Nypublicerat: om 1990-talskrisen, speglad i Ultima Thule och Latin Kings

Musik, politik och svenskhet: 1990-talets kris speglad i Ultima Thule och Latin Kings“. Så heter en min text som nyligen publicerades i forskningsantologin Det långa 1990-talet.

Det handlar inte minst om skapandet av den politiska generation som innefattar ledarklicken i Sverigedemokraterna. Ny demokrati spelar såklart en framträdande roll. Men där finns även vissa observationer rörande vädret, valutakurserna, topplistorna samt vad C.G. Jung betydde för verksamheten på Fryshuset.

Jag lägger viss vikt vid Leon Flamholcs dokumentär “Rasist javisst?“, som på SVT i april 1993 och förefaller ha blivit startskottet för Ultima Thules extrema popularitet, samtidigt som dokumentären lanserade Latin Kings som den antirasistiska motpolen. Jag framför en teori om att fjärde versen i “Snubben” kan ha varit ett försök att leva upp till den bild som presenterats i dokumentären.
I övrigt får Latin Kings ett ganska begränsat utrymme i texten. Jag kan rekommendera att den läses tillsammans med Kim Veerabuthroo Nordbergs nya biografi över Dogge Doggelito, Ibland vill man bara försvinna, som är ett utmärkt dokument över 1990-talet ur en viss aspekt.

Trogna läsare av Copyriot kan ana artikelns bakgrund. Våren 2013 nystades här lite extra i arvet från 1990-talet. Detta var i sin tur en följd av att jag suttit en månad på Samtidshistoriska institutet och förberedde en forskningsansökan, som inte blev antagen men som kanske kan utvecklas till något i framtiden. Delar av materialet kom i vart fall att ligga till grund för ovan nämnda artikel. Annat väntar på att publiceras. Någon gång hoppas jag få skriva en längre betraktelse över 1990-talets tidsanda med utgångspunkt i popmusiken.

16 kommentarer ↓

#1 Anon on 8 December 2014 at 6:45 pm

Hur kommer man skriva om de senaste 15 årens tidsanda? Frågan är om vi ens haft någon.

#2 rasmus on 8 December 2014 at 6:58 pm

Jag tror inte att vi har haft en tidsanda, de senaste 15 åren. Men det går ändå att spåra mer eller mindre tydliga skiftningar. Ofta noterar jag perioden 2007–2009 som en vändpunkt på olika vis. Det kan ju knytas både till den ekonomiska krisen och till skiftet i de digitala medierna (Facebook och smartlurarna). Jag tror att man ska börja i någon av de ändarna för att spåra vår tid.

#3 rasmus on 8 December 2014 at 7:00 pm

Nu ser jag att jag själv använde ordet “tidsanda” i slutet av denna bloggpost. Däremot undvek jag det noggrannt i det aktuella bokkapitlet.
Att tala om “tidsanda” är ju en rätt kraftfull form av historiemetafysik, som bör användas med försiktighet. Begreppet tidsanda (Zeitgeist) uppfanns väl av ingen mindre än Hegel.

#4 rasmus on 8 December 2014 at 7:02 pm

Så här skrev jag om saken i Biblioteket (s. 9–10):

”Samlingarna skall spegla tidsanda och samhällsutveckling”, fastslår Unescos folkbiblioteksmanifest. ”Tidsanda” (Zeitgeist) är ett metafysiskt begrepp som etablerades av de tyska idealisterna och spelade en särskilt viktig roll hos G.W.F. Hegel, vars filosofi utgick från att världshistorien är besjälad av en ”ande” (Geist). Andeväsen utmärker sig emellertid genom att inte synas i speglar. För att avbilda en tidsanda krävs någon form av tolkande konstnärer, exempelvis bibliotekarier.

Eller historiker.

#5 JN on 8 December 2014 at 8:21 pm

2010 blev också en rätt behändig vändpunkt, kanske framförallt lokalt, i och med SD:s inträngande i riksdagen. Därefter har en rätt jobbig tidsanda infunnit sig, dels SD själva förstås men också alla entreprenörer runtomkring fenomenet, som låtsasakademikern Arnstad men också olika identitetspolitiska debatter om rasifiering, appropriering osv.

Samtidigt känns det som den kladdiga Assange – affären innebar att luften gick ur vad man i brist på annat får kalla för “piratrörelsen” – hit räknar jag också anon osv. Beror förstås också på att frågorna trängts undan av de allt överskuggande Svergiedemokraterna. Samt att facebook, twitter, spotify, netflix inneburit att det fria nätet inhängnats, på “frivillig” basis.

Internationellt tycker jag den arabiska våren innebar ett litet skifte, i och med att stora delar vänstern helt övergav antiimperialismen, och att den tidigare entusiasmen övergick i USA:s nederlag i Syrien, IS uppgång och allmän besvikelse i största allmänhet.

00 – talet var betydligt mer optimistiskt, sett i backspegeln.

#6 S on 10 December 2014 at 10:04 am

När var det vi började leka moderater och entreprenörer popkulturellt? Kan det ha varit runt 1999 när Petter släppte albumet “Bananrepubliken”? Möjlig startpunkt för ny “tidsanda” isåfall, och tänkbar förklaring till att du (Rasmus) inte har känt av någon tidsanda alls umder de senaste 15 åren.

#7 rasmus on 10 December 2014 at 10:11 am

S: Jag har väl aldrig påstått att jag inte känt av någon ny tidsanda under 2000-talet? Jag har ju t.ex. ägnat otaliga bloggposter och en rad artiklar just åt vad som har förändrats först kring IT-bubblan och dess krasch, sen med finanskrisens utbrott, streamingkulturen och skiftet från nollnolltal till tiotal. Om något ser jag mig som besatt av dessa skiftningar.

#8 S on 10 December 2014 at 10:56 am

Oh, ja! Det var inte menat som någon kritik alls, jag uppskattar ju verkligen att läsa vad du skriver.

Men du skriver i en kommentar ovan att du inte tror att vi har haft någon (en) tidsanda de senaste 15 åren, dvs sedan 1999?

#9 rasmus on 10 December 2014 at 11:22 am

Ingen fara, jag blev bara lite förbryllad och ville förklara mig.

Anledningen till hela missförståndet är att jag missade att kursivera ett litet ord i min kommentar. Vad jag tänkte skriva var:
“Jag tror inte att vi har haft en tidsanda, de senaste 15 åren.”

Förutsatt att vi kan tala om tidsanda, tror jag alltså att vi har hunnit avverka minst ett tydligt skifte, i linje med vad både jag och JN kommenterat ovan. Jag tänker som sagt att 2007–2009 markerar en övergångsperiod. 2010-talet är något nytt.

Om vi backar 15 år tillbaka i tiden hamnar vi ju ända i 1999, i IT-bubblans och globaliseringsrörelsens tidsanda. Den lilla epoken tänker jag tog slut under år 2000, men levde i viss mån kvar ända till 2001 (Göteborgskravallerna + 11 september).

#10 S on 10 December 2014 at 11:32 am

Ok, tack för svar! Jag vidhåller att “entreprenörsskapet” genomsyrat popkulturen sedan slutet av 90-talet (hiphopen tydligast uttryck för detta). Jag tror att det går att hitta ett samband mellan denna “Det går bra nu”-anda och att runt 60% av befolkningen röstar på borgerliga partier idag.

#11 rasmus on 10 December 2014 at 11:49 am

S: Jag är benägen att hålla med. Tror att IT-bubblan hade sin del i detta. I det större perspektivet kan en hel del säkert återföras på den penningpolitik som drivit upp priserna på aktier och fastigheter.

#12 S on 10 December 2014 at 12:10 pm

IT-bubblan vet jag för lite om, men bolåneracet har ju onekligen gett fler människor möjlighet att leka moderater. En “livsstil” som väl åtminstone delvis kan betraktas som popkulturell.

#13 JN on 10 December 2014 at 9:26 pm

Entreprenörsandan ni diskuterar ovan har ju förstärkts något otroligt av Youtube, facebook, twitter, imdb på så sätt att allting kvantifierats. På 90 – talet, och en bit in på 00 – talet, existerade fortfarande en snobbig alternativkultur, som till viss del handlade om att nå en begränsad publik som man tänkte sig hade förfinad smak, var särskilt intelligent, hipp och så vidare. Nu reduceras allting till antal views, delningar, likes m.m. En artikels relevans bedöms efter antalet “händelser” på främst twitter och facebook. (ett räknesätt som ofta har smått bedräglig karaktär – det som ser ut som ett stort antal delningar kan lika gärna vara antal händelser i en enda diskussion mellan två personer i ett kommentarfält kopplat till en delning av artikeln)
Grunden till detta är förstås ekonomisk. Kring sekelskiftet kunde en relativt smal (kanske 10 – 20 000 exemplar?) tidskrift som Darling hyra en källarlokal vid nytorget, ha anställda och betala frilansare hyfsat. Ett annat och kanske bättre exempel är förstås tidningen Pop. Samma publik på internet klickar väl knappast ihop till ens en enda anständig inkomst idag?
Den underliggande grunden för en bredare alternativkultur, som faktiskt kan försörja ett antal upphöjda snobbar, har imploderat. Kvar finns viralhits och hobbyverksamhet, där det senare inte är särskilt attraktivt. Dagens Andres Lokko (och då menar jag karaktären, inte den dästa, akterseglade SvD – skribenten) lever inget jetsetliv utan driver kanske någon entusiastblogg eller någon pod på sin fritid.

#14 JN on 10 December 2014 at 9:52 pm

Ovanstående kommentar känns oavslutat nu när jag kollar igen: vad jag menar är att den rådande inställningen är utpräglat entreprenörsaktig på så sätt att det numera är en öppen ambition att nå och sälja ut på en pressad marknad, vilket är av nöden tvunget, medan de tidigare alternativsnobbarna hade lyxen att låtsas som att den ekonomiska framgången bara var en bisak, även om den tidens Pop – gäng kanske inte var mindre “entreprenörer” för det.

#15 S on 10 December 2014 at 10:45 pm

Helt klart har du en poäng här, JN. Jag vill också passa på att tillägga att årets mest visade youtube-klipp i Sverige tydligen var Zlatans reklamfilm för Volvo:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=6041942

#16 COPYRIOT | Krisen, del 156: Anteckningar om krisen i Ryssland on 19 December 2014 at 11:52 am

[…] Nypublicerat: om 1990-talskrisen, speglad i Ultima Thule och Latin Kings […]

Kommentera