Mer om räntesnurror, postboxföretag och substansteori

För en vecka sedan släpptes de första dokumenten i “Luxemburg Leaks“. Det väckte såklart en viss debatt om skattesmitande – en debatt som i Sverige redan är stendöd. I svenska massmedier diskuterades saken aktivt i cirka ett dygn, innan nya debattämnen tog över. När saken nu nämns i nyheterna, är det som ett passivt återberättande av politiska debatter som förs i Bryssel. Intresset bland svenska medier för att granska svenska företag verkar obefintligt.

Annat är läget i Tyskland. I lördags läste jag Süddeutsche Zeitung, som bjöd på ganska matiga uppföljningar. Där berättades exempelvis om den finansiella konstruktion som kallas “Profit Participating Loan” (PPL) eller partiarisches Darlehen. De liknar ett mellanting mellan aktier och obligationer. Ett företag lånar ut pengar till ett annat företag, men räntan styrs av hur stor vinst som låntagaren lyckas generera. Långivaren får alltså (likt en aktieägare) ett omedelbart intresse i låntagarens affärer, utan rätt att delta på bolagsstämman. Låntagaren kan å sin sida redovisa en skuldsättning som tydligen är till stor fördel när det gäller att undvika beskattning.
PPL förefaller vara ett bra trick i räntesnurror som rör sig mellan Tyskland, Nederländerna och Luxemburg. Hur det ser ut i Sverige vet jag inte. Men mina associationer går genast till uttrycket “the becoming-rent of profit“.

Süddeutsche Zeitung ger sig även in på ett metafysiskt territorium, i det att de ställer frågan om företagets “substans“. I detta fall är substansen att skilja från det tomma skal som utgörs av så kallade postboxföretag.
Vinster ska beskattas i det land där företaget har sin substans och i luxemburgsk skatterätt definieras substansen utifrån var företaget fattar “key decisions”. En majoritet av företagets ledning måste vara från Luxemburg eller vara verksamma där, för att ett företag ska kunna komma undan med den låga skatten i Luxemburg. Men alla vet ju att det inte fungerar så i praktiken. Det är ju inte som att Spotify leds från Luxemburg bara för att moderbolaget på pappret har sin bas där.

På tal om substansteori och finanskedjor – här kommer ett soundtrack för vår fortsatta promenad i det virtuella Luxemburg:

Senaste veckan har flera tyska nyhetsmedier skickat journalister till Luxemburg för att titta närmare på de tyska koncernernas “substans”. Süddeutsche Zeitung berättar särskilt om Eon som är världens största privata energikoncern. Ett ljusskyggt dotterbolag, Dutchdelta Finance, hanterar enorma krediter som utfärdas mellan koncernens olika företag. Detta innebär att räntekostnader kan slussas via Luxemburg så att vinster inte längre kan beskattas. Dutchdelta har noll anställda, men en adress i ett oansenligt kontorshus i centrala Luxemburg, våning fyra. På bottenplanet finns ett stort antal postboxar. På våning fem huserar Intruma Corporate Services som har specialiserat sig på att sköta markservice åt postboxföretag. När de tyska journalisterna ringer på för att få kontakt med Dutchdelta Finance, möts de av en brysk avvisning.
Eon påstår först att det är dotterbolaget Dutchdelta som hyr fjärde våningen i kontorshuset. Men som hyresgäst står ett dotterbolag till Intruma. Hela konstruktionen är skapad av PwC.

Intruma är ett intressant exempel. Företaget verkar ha under tio anställda. Vad de säljer är inga tjänster i gängse mening. Enligt dem själva så säljer de substans:

Our aim is to offer the best quality service possible through the establishment of long-term client relationships based on reciprocal trust, mutual objectives and shared values. /…/
This type of client-awareness and responsiveness is best offered by a relatively small firm /…/
We believe that, in the present international fiscal climate, holding and finance companies which operate on an international scale, increasingly require substance in terms of self-leased office space but also, the type of highly personalised, professional service that dedicated offices like Intruma can best offer.

Ett postboxföretag är inte exakt samma sak som en Potemkinkuliss. Men i någon mening är de nog varandras spegelbild, de ekonomiska fiktionerna i Luxemburg och Nordkorea.

Endast en kommentar ↓

#1 kjell on 13 November 2014 at 3:42 pm

Intruma, säljer substans till ett bolag, börjar likna reklamens värld eller en PR byrå, för finansiella tjänster.

Kommentera