Riksdagens högermajoritet har alltså beslutat att strypa bidragen till kulturtidskrifter: en plötslig sänkning från 19 miljoner till 4 miljoner kommer att tvinga en lång rad tidskrifter till nedläggning.
Beslutet fattades i två led. Första ledet var när allianspartiernas budget klubbades med hjälp av Sverigedemokraterna. Budgeten föreskriver en nedskärning om 15 miljoner kronor inom utgiftsområdet “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Prioriteringen inom detta utgiftsområde blev sedan, i andra ledet, en fråga för riksdagens kulturutskott.
Således fanns efter budgetbeslutet tre alternativ att välja mellan:
A) Lägg hela nedskärningen på litteraturstödet.
B) Fördela nedskärningen så att både litteraturen och kulturtidskrifterna får bära en del av bördan.
C) Lägg hela nedskärningen på kulturtidskriftsstödet.
Förläggareföreningen valde i detta läge att ta strid för sitt snäva egenintresse. Dess direktör Kristina Ahlinder uppvaktade kulturutskottet för att tala om hur viktigt litteraturstödet är. Men att argumentera för ett bibehållet litteraturstöd var – utifrån de givna förutsättningarna, alltså det fattade budgetbeslutet – detsamma som att argumentera för en strypning av kulturtidskrifterna.
Förläggareföreningens agerande förefaller djupt osolidariskt. De fick sin vilja igenom. Kulturutskottet följde Kristina Ahlinders uppmaning och lät litteraturstödet förbli orubbad – med andra ord, de valde att kasta hela nedskärningen på kulturtidskrifterna. Och där handlar det om liv och död på ett helt annat sätt än i förlagsvärlden. Litteraturstödet är viktigt för att hålla uppe en kvalitetsutgivning av böcker, men ett sänkt litteraturstöd skulle inte innebära att litterära institutioner lades ned. Just detta blir dock följden av ett strypt stöd till kulturtidskrifterna, inklusive tunga litteraturtidskrifter. I förlängningen slår tidskriftsdöden givetvis tillbaka även mot de förlag som sysslar med kvalitetslitteratur, men det verkar Förläggareföreningen skita i.
Visst hade Förläggareföreningen kunnat argumentera mer solidariskt. De hade exempelvis kunnat gå samman med Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och bilda opinion mot den nedskärning som hotade dem bägge. Sikta på en större kaka i en eventuell ändringsbudget nästa år, i stället för att hävda sin rätt att själva stå skadeslösa när kakan krymper.
Kanske har jag missat någon detalj här, men som saken ser ut har Förläggareföreningens betett sig skamligt.
36 kommentarer ↓
Ahlinder är dessutom en av de värsta upphovsrättshökarna i hela branschen. Fy.
Ja, det finns en hel del exempel på det om man t.ex. letar i den här bloggens arkiv.
Därtill ägnade jag rätt stort utrymme i Boken åt att kritisera deras tvivelaktiga kampanj för momssubventioner.
19 miljoner är ju ingenting i en statsbudget. Det ställer det bortom allt tvivel att nedskärningen har noll med sparande att göra. Det är ett slags sabotage, ett försök till mainstreamisering av den missanpassade subkultur som är de intellektuella. De är uppenbart ute efter att skicka tidskrifts intelligensia in i vanligt lönearbete. Ingen ska komma undan arbetslinjen. Är det paranoit att anta ett bakomliggande förakt eller hat? Har många moderater befunnit sig på fester eller andra sociala sammanhang där de kännt sig underlägsna en intellektuell och nu vill hämnas på hela gruppen?
Har du koll på hur stor budgeten för litteraturstöd var?
Så här såg det ut 2013, enligt Kulturrådets årsredovisning:
Efterhandsstöd till litteratur (tkr) 36 930
Läsfrämjandebidrag (tkr) 10 837
Litterära evenemang (tkr) 3 555
Inköpsstöd till folk- och skolbibliotek (tkr) 24 160
Internationellt litteratursamarbete (projektbidrag och översättningsstöd) (tkr) 5 311
Kulturtidskrifter (stöd till produktion, utveckling och tidskriftsverkstäder)(tkr) 21 575
Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA (tkr) 5 000
Alla tiders klassiker (tkr) 73
Övrigt (Planerad utgivning, fristadsförfattare, m.m.) (tkr) 1 229
TOTALT 111 575
Ja alltså jag skrev lite slarvigt tidigare att Alliansen och SD hatar kultur, men SD gillar ju åtminstone hemslöjd.
Det kan nog vara en ideologiskt betingad nedskärning och som sagt var de vet att majoriteten fnyser åt finkultur, så till vida det inte är Nobelpriset…
Erik: apropå arbetstlinjen – hur mycket av tidskriftsstödet går ens till arvoden? Ingen kulturstödd tidskrift jag skrivit åt har betalat ens en symbolisk summa. Det mesta går väl åt till tryck och annat. Fast det kanske inte borgarna har koll på. De kanske tänker sig att kulturdräggen köper hasch och rödvin för pengarna.
Vissa tidskrifter är väldigt påkostade, t.ex 10-tal, men betalar låga arvoden.
Jag tror att det kan ligga mycket i Eriks förklaring, att det finns ett mått av ressentiment bakom åtgärden.
Sen har JN helt rätt i att det inte är mycket av tidskriftsstöden som går till arvoden, även om Kulturrådet gärna uppmuntrar de tidskrifter som betalar mer än symboliskt åt sina skribenter.
Men detta har nog inte de ansvariga politikerna nån koll på. Avsaknaden av koll manifesteras ju tydlig av deras formulering om att allt kan digitaliseras så blir det frid och fröjd.
Håller faktiskt inte med här. Visst, Förläggareföreningen hade kunnat protestera, och det är möjligt att de biter sig själva i svansen om tidningar om litteratur läggs ner. Men i övrigt tycker jag de gör rätt som i första hand kämpar för sin egen sak, sin egen kulturform. Det är väl därför de existerar.
(Personligen ger jag dock inte mycket för dem eftersom de förstörde för mig som indieförläggare genom att få library.nu nedstängd. Jag distribuerade en av mina böcker där.)
Karl A: Jag är heller inte förvånad över att Förläggareföreningen följer sitt snäva egenintresse – närmare bestämt, de allra största förlagens intresse, eftersom de dominerar.
Men jag ser då ändå en poäng i att lyfta fram saken. Jag tror nämligen att det i vissa kulturkretsar finns en viss naivitet. Man vill gärna tro att Förläggareföreningen verkar för litteraturens bästa. De stor ju bakom Augustpriset! I diskussionerna om ett “Litteraturhus” i Stockholm har man t.ex. tänkt sig Förläggareföreningen som huvudman. Detta borde ge skäl att tänka om.
Nu ser jag att Kristina Ahlinder sent omsider svarat på Twitter: “Nej jag kallades till utsk för att inf om littst. Inom budgetposten finns annat. Jag föresl minsk stöd till läsfrämj åtg.”
Hon menar alltså att det inte fanns någon motsättning mellan bibehållet litteraturstöd och bibehållet tidskriftsstöd, eftersom pengarna kunde tas från Kulturrådets utgiftspost “läsfrämjande åtgärder”. Det är möjligt att så är fallet och det är möjligt att hon verkligen sa så. Samtidigt tyder ingenting på att hon sa ett enda ord till kulturtidskrifternas försvar.
Förläggareföreningen har också stått helt passiv i de senaste dagarnas protester. Upprop har skrivits under av allt ifrån Författareförbundet och Svenska akademien till kommersiella branschorganisationer som Sveriges Tidskrifter – men från Förläggareföreningen är det fortfarande pinsamt tyst.
Kommentera