Jag ska utan omsvep erkänna att jag är bestört över hur målmedvetet allianspartierna går vidare i att driva igenom sin nedskärning som är marginell i budgetsammanhanget men kommer att leda till slakt av en mängd kulturtidskrifter. Men trots min bestörtning har jag väldigt svårt för den kultursidesretorik som talar om en “krigsförklaring mot kulturen“.
Tidskriftsstödet har alltid motiverats i termer av av “en mångfald av röster“, “en kulturellt värdefull mångfald“. Det är ett rimligt motiv (som inte står i motsättning till höga krav på kvalitet). Men så fort stödet hotas, höjs röster som manar oss att sluta upp till försvar av Kulturen. Plötsligt har mångfalden ersatts av ett begrepp i bestämd form singularis. Som om de hundra tidskrifterna inte drog åt olika håll, utan hade en gemensam målsättning.
(Det är långt ifrån alla röster som använder denna retorik. De flesta som försvarar kulturtidskrifternas existens talar fortfarande i mångfaldstermerna, dessbättre.)
På samma sätt kan jag känna visst illamående av fraser som denna: “vi måste värna våra kulturtidskrifter“. Vad är detta för “vi” som hävdar äganderätt till hela det breda tidskriftsknippet? En sådan identitet ter sig synnerligen suspekt.
Att försvara tidskriftsstödet i namn av Kulturen innebär inte bara att man smyger in ett ideal av att kulturell verksamhet ska stå över alla konflikter. Det är också ett helt tandlöst försvar, eftersom kulturbegreppet kan tänjas nästan hur långt som helst.
Kulturutskottets alliansmajoritet hävdar ju på allvar att de ger mer pengar till kulturen, eftersom de vill subventionera anställningar av ungdomar. De föredrar då att tala om “kulturen i vid bemärkelse inklusive kreativa och kulturella näringar”. Med andra ord: campingplatser och konferensanläggningar hör också till Kulturen, så om dessa skulle får 150 miljoner mer medan kulturtidskrifterna får 15 miljoner mindre så är det en nettovinst för Kulturen, ur byråkratisk synvinkel.
I stället för att prata om Kulturen, borde vi nog prata om hur många meter motorväg man får för en kulturtidskrift. Och omvänt.
När jag gör en snabb överslagsräkning på kostnaderna för Förbifart Stockholm, kommer jag fram till att det årliga stödet till en genomsnittlig kulturtidskrift räcker till cirka en decimeter motorväg.
41 kommentarer ↓
Dock måste man vid jämförelsen också notera att motorvägen nyttjas av hundratusen dagligen, medan tidskriften läses av tre, fyra personer….
…”nytta” har inget eller väldigt lite med “kvantitet” att göra.
Miljontals människor äter korv varje dag, så låt oss lägga skattepengarna på korv. (Eller vänta, det gör vi nog redan.)
Bengt får gärna förtydliga VILKEN tidskrift som läses av endast tre-fyra personer.
Men det stämmer att vi inte ska stirra oss blinda på kvantitet. Tidskrifterna är ju inte frikopplade från sitt ekosystem. De gör mycket golvarbete – till löjligt låg kostnad – åt utbildningen på universitet och konstnärliga högskolor. Inte minst letar de fram ämnen som sedan plockas upp av större kulturredaktioner (dagspress, SR, SVT).
Vi kanske ska avskaffa all forskarutbildning – ganska många doktorsavhandlingar får ju inte fler läsare än att de kan räknas på båda händernas fingrar.
Utifrån Bengts lågpannade resonemang torde världslitteraturens främsta (synonymt med lönsammaste) författare heta sådant som E.L. James och Dan Brown.
Det som Adorno säger är ju nästan steget värre. Att den som talar om “Kulturen” samtidigt implicerar en organisk integration av alla dess uttrycksformer under en enda förvaltande kraft. Vi ska ta ett “helhetsgrepp och satsa på filosofi, religion, vetenskap och levnadsmönster”. Auktoritärt är bara förnamnet. SD försvarar kulturen.
…är det inte dags att avskaffa “begreppet” kultur, det innefattar ju “allt”. Vågar vi använda begrepp som Konst och Konstnärlighet i stället, fenomen som uppvisar ngn form av “integritet”.
[…] drar det åter ihop sig till kamp på barrikaderna, och den här gången befinner jag mig äntligen på rätt sida. Jag har ju medverkat i en hel del […]
Som liberal säger jag: lägg ner skiten.
Anon: Vänligen förtydliga vad du menar med “skiten”. Vill du t.ex. inkludera tidskrifter som Axess som har fått större subventioner än någon av de statsstödda tidskrifterna, fast från privata mecenater?
Och på vilken sätt är det liberalt att sänka stödet till kulturtidskrifter samtidigt som man höjer bidragen till trossamfund med lika mycket pengar?
Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.
Roligt att min, möjligen lika irrelevanta jämförelse som artikelförfattarens ursprungliga (även jämförelserna med doktorsavhandlingarna får betraktas som irrelevant), fick epitetet lågpannad.
Vem äger rätten till ordet kvalitet och vem kan seriöst sätta sig på en pidestal och föraktfullt hävda att det som många anser vara god läsning och underhållning inte är lika fint som en kulturtidskrift som av läsarkollektivet bedöms vara så ointressant att den måste inkassera statliga medel för sin överlevnad.
För min del kan jag tänka mig ett par hundra saker jag tycker är mer angelägna ändamål för statens skatteinkomster.
Bengt:
Kvalitet inom kultur är alltid en lätt knölig fråga. Typexemplet i min närhet är kommentarer om skillnaden mellan en rockmusiker och en jazzmusiker: “En jazzmusiker spelar 3000 ackord med tre pers i publiken, en rockmusiker spelar tre ackord med 3000 i publiken”. Och visst, jazzmusiker och andra mer speciella kulturformer kommer nog att överleva även utan statligt stöd, om än i betydligt reducerad form, men det är inte poängen. Poängen är att genom att ge ett relativt obetydligt stöd, så kan man få till en stor positiv effekt, genom att de mindre kulturformerna får en större chans att influera och påverka de stora, och interaktioner och överbryggningar mellan kulturformer ger oväntat ofta upphov till bra saker.
Sen kan man spinna vidare på temat “staten bör modulera kapitalismen så att dess negativa effekter (monopolisering, likriktning, rovdrift osv.) minimeras och dess positiva effekter (produktivitetsökningar, social mobilitet (?)) maximeras”.
Bengt: Marknadens totala diktatur alltså? Fräscht. Men vänta nu, det har vi ju nästan redan. Och kulturtidskriftsstödet har varit en fredad ö där andra uttryck kunnat växa, för en extremt liten summa. Varför är det så avgörande för dig och liberaler som Anon att spara in just på den här summan? Finns det verkligen inga grövre exempel på “slöseri” inom statsapparaten som hellre kunde kapas?
Du tycks vara ett uppenbart exempel på ett förgrämt ressentiment som verkligen inte tål yttringar som går dig personligen över huvudet. “Hugg och bränn ner det bara. Fråga mig inte varför.”
Lägg för övrigt ner de tröttsamma elitismbeskyllningarna. De verkliga elitisterna har alltid varit högern, som till skillnad från kulturutövarna sitter på den politiska och ekonomiska makten.
Epitetet “lågpannad” står jag för.
V: Vem är marknaden? Jo det är alla tillsammans som utifrån egna preferenser gör val. I lexikalisk mening är detta inte en typ av diktatur.
Om jag skulle skriva en bok om elitistiska resonemang, skulle jag ta med ditt svar som skolboksexempel. Det är, med andra ord, lite svårt att bortse från att hela ditt svar består av ett enda elitistiskt resonemang varvat med illa dold härskarteknik:
Jag = “lågpannad”
Du = högpannad, lite smartare och finkulturell
Jag = “tål inte yttringar som går mig personligen över huvudet”
Du = sitter uppflugen på din pidestal och dömer de fördummade medmänniskorna som inte ser nyttan av att smal, ofta helt ointressant smörja produceras för deras surt inbetalda skattemedel.
[…] Inget är så kulturfientligt som att hylla Kulturen […]
Kommentera