Entries from November 2014 ↓

Den vite riddaren tar ingen skit

Spotifys styrelseordförande Martin Lorentzon intervjuas i Dagens Industri. Liksom i andra intervjuer ger han ett lätt maniskt intryck. När reportern tar upp det faktum att en popstjärna valt att ta bort sin musik från Spotify – då brister det. Smaka på detta utfall:

“Det är förfärligt att vi får så mycket skit. Vi är den vita riddaren i det här och betalar ut hur mycket pengar som helst och jobbar häcken av oss för att artister och skivbolag ska tjäna pengar. Samtidigt ligger allt material stulet precis överallt”, säger Martin Lorentzon.
“Det är bedrövligt att vi inte hyllas mer och får mer kredd. Vi har fått en hel musikbransch åt rätt håll. Vi har fått folk att börja betala för musik – och folk bara klagar. Jag tycker det är fräckt.”

Det är alltså både förfärligt, bedrövligt och fräckt att det förs en sporadisk diskussion om de ersättningar som Spotify betalar ut. “Folk bara klagar“, är Martin Lorentzons upplevelse.
Spotify är troligen det företag som fått mest gratisreklam i Sveriges historia – men det räcker inte. I stället borde de hyllas mer och få mer kredd än vad de redan får. Själv föreslår Lorentzon den synnerligen kreddiga jämförelsen med “den vita riddaren”.

Riddarliknelsen är inte så långsökt som det först kan tyckas. Martin Lorentzon har ju upphöjt sig själv till ett slags frälse som – i likhet med gamla tiders riddare – inte betalar någon skatt.

Vårt land tycks ha fått en värdig tronföljare till Johan Staël von Holstein.

Vad börsnoteringen gör med Twitter – och kommer att göra med Spotify

Twitter has received more free promotion in than any company in the history of capitalism.” Så formulerar sig en bankir i
The Economist, som tar tempen på Twitter ett år efter börsintroduktionen.

Som företag i reklamindustrin konkurrerar Twitter i första hand med Facebook och Google, i andra hand med de traditionella massmedierna. Det går inte fullt så bra som investerarna hade önskat sig. Detta kommer att få konsekvenser för det populära kommunikationsmedium som företaget tillhandahåller.

Twitters intäkter har visserligen fyrdubblats sedan 2012, men man fortsätter gå med förlust och hoppas visa på vinst tidigast år 2017. Förlustsiffrorna är delvis ett resultat av att Twitter har delat ut väldigt många aktier till sina anställda, för att de inte ska ta jobb på Facebook eller Google i stället. Nästan hälften av Twitters intäkter betalas ut i “stock-based compensation”, förtäljer The Economist. Det är mer är hos konkurrenterna: jämför Twitters 45 % med Facebooks 10–15 % och Googles 8 %.

Användartillväxten på Twitter har tappat fart, i ett tidigare skede än i fallet Facebook. The Economist gissar att detta kommer att leda till en satsning på ny design, som dels måste vara enklare att använda för en den breda massan, men som också bör ge plats för videoannonser. Därtill kommer det stora problemet att Twitter ligger långt efter Facebook i fråga om att kartlägga användarna. De har inte ens registrerat deras födelseår.
Det verkar alltså som att rejäla förändringar är att vänta av Twitter. Om inte ens detta lyckas leda till en vinst som gör börsen glad, då kommer aktievärdet att sjunka – tills någon av de två huvudkonkurrenterna slår till och köper upp Twitter. Trots allt är det ett starkt varumärke och den bristande övervakningen går nog att lösa genom integrering i ett ännu större komplex.

Mycket som sägs om Twitter kan även appliceras på Spotify.

Spotify har kanske fått mer gratisreklam än något annat företag i Sveriges historia. Twitter har hyllats av politiker som en kraft för demokrati. Spotify har hyllats för att de löste fildelningsdebatten.

Börsintroduktionen av Twitter skedde för ett år sedan. Börsintroduktionen av Spotify kommer troligen att ske om ungefär ett år. Det kan rentav gå ännu snabbare. Vissa menar att Spotify bara inväntar ett läge där det går bättre för Twitter, för att splippa drabbas av en ofördelaktig jämförelse. Möjligen kan även den stigande dollarkursen ha betydelse för tajmingen?

Visst påstår Daniel Ek att han ogillar “kvartalskapitalismen på Wall Street” (till skillnad från skatteflykten i Luxemburg, som han uppenbarligen gillar). Men ett sådant uttalande kommer snabbt att vara bortglömt.

Så vad kan vi vänta oss av ett börsnoterat Spotify? Självklart kommer förväntningarna på vinst att påverka själva tjänsten. Att vi efter fildelningsdebatten skulle ha nått en ny stabilitet är en illusion. Sättet vi lyssnar på musik kommer sannolikt att förändras på nytt, snabbt och brutalt, under det återstående 2010-talet.

Mer om räntesnurror, postboxföretag och substansteori

För en vecka sedan släpptes de första dokumenten i “Luxemburg Leaks“. Det väckte såklart en viss debatt om skattesmitande – en debatt som i Sverige redan är stendöd. I svenska massmedier diskuterades saken aktivt i cirka ett dygn, innan nya debattämnen tog över. När saken nu nämns i nyheterna, är det som ett passivt återberättande av politiska debatter som förs i Bryssel. Intresset bland svenska medier för att granska svenska företag verkar obefintligt.

Annat är läget i Tyskland. I lördags läste jag Süddeutsche Zeitung, som bjöd på ganska matiga uppföljningar. Där berättades exempelvis om den finansiella konstruktion som kallas “Profit Participating Loan” (PPL) eller partiarisches Darlehen. De liknar ett mellanting mellan aktier och obligationer. Ett företag lånar ut pengar till ett annat företag, men räntan styrs av hur stor vinst som låntagaren lyckas generera. Långivaren får alltså (likt en aktieägare) ett omedelbart intresse i låntagarens affärer, utan rätt att delta på bolagsstämman. Låntagaren kan å sin sida redovisa en skuldsättning som tydligen är till stor fördel när det gäller att undvika beskattning.
PPL förefaller vara ett bra trick i räntesnurror som rör sig mellan Tyskland, Nederländerna och Luxemburg. Hur det ser ut i Sverige vet jag inte. Men mina associationer går genast till uttrycket “the becoming-rent of profit“.

Süddeutsche Zeitung ger sig även in på ett metafysiskt territorium, i det att de ställer frågan om företagets “substans“. I detta fall är substansen att skilja från det tomma skal som utgörs av så kallade postboxföretag.
Vinster ska beskattas i det land där företaget har sin substans och i luxemburgsk skatterätt definieras substansen utifrån var företaget fattar “key decisions”. En majoritet av företagets ledning måste vara från Luxemburg eller vara verksamma där, för att ett företag ska kunna komma undan med den låga skatten i Luxemburg. Men alla vet ju att det inte fungerar så i praktiken. Det är ju inte som att Spotify leds från Luxemburg bara för att moderbolaget på pappret har sin bas där.

På tal om substansteori och finanskedjor – här kommer ett soundtrack för vår fortsatta promenad i det virtuella Luxemburg:

Senaste veckan har flera tyska nyhetsmedier skickat journalister till Luxemburg för att titta närmare på de tyska koncernernas “substans”. Süddeutsche Zeitung berättar särskilt om Eon som är världens största privata energikoncern. Ett ljusskyggt dotterbolag, Dutchdelta Finance, hanterar enorma krediter som utfärdas mellan koncernens olika företag. Detta innebär att räntekostnader kan slussas via Luxemburg så att vinster inte längre kan beskattas. Dutchdelta har noll anställda, men en adress i ett oansenligt kontorshus i centrala Luxemburg, våning fyra. På bottenplanet finns ett stort antal postboxar. På våning fem huserar Intruma Corporate Services som har specialiserat sig på att sköta markservice åt postboxföretag. När de tyska journalisterna ringer på för att få kontakt med Dutchdelta Finance, möts de av en brysk avvisning.
Eon påstår först att det är dotterbolaget Dutchdelta som hyr fjärde våningen i kontorshuset. Men som hyresgäst står ett dotterbolag till Intruma. Hela konstruktionen är skapad av PwC.

Intruma är ett intressant exempel. Företaget verkar ha under tio anställda. Vad de säljer är inga tjänster i gängse mening. Enligt dem själva så säljer de substans:

Our aim is to offer the best quality service possible through the establishment of long-term client relationships based on reciprocal trust, mutual objectives and shared values. /…/
This type of client-awareness and responsiveness is best offered by a relatively small firm /…/
We believe that, in the present international fiscal climate, holding and finance companies which operate on an international scale, increasingly require substance in terms of self-leased office space but also, the type of highly personalised, professional service that dedicated offices like Intruma can best offer.

Ett postboxföretag är inte exakt samma sak som en Potemkinkuliss. Men i någon mening är de nog varandras spegelbild, de ekonomiska fiktionerna i Luxemburg och Nordkorea.

Människa–maskin, optimism–pessimism, subjekt–objekt

Vill bara dela med mig av en lätt dialektisk svindel, som uppstod medan jag joggandes lyssnade igenom det fjärde avsnittet i samtalsserien Människan och maskinen. Under rubriken “Kritik” fortsätter Per Johansson med Eric Schüldt kring en tematik som känns igen från boken Framtiden (2011), som Schüldt författade tillsammans med Jonas Andersson Schwarz.

Samtalet tar avstamp i den transhumanism som företräds av Ray Kurzweil och dennes idé om “singulariteten“. Efter att Kurzweil presenterats som företrädare för en extrem optimism, vänder sig nu samtalet mot den motsatta positionen, alltså den extrema pessimismen i fråga om teknikens utveckling, även känd som neo-luddism. Per Johansson menar att det är en förnuftig sak att först lyssna på ytterligheterna i en debatt, för att sedan kunna bilda sig en mer nyanserad position någonstans mellan dessa.

Som exempel på teknikpessimism nämner han Bill Joy som skrev artikeln “Why the future doesn’t need us” (2000). Artikeln väckte uppståndelse eftersom den citerade ett långt stycke ur manifestet “Industrial society and its future (1995), skrivet av den välkände matematikern och terroristen Ted Kaczynski.

På ytan är det en självklar motsats. Ray Kurzweil bejakar den teknologiska singulariteten – Ted Kaczynski vill dra i nödbromsen för en skenande teknologisk utveckling. Fast delar de inte i hög grad samma analys? Båda förstår “maskinen” i termer av en enkelriktad, utbredande och exponentiell rörelse som i slutändan kommer att ersätta “människan”. Ted Kaczynski såg i grunden denna utveckling som omöjlig att stoppa, enligt Per Johansson – vilket i så fall får bombdåden att framstå som rena narcissismen. Å andra sidan visar det sig att Ray Kurzweil alls inte är någon renodlad optimist, utan tvärtom ägnar ett stort intresse åt vad han ser som hotfullt i teknikens utveckling, men han anser ändå att rörelsen mot en “singularitet” är förutbestämd – vilket får hans entusiasm att framstå som rena opportunismen.

Å ena sidan en pessimism som egentligen är narcissism. Å andra sidan en optimism som egentligen är en opportunism. Samtidigt som båda sidor delar en gemensamt förståelse av teknikens väsen.

Det tycks mig som att den optimism–pessimism som genomsyrar den digitala tidsåldern är ett motsatspar som äger något av samma falskhet som den kapitalistiska epokens subjekt-objekt.

Vad jag saknar i samtalet är just frågan om den kapitalistiska epoken, eller om moderniteten. För mig är det absolut nödvändigt att först fråga: är detta ett problem som hänger samman med kapitalismens utveckling under de senaste 500 åren, som bara intensifierats av de industriella revolutionerna? Om det inte är så, ska problemet förstås i en längre eller i en kortare epokalitet än kapitalismens 500-åriga?

En genomgående tendens i samtalsserien Människan och maskinen är försöket att finna en omedelbar koppling (eller kortslutning) mellan det väldigt långa perspektivet (den mänskliga kulturen) och det väldigt korta perspektivet (den digitala revolutionen). Risken för kortslutning består just i att man helt överskuggar det “medellånga” perspektivet, alltså frågan om vad som är specifikt för kapitalismen/moderniteten.

Som när samtalet kommer in på den ständiga polariseringen mellan “entusiaster” och “skeptiker” i samtida diskussioner om teknik. Genast frågar de sig om det möjligtvis kan vara en allmänmänsklig polaritet, som sätts på sin spets i digitaliseringen. Då vill jag kasta fram en alternativ teori, som är att motsättningen i första hand är modern och uppstår med den kapitalistiska varuproduktionen, där teknikens bruk styrs av det universella tvånget att skaffa pengar. Först när teknikutvecklingen underordnas ett abstrakt mått (alltså vad Marx kallar “värde”) blir den också enkelriktad och ostoppbar.

Men enligt den kritiska teorin om “värdeavspaltning”, kan värdet aldrig stå på egna ben. Förutsättningen för en kapitalistisk varuproduktion – och därmed även för en enkelriktad, ostoppbar teknikutveckling – är att någon kan ta hand om resterna, allt det som inte går att abstrahera till “nödvändig arbetstid” som sedan kan ersättas av maskiner. Detta betyder att motsättningen mellan teknikentusiaster och teknikskeptiker i någon mening är immanent i kapitalets begrepp. Det går inte att tänka sig att kapitalismen skulle ha överlevt i flera hundra år om det inte vore för att människor överallt återupprättar en polarisering mellan två ståndpunkter gentemot teknikutvecklingen. Därmed möjliggörs gång på gång en “nyanserad” position som ger något åt maskinerna, någonting annat åt människan.

Någon måste som sagt ta hand om resterna: det som inte ryms i Ray Kurzweils singularitet, det som inte kan lösas av Ted Kaczynskis terrorism. “Någon” tenderar att vara en kvinna. Nu slår det mig hur gärna jag hade velat höra typ Aase Berg sätta sig på tvären i samtalet jag just hört, som omväxling till det evinnerliga tjatet om hur nordamerikanska män tänker sig “tekniken”.

På tal om Luxemburg Leaks, skatteplaneringsimperiet och Spotify

Luxemburg Leaks” är namnet på en global journalistisk satsning. Bakom det hela står Center for Public Integrity, som driver ett nätverk av grävande journalister. Dessa har kommit över en stor mängd läckta dokument från revisionsföretaget PwC (PricewaterhouseCoopers) som visar att hundratals företagskoncerner har lyckats förhandla fram hemliga skatteavtal med Luxemburg.

Många gånger ingår Luxemburgbolag i flera led och ytterligare holdingbolag i andra länder och skatteparadis. I många fall har man fått ner skatten från de officiella 29 procenten till nära noll. En och samma tjänsteman på skattemyndigheten har godkänt många av uppläggen med vändande post. /…/
– Vi kan se mönstret av det vi tidigare kallade räntesnurror. Man gör avdrag för ränta i ett svenskt bolag, det vill säga sänker skatten i Sverige, och skickar räntorna till Luxemburg där de inte beskattas, säger Tomas Algotsson på Skatteverket. /…/
I Sverige har lagen mot räntesnurror skärpts i två omgångar, 2009 och 2013, och många bolag har slutat med just den typen av upplägg.

Svenska bolag uppges ligga i toppen bland de skattesmitande företagen. En databas med läckta dokument finns uppe för beskådan, men vissa företag är ännu inte avslöjade – precis som gamla Wikileaks jobbar även Luxemburg Leaks med att portionera ut nyheter över tid för att upprätthålla en journalistisk dramaturgi.

Bland de svenska företag som hittills har avslöjats som inblandade finns Ikea, Tele 2 och SEB. Därtill kommer mäktiga riskkapitalbolag som Nordic Capital (mer om dessa nedan) och EQT (som bland annat äger Sveriges största skolkoncern, Academedia). Det bör noteras att det även finns dokument om andra svenska företag som väntar på att avslöjas. Dessa ska släppas senare i dag samt den 8, 15 och 26 november.

Några av de internationella företag i IT- och mediebranschen som fått särskilda skatteuppgörelser med myndigheterna Luxemburg: Apple, Amazon, Verizon, Vodafone, Guardian Media Group…

Läckan är givetvis långt från fullständig. Såvitt jag förstår gäller de bara de företag som arbetar tillsammans med PwC, som bara är en av de fyra giganterna inom skattesmitarexpertis, The Big Four.

Inom EU har /…/ “Big Four” tillsammans en uppskattad marknadsandel på 90 % av revision av de företag som är noterade på börs. Koncentrationen av marknaden till fyra stora aktörer har framhållits som en risk för samhället av EU-kommissionen. Revisionsverksamheten bedöms vara av stor samhällsnytta och var och en av de fyra stora har på grund av sin storlek pekats ut som allt för systemviktiga.

Google finns (ännu) inte bland de avslöjade företagen, men de jobbar tillsammans med åtminstone tre av de fyra stora: PwC, EY och Deloitte. Exemplet är intressant, med tanke på gårdagens kommentar från Andreas E:

Google vill se till att ha gott om utgifter utspridda över världen, och vinsterna samlade till några få skattemässigt fördelaktiga kanaler.
Betänk att Google betalade drygt två procent skatt, globalt, förra året. Detta är möjligt genom att de låtsas göra väldigt blygsamma resultat i Sverige, trots att de säljer annonser för två miljarder spänn om året – de fakturerar från Bermuda via Irland.

Spotify är också intressant i sammanhanget, eftersom koncernens moderbolag Spotify Technology SA är registrerat just i Luxemburg. I augusti 2014 gjorde Spotify en topprekrytering från PwC i form av Christine Rankin som fått titeln “Head of Corporate Control” och även har tagit plats i styrelsen för Spotify Europe AB. Bolagsstrukturen synes vara helt utmärkt för att trolla bort intäkter från beskattning.

Nu finns det alltså (ännu) inga läckta dokument som visar hur Spotify slussar runt miljonerna i Luxemburg. Men med anledning av debatt som verkar väckas av Luxemburg Leaks, är det intressant att notera hur man tidigare talat om saken i Sverige.

Det är välkänt att Spotifys medgrundare Martin Lorentzon är en hejare på skatteplanering. Hans andel i Spotify ägs av ett brevlådeföretag på Cypern (Rosello) som i sin tur ägs av ett företag i Luxemburg (Amaltea), som i sin tur ägs av Martin Lorentzon. “Ägarstrukturen i Lorentzons företag går fram och tillbaka mellan Cypern och Luxemburg.”
Två detaljer sticker ut ur denna härva:
1. Amalthea delar adress i Luxemburg med Spotify Technology SA.
2. Postboxen på Cypern (Rosella) tas om hand av Nordic Finance.
Nordic Finance marknadsför inte bara Cypern som “en attraktiv plats för internationell skatteplanering”. De har även en särskild skatteuppgörelse med regeringen i Luxemburg, enligt dokumenten i Luxemburg Leaks. För att få lägre skatt? “Nja, poängen är att det blir ingen skatt alls oftast.

Förra året valdes Martin Lorentzon in i styrelsen för Telia Sonera, på föreslag från en valberedning som kontrolleras av Finansdepartementet. Någon påtalade detta att han verkligen gör allt för att undvika att betala skatt i Sverige. Visst kände departementet till detta, men man gav följande förklaring:

– Min uppdragsgivare (Regeringen) tycker att man ska bidra till det svenska samhället genom att betala sin skatt här, och jag har ingen annan åsikt. Men Martin är lite unik i Sverige med det han har åstadkommit som entreprenör genom att bygga två framgångsrika företag inom den nya teknologin. Han är svår att slå. Jag tycker att vi ska vara stolta över honom i Sverige

Uttalandet är intressant, eftersom det antyder att “företag inom den nya teknologin” befinner sig i ett alternativt moraliskt universum. (Åtminstone efter att de har “lyckats”.) Vissa entreprenörer gör sig förtjänta av nationens stolthet, som ska läggas i den motsatta vågskålen i frågor om bristande skattemoral. I det här fallet verkar den nationella stoltheten delvis motiveras av att Spotify betraktas som den gudasända “lösningen” på utdragen konflikt kring fildelning, som hunnit bli både tjatig och politiskt obekväm.

Även om vi inte längre adlar folk i Sverige, så liknar ändå detta en finansiell adling som har förärats Martin Lorentzon.

Capitalism only triumphs when it becomes identified with the state, when it is the state.

Fernand Braudel

Det verkar som att Luxemburg Leaks kan bli en spännande följetång i novembermörket.

Krisen, del 152: Vilka blir vinnare och förlorare om dollarkursen fortsätter att stiga? Och hur påverkas nätjättarna?

Dollarkursen fortsätter att klättra uppåt, vilket kan tolkas på minst två sätt. Å ena sidan som ett tecken på att marknaden har stark tilltro till USA:s ekonomi, jämfört med de sämre utsikterna för resten av världen just nu.
Å andra sidan kan den stärkta dollarn tolkas som ett abstinenssymptom på grund av otillräckliga stimulansåtgärder – förra veckan förklarade USA:s centralbank att det får räcka med “kvantitativa lättnader”.

I den globala krishanteringen finns det flera anledningar att se en stärkt dollar som ett orosmoment. Det leder till sänkta råvarupriser, vilket snabbt kan underminera oljeexporterande stater, exempelvis Ryssland, Iran, Nigeria och Venezuela. Bland vinnarna på sänkta råvarupriser finns däremot Indien.
Alla de stater som har en stor utlandsskuld denominerad i dollar hamnar också i ett kärvt läge. Särskilda problem skapas för Kina som har knutit sin valuta till dollarn. Om dollarn stiger, drabbas därför Kinas exportindustrin. Och detsamma gäller såklart för “>USA:s egen exportindustri.

Historiskt har det konstaterats att en stärkt dollar leder till en nedgång av antalet arbetstillfällen i USA:s tillverkningsindustri. Men exporten består ju inte bara av materiella produkter utan även av det som kallas tjänster, inklusive nättjänster av allehanda slag. Just nu funderar jag särskilt på vad en stärkt dollar kan betyda för nätet, nätjättarna och tendenserna till en andra IT-bubbla.

Apple får exempelvis 60 % av sina intäkter från försäljning utanför USA, men dess aktieägare vill se resultat i dollar. För att upprätthålla intäkterna när dollarkursen stiger, måste även Apples produkter bli dyrare att köpa, räknat i alla andra valutor. Även om Apple gör enorma vinster, snackas det nu om att marginalerna kan minska. Senaste nyheten är att Apple tar steget till att börja låna euro. Därmed kan de inte bara dra fördel av den europeiska stimulanspolitiken, utan undviker även att sitta på dollarskulder som hotar att växa.

De stora nätjättarna är alla att betrakta som exportföretag som drabbas av en stärkt dollar. För såväl Google som Facebook och även för Ebay uppges att 55 % av intäkterna kommer från utlandet. Amazon ligger lite längre, 40 %. För alla dessa handlar det om enorma inkomstbortfall för varje procent som dollarn stiger mot euron.

Frågan jag vill ställa är: om dollarns uppgång fortsätter, finns det en möjlighet att detta påverkar makten över internet? Kan det spräcka bubblor? Kan det leda till att utländska (europeiska) aktörer får ökade möjligheter att ta en plats bland monopolen? Kommer det att påverka Spotifys väntade börsnotering under 2015?
Eller är dagens monopolstruktur redan så stelnad att minskade vinster bara kommer att leda till att USA:s nätjättar gemensamt finner nya sätt att ta mer betalt för sina produkter?