Krisen, del 155: Subjektet och sammanbrottsteorin

Min artikel om värdekritisk kristeori, som publicerades i senaste Fronesis, har på senaste tiden lockat fram vissa reaktioner. Bland annat i tisdags, när ABF ordnade ett välbesökt panelsamtal i Göteborg. Två dagar senare tryckte Västerbottens-Kuriren en lång text av Erik Persson: “Nytt ljus på samtidens kriser“, som i huvudsak diskuterar just den värdekritiska teorin om kapitalismens pågående sammanbrott.

Den klämmande punkten, som återkommer i dessa sammanhang, formulerades av bloggen Konflyktlinjer tidigare i höstas:

Kanske har de värdekritiker rätt, som hävdar att vi nu bevittnar hur varusamhällets fogar lossnar bit för bit i ett långsamt och utdraget sammanbrott, samtidigt som vi tvingas klamra oss fast vid varuformen i en allt mer förtvivlad konkurrens om resterna.
Värdekritikerna skriver fram en kapitalets tvingande logik utan något historiskt subjekt, vilket bryter mot den normala ordningen i vänstersammanhang där det reformistiska eller revolutionära subjektet ofta förutsätts.

Subjektets frånvaro provocerar. Därför leder många på vänsterkanten att uppfatta sammanbrottsteorin som antingen alltför pessimistisk eller alltför optimistisk – eller båda delar på samma gång.

Att sammanbrottsteorin skulle vara optimistisk är ett missförstånd som är kopplat till den traditionella marxismens historiemetafysik, känd som “historiematerialism”. Enligt detta synsätt bestod världshistorien av att produktionssätten avlöste varandra i en på förhand given ordning. Efter att feodalismen hade ersatts av kapitalismen, skulle kapitalismen ersättas av socialismen. Om ett produktionssätt kollapsar, står nästa produktionssätt redo i kulisserna.
Värdekritikerna är emellertid inga marxister i denna mening: de tar avstånd från historiematerialismen, liksom från den traditionella förståelsen av socialism. Som konstaterades i första numret av tidskriften Kris och kritik:

Det bör understrykas att denna kristeori inte förutsätter att kapitalismens sammanbrott per automatik leder till socialism eller kommunism /…/ Inget i analyserna säger heller att en pågående slutkris gör motstånd och kamper överflödiga. Ett sammanbrott kan lika gärna leda till ett bortomkapitalistiskt barbari, om inte ett medvetet överkommande av de moderna formsammanhangen kommer till stånd.

Även mer välvilliga läsare uppfattar det som en brist i sammanbrottsteorin att den saknar “användbarhet”. En användbar teori är en teori som pekar ut vad som bör göras, så konkret det bara går. Framför allt förväntar man sig att teorin ska förklara vem som ska få till stånd en förändring. Först när den samhällskritiska teorin kan peka ut ett (revolutionärt eller reformistiskt) subjekt har den kvalificerat sig som “användbar”.

Men är detta ett rimligt krav att ställa på den värdekritiska kristeorin? Vi kan jämföra med teorierna om klimatförändringar och ekologisk kris. Det vore orimligt att avfärda en klimatforskares rön med argumentet att de inte är användbara eftersom de inte pekar ut ett subjekt. Klimatforskningen kan visa att utsläppen av växthusgaser måste sänkas snabbt och drastiskt för att minska risken för en global katastrof, men det är inte nödvändigtvis klimatforskningens uppgift att säga hur vi kan organisera ett postfossilt samhälle, än mindre vem som ska ta initiativet till en global omställning. Detta är frågor som återstår efter att klimatforskningen presenterat sina rapporter. På samma sätt bör vi acceptera att värdekritiken lämnar en lång rad frågor hängande i luften.

Det är spännande att se hur Kris och kritik, som nu har utgivits i drygt ett år, fortsätter att brottas med dessa frågor. Nyligen utkom dess fjärde nummer där de bland annat har översatt en lång essä av Robert Kurz, “Negativ ontologi” (2002), som är en uppgörelse med själva tanken på att “subjektet” ska skapa en bättre värld. Det är en våldsam text som bitvis måste betecknas som extrem, fjärran från den akademiserade formen av vänsterteori. Den följs av en kritisk reflektion signerad Anselm Jappe. Därtill bad redaktionen mig att skriva en introduktion till “Negativ ontologi”, vilket jag gjorde i all hast. Där konstaterar jag att Kurz antyder att alternativet till ett “revolutionärt subjekt” är framväxten av en “organiserad individualitet”:

Han uppställer en motsättning mellan det individuella och det subjektiva. Människorna har i alla tider haft sin individualitet, men det är endast i det moderna samhället som individualiteten har tvingats in i en form som bygger på polariteten mellan subjekt och objekt.

Marxister har sedan länge varit fixerade vid frågan om ”det revolutionära subjektet”. Men enligt Kurz kan ingen befrielse någonsin komma från ett subjekt. Frågan är snarare hur vi befriar oss från den förlamande dialektiken mellan subjekt och objekt. Det handlar alltså om att avbryta hela moderniteten, ”av ren självbevarelsedrift”. Samtidigt handlar det inte om att börja från någon nollpunkt, utan om att ”omsortera” den hittillsvarande idéhistorien. Efter att upplysningen har förkastats, står det klart att denna sortering inte kan ske utifrån några universella etiska principer där de goda guldkornen behålls medan det onda eller ofullständiga förkastas. Snarare än en rent teoretisk filtrering måste det handla om en experimenterande process av radikal rekomposition.

Värdekritiken är en kritisk teori som på medvetet sätt inskränker sin egen relevans. Den är uttalat negativ: den påvisar en logisk och historisk gräns för varusamhället och drar konsekvenser om vad som inte är möjligt. Det är i längden inte möjligt att organisera ett alternativ på grundval av pengar, lönearbete och välfärdsstat. Följdfrågan är given: vad är då möjligt? Men svaret på den frågan kan inte formuleras av en värdekritisk teori. Just där måste teorin avstå från förhastade svar och lämna över till den “organiserade individualitet” som gör försöker resa ett motstånd mot den rådande ordningen, mot det uppgivna administrerandet av ett utdraget sammanbrott. I detta motstånd görs praktiska erfarenheter som med teorins hjälp kan bearbetas. Det är bara i denna process som det är värt att söka svar på frågan om vad som bör göras.

8 kommentarer ↓

#1 Erik on 6 December 2014 at 5:16 pm

Det är beklämmande hur tomma de centrala begreppen är i Kurz resonemang. “Att omsortera idéhistorien” kan innebära eller betyda vad som helst, det är ett så vagt koncept att vem som helst kan kapa det. Samma sak gäller för “organiserade individualitet”. Det är skrämmande naivt, att tro att alternativet, och en klarare bild om “vad som bör göras”, ska ge sig av sig själv i den process som sägs uppstå i, återigen med en intill intighet urvattnad kliché, “ett motstånd mot den rådande ordningen” (som om det bara fanns en rådande ordning och inte hundratusentals). Vad skulle ett sådant motstånd med en sådan retorik kunna manifesteras som, annat än en ledarelit som skor sig på just det obestämda och urvattnade i denna retorik?

“I detta motstånd görs praktiska erfarenheter som med teorins hjälp kan bearbetas. Det är bara i denna process som det är värt att söka svar på frågan om vad som bör göras.”

Citatet öppnar för i princip vad som helst och vem som helst att precisera, definiera och kontrollera den tomhet och obestämdhet den till och med stoltserar med. Den värdekritiska retoriken, är som mycket annan vänsterkritik, tydligt besläktad med och innehåller redan embryot till den retorik som totalitära censurer och propagandaapparater använt för att genomföra vilka politiska agendor som helst. En begreppslig tomhet konstruerad av återvända floskler som “rådande ordning”, “motstånd”, “omsortering”, “praktiska erfarenheter”, “organiserad individualitet” osv; floskler som fascinerande nog berusar sin skara troende just genom sin mystiska obestämdhet. Organiserad individualitet doftar lika mycket rökelse som “subjekt-objekt”, “divid”, “kropp”, “värdekritik”, “mångfald”, “flyktlinjer”, “tunnlar”, “revolutionärt subjekt”, “ägt rum”, “står på spel” och alla andra magiska, fetischerade koncept med vilka den här bloggen och dagens intellektuella vänster berusar sig själv och sina läsare.
Att dessutom framhålla denna obestämdhet som sin styrka, är historiskt naivt så man vill gråta. Som om 1900-talet existerat.

Tonen i den typiske värdekritiska, och kapitalistkritiska diskursen, skvallrar om en självbild som självuppoffrande tragisk hjälte som slåss mot systemet. Sanningen är att nästan vilken idiot som helst kan kritisera kapitalismen, eftersom det är så enkelt. Vad man däremot aldrig ser är försök att på allvar, utförligt och i detalj, tänka fram realiserbara alternativ, vilket lämnar fältet öppet för standardsvaret mot kritiken: att kapitalism och liberal demokrati är det minst onda av dåliga alternativ, sett till historien, och sett till samtida vänsterns oförmåga att ens försöka ens fragmentvis teoretiskt modellera fram ett tillnärmelsevis trovärdigt och realiserbart alternativ. Och viktigare ändå är att inte bara borgerligheten utan även s.k. folk i gemen ständigt återkommer till att socialism, marxism och kommunism “inte fungerat” utan lett till totalitära terrorvälden. Att vänsterns kapitalismkritiker inte tar detta problem om utopin på allvar, problemet om hur ett bättre samhälle i realiteten ska se ut; inte adresserar det, inte ens grubblar över det, är mer förödande för möjligheten att väcka en tro och ett hopp om ett alternativ, än något annat.
Man fastnar i en kritik man tror är radikal och originell, vilket öppnar för borgerlighetens befogade invändning om att vänstern inte gör annat än att klaga och gnälla samtidigt som de oavbrutet lever av och på kapitalismens frukter. Kritik av kapitalismen är bekvämt, den skapar livsmening för en livstilsmässigt hycklande grupp medelklass som även i fortsättning kommer utgöra ett pittoreskt, ofarligt, i bästa fall rörande inslag i universitetsmiljöer såväl som storstadscaféer. Det har blivit en slags ungdomskultur och subkultur för vuxna.

#2 rasmus on 6 December 2014 at 10:12 pm

Signaturen “Erik” ovan är alltså inte identisk med Erik Persson, vars artikel nämns i inlägget. Det kanske bör klargöras först av allt.

Sen vill jag påpeka att de begrepp hos Kurz som jag lyfter fram här ingalunda är de “centrala” i hans eget resonemang. Såvitt jag vet talar han om “organiserad individualitet” en enda gång i sitt mycket omfattande författarskap. Jag tycker ändå det är en intressant sak att lyfta upp för att ställa frågan om vad det kan innebära.
Som sagt: värdekritiken är en negativ teori, som sätter en gräns för sitt egen giltighetsområde. Detta ska inte förväxlas med en etisk gräns för allt teoretiserande. Kristeorin säger något om vad som inte är möjligt, men räcker inte till för att säga vad som är möjligt. Och vad jag försökte antyda i inlägget ovan är att det senare kräver något mer än bara teori.

#3 Christopher Kullenberg on 7 December 2014 at 9:36 am

Erik sätter fingret på en tanke som eventuellt är relaterad.

Det är den kompakta kritiken av lösningar, ofta betecknad som “solutionism”, som ofta är inbyggd i kritiska teorier som betecknar sig själva som “kritiska”. Men, de är även inbyggda i teorier som kallar sig själva för “rent deskriptiva”. Ofta bygger detta på ett domäntänkande inom teoretiserandet. Lösningar måste hållas undan kritiken, annars är den inte kritisk och lösningar måste hållas undan deskriptiva teorier annars är istället normativa och icke-objektiva.

Jag kan sympatisera med att det finns många problem med att skapa lösningar och alternativ inom ramen för teorier. Framförallt eftersom “lösningar” oftast bara fungerar om de egentligen förändrar så lite som möjligt. Typexemplet är elbilen, en teknologisk “lösning” för vissa typer av utsläpp. Samtidigt är den ofarlig eftersom den inte utmanar “bilismen” och trafikmaktordningen. Det är som “appar” för demokrati. De löser kanske en tillfällig politisk organisering på en plats vid ett tillfälle, men i det stora hela bidrar de inte till en ökad demokratisering.

Kristeorier har, som rasmus påpekar, även de en gräns. Hur kan man övervinna det “uppgivna administrerandet av ett utdraget sammanbrott”. Förslagen på svar kan vara både teoretiska och praktiska tänker jag. Frågan är bara hur man ser till att dessa svarsalternativ kan leva ett experimentellt liv utan att genast placeras inom det omöjligas fängelse av Kritiken.

#4 kjell on 7 December 2014 at 1:28 pm

…skulle man inte kunna byta ut ordet “lösning” mot ordet “provisorium”? “lösning” är så definitivt samt förväntas också att vara “sant”.
Det är en lång räcka av “provisorium” eller (“överenskommelser”) som har definierat tidsandan åt oss.
Upplysningstiden spelar oss ett spratt.

#5 audun on 8 December 2014 at 10:36 am

Litt off-topic for akkurat denne posten, men er problemet som verdikritikerne peker på, det samme som mainstream-økonomene er opptatt av? Som her http://www.project-syndicate.org/commentary/robert-skidelsky-revisits-the-luddites–claim-that-automation-depresses-real-wages der Robert Skidelsky gir litt cred til ludditene? Eller det Stiglitz kaller The Innovation Enigma (http://www.project-syndicate.org/commentary/joseph-e–stiglitz-argues-that-the-impact-of-technological-change-on-living-standards-has-become-increasingly-unclear)? Altså forholdet mellom prosess-innovasjon og produkt-innovasjon i standard innovasjonsteori (godt omtalt i The Innovation Handbook: http://ukcatalogue.oup.com/product/9780199286805.do)

Eller har jeg misforstått?

#6 rasmus on 8 December 2014 at 11:44 am

audun: Nej, jag tycker att det hänger samman. Problemet med mainstreamekonomerna är väl snarare att de har svårt att ta i frågan utan att slitas mellan hopp och förtvivlan: antingen är den ökade produktiviteten något som snart ska befria oss från allt tråkigt slit och skapa en lysande framtid, eller så är det bara ett hot som borde stoppas i någon form av neo-luddism.
(Jag känner att detta var rätt onyanserat, men jag hoppas återkomma till saken i en särskild bloggpost.)

#7 m on 8 December 2014 at 12:28 pm

Jag ställer mig lite samma fråga som audun. De referat av värdekritiska kristeorier jag läst tycker jag säger antingen samma saker som en hel del mainstreamekonomer redan gör (robotiseringen och automatisering ökar; det tenderar att ge färre lönearbeten; det ställer till problem när så mycket i samhället och ekonomin förutsätter att folk har inkomst från lönearbete) eller gör mer långtgående påståenden som det inte ges några övertygande belägg för.

Som exempel fungerar detta från Rasmus länkade text:

“[1] Genom bruket av datorer och mikroelektronik drivs nu produktiviteten till sådana höjder att varuproduktionen stöter ifrån sig mer arbetskraft än vad den kan absorbera. … en växande del av mänskligheten blir överflödig … Kapitalet självt förlorar sin substans … [2] I förlängningen innebär kapitalets substansförlust att ett samhälle kretsande kring [a] varor, [b] pengar och [c] lönearbete blir en omöjlighet.”

1 hävdar idag en hel del mainstreamekonomer utifrån sina egna modeller och teoribyggen, i lite andra termer.
2 kan tolkas på flera sätt. Att hävda att nägot blir “en omöjlighet” är väldigt starkt och jag ser inga bevis för det i texten eller andra referat av värdekritiker jag läst. Om 2 mildras från omöjlighet till “kommer att förekomma i mindre grad” eller liknande så skiljer det sig inte från vad flera mainstreamekonomer redan argumenterar, utan värdekritikteori.
2 är också otydligt eftersom abc kan granskas separat. Är det omöjligt att robotiseringen ger ett samhälle med en mindre grad av lönearbete men där samhället och ekonomin fortfarande kretsar kring varor och pengar? Det ser jag inga belägg för. Om till exempel en basinkomst införs för att kompensera ekonomisk utsatthet i ett scenario med mindre lönearbete så skulle troligen mottagarna av basinkomsten köpa en del varor för de pengarna.

Så generellt skulle jag nyfiket läsa jämförelser med mainstreamekonomer (inberäknat vänsterlutande sådana) och förklaring på vilka punkter värdekritikerna skiljer sig och vilken evidens som då talar för värdekritikernas påståenden snarare än mainstreamekonomernas.

#8 rasmus on 19 December 2014 at 1:48 pm

m: Tack för din kommentar och dina frågor. Att jag inte har svarat här betyder inte att jag har glömt kommentaren. I stället tänkte jag följa upp i kommande inlägg, med hjälp av Anselm Jappe (som står för samma kristeori som Robert Kurz fast formulerar sig på ett lite annat sätt). Får se när jag hinner bara.

Kommentera