att åberopa barns och ungas behov av läsförståelse. Genom att ständigt påpeka att detta bör prioriteras kan man skära ner på intellektuella och smala kulturyttringar.
Så här sa Per Bill: ”Vad vi har försökt freda är framförallt barn och ungas kultur. Att man så tidigt som möjligt får möjlighet till kultur och att man får vara med och skapa kultur och får förståelse för kultur.”
Möjligheten att lära barn och unga läsa och förstå kultur i skolan kan såklart inte mäta sig mot att Dogge fyller fickan med kulturstöd för att lära barn att rappa. Inför en sådan behjärtansvärd ”kulturgärning” böjer sig den s k kultureliten. Bakom vurmen för barn och unga är det fritt fram att låta yxan gå över det mesta.
Inom högern har det länge funnits en motvilja mot att ge offentligt stöd till “vuxnas fritidsintressen”. Vänder man på det resonemanget får man, som Unni skriver, förklaringen till att Per Bill framhäver vikten av att omfördela pengarna till läsfrämjande hos barn och unga. Det sistnämnda är ett syfte så oantastligt att inte ens den mest kulturhatande Sverigedemokrat kan ha invändningar däremot, och genom att gång på gång framhålla barnkulturens primat framför vuxnas fritidsintressen kan man inom några mandatperioder krympa en kulturbudget till dess att den endast innehåller läsfrämjande åtgärder – utan att något kvarstår att läsa.
Kommentera