Krisen, del 154: Statskollaps som allmän tendens i skuldbubblornas fotspår

För ett år sedan hade Euromaidan-protesterna i Kiev just inletts. Ukrainas sönderfall har varit en snabbt eskalerande process, som bäddats in i ett förvirrande propagandakrig. Ryssland rättfärdigar sitt agerande med antifascistiska paroller, samtidigt som man bygger en allt tätare allians med fascistiska partier i Europa. Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.

Where the Soviets once co-opted and repurposed concepts such as “democracy,” “human rights” and “sovereignty” to mask their opposites, the Putinists use them playfully to suggest that not even the West really believes in them.

Ur det “västliga” perspektivet framstår saken däremot som enkel: Ryssland är ensam orsak till Ukrainas sönderfall. Därmed rycks konflikten ut ur sitt globala sammanhang. Konflikten bottnar inte i ett maktspel mellan två block, utan i en krisprocess som rör sig över jordklotet i vissa mönster. Under 2014 har det uppstått en särskilt hård skuldpress mot ett antal “tröskelstater” (emerging markets) – en skara som involverar både Ryssland och Ukraina. Där utspelar sig statskollapsen med nationella förtecken; på andra håll fylls tomrummet av gäng vars inriktning kan vara religiös (Syrien) eller rent maffiakriminell (Mexiko).

Det är klart att vissa stater – globala eller regionala stormakter – på ett cyniskt sätt underblåser kollapsen i andra stater genom att ge stöd åt diverse gäng, i förhoppning om att det ska främja deras maktintressen. Men det betyder inte att alltsammans kan reduceras till en maktkamp mellan stater eller block av stater. Tendenserna till statskollaps är mer djupgående och går inte att skilja från den globala skuldkrisen, som fortsätter att studsa mellan kontinenter och regioner.

Redan innan Majdan rörde sig Ukrainas ekonomi i ett upplösningstillstånd, som gröpte ur statens suveränitet. Ukraina var av ekonomiska skäl tvingat att överlåta ett stort mått av suveränitet åt endera håll: västerut eller österut.
Och redan innan Ryssland blev föremål för sanktioner, befann sig dess ekonomi i en kräftgång, som ofrånkomligen skulle påverka hela Europa. Ett Europa som i sin tur blir allt mer lamslaget av sin alldeles egna skuldkris och av EU:s politiska kris. Sanktionerna mot Ryssland kan bli droppen som driver eurozonen in i en långdragen recession och deflation.

Ett bra svep över det geo-ekonomiska krisläget görs av Tomasz Konicz i den tyska månadstidningen Konkret.

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.
För ett år sedan började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget. Liknande utvecklingar utspelade sig i t.ex. Argentina och Ukraina.

Även Kina, som fortfarande uppvisar en stabil (om än minskad) tillväxt, har drabbats fullt ut av den globala skuldexplosionen. Enligt Financial Times låg nu “folkrepublikens” samlade skulder i slutet av juli på omkring 250 procent av BNP, efter att bara ha varit 147 procent i slutet av 2008. Kina har under de senaste åren uppenbarligen genomlevt en underskottskonjunktur – ett uppsving som byggt på ökad skuldsättning.

Fram till 2007–2008 hade Kinas våldsamma tillväxt byggt på export – export av varor som finansierades genom en ökad skuldsättning i köparländerna. När den skuldbubblan sprack, tvingades Kina svara med att blåsa upp en ny på hemmaplan. Kinas stimulansprogram som inleddes år 2008 var enormt: det omfattade omkring 12 procent av landets dåvarande BNP.

I början av hösten konstaterades i Geneve-rapporten att det globala skuldberget växer i ohejdad takt, som andel av den globala ekonomin. Skuldbergets tyngdpunkt flyttar sig dock. Nu växer det som mest i tröskel- och utvecklingsstaterna, samtidigt som det återvändande kapitalet flödar in i västvärldens finansmarknader, som kastas upp mot nya nivåer av eufori.

Det tycks omöjligt att säga vad nya planer på stimulansåtgärder kan få för effekter i denna krutdurk. Säkert är nog bara att vi kommer att få se nya kombinationer av inflation och deflation, återhämtningar och korta högkonjunkturer på vissa håll, men också allt snabbare sammanbrott för de stater som råkar dra nitlotten.

6 kommentarer ↓

#1 Kinas finansiella balansgång i sviterna av världskrisen « VÄRLDENS FOLKRIKASTE LAND on 1 December 2014 at 5:36 pm

[…] är en motsättning som intimt sammankopplad med världsekonomin i stort. Rasmus Fleischer citerar ur den tyska månadstidningen […]

#2 Thomas E on 2 December 2014 at 4:35 pm

” det globala skuldberget” så vem är det globen står i skuld till? Det marsianska monopolkapitalet?

#3 rasmus on 2 December 2014 at 5:00 pm

Thomas E: “Det globala skuldberget” syftar på den globala summan av skulder. Så betraktat finns det ingen “yttre” fordringsägare, men det är heller inte så enkelt som att man bara kan avskriva skulderna och sen starta om kapitalismen från noll. För det finns det inget globalt “man”, ingen suverän agent med sådana befogenheter, och framför allt finns det ingen möjlighet att börja om från noll i kapitalismen, eftersom kapitalism är tillväxt.

Tänk hellre det globala skuldberget som en kapitalisering av framtiden. Själva hoppet om framtida tillväxt görs till en vara. Kreditkedjorna förlänger sig och blir allt tunnare. Och det finns ingen fordringsägare “utanför” systemet. Det är själva systemet som bara kan upprätthålla sig genom en eskalerande, “immanent” skuldsättning.

#4 Fredrik on 2 December 2014 at 9:40 pm

En av sakerna som stör mig med den här typen av marxistisk analys av världsekonomin är att den är svårgenomtränglig och ägnar sig mycket åt att bygga upp nya abstraktionsnivåer och ny terminologi. Det blir stora textmassor för den oinsatte att plöja, och mycket namedropping och vördnad för auktoriteter inom fältet. Jag saknar inslag av hypotestestning och experimentella kvantitativa data, som man skulle kunna få fram med t.ex modelleringar. Då skulle i alla fall jag tycka det var mer trovärdigt.

#5 kjell on 3 December 2014 at 9:46 am

Fredrik; …jag tror inte att man skall läsa dessa texter för att få några svar utan vi ställs inför nya hypoteser och “ofärdiga tankar” vilket inspirerar.
Jag har precis tagit mig igenom en sådan text, inte utan svårigheter. I det senaste numret av Kris och Kritik ingår en översättning av Robert Kurz´”Negativ ontologi” med en inledning av Rasmus (bra vägledning). Översättningen av Nils Järvinen får nog ses som en bragd.
Denna “text furioso” har gnostiska anspråk med esoteriska inslag, vilket leder den in i en slags mystik från tiden innan Upplysningstiden ex Jacob Böhme (1575-1624) vs Kristendomen.
Kurz går här till attack mot “det mänskliga tillkortakommandet” samt “moderniteten”
Jag kan varmt rekommendera Kurz text.

#6 rasmus on 3 December 2014 at 9:58 am

Fredrik: Jag har försökt att förtydliga (längst upp till höger) att Copyriot är “en plats för ofärdiga tankar” (som Kjell också påpekade). Här vill jag ta mig friheten att kryssa mellan abstraktionsnivåer, hitta på begrepp som senare förkastas och pröva halvgjorda hypoteser. Mitt mål är alltså inte att presentera någonting “trovärdigt”, däremot vill jag gärna bjuda in andra att haka in sina egna tankar när de finner något som de går igång på.
Flera gånger har mitt bloggande här lett vidare till andra former av texter, inklusive flera böcker. Först då blir det fråga om färdiga tankar som tydligt riktar sig utåt mot en läsarskara.

Kommentera