Människa–maskin, optimism–pessimism, subjekt–objekt

Vill bara dela med mig av en lätt dialektisk svindel, som uppstod medan jag joggandes lyssnade igenom det fjärde avsnittet i samtalsserien Människan och maskinen. Under rubriken “Kritik” fortsätter Per Johansson med Eric Schüldt kring en tematik som känns igen från boken Framtiden (2011), som Schüldt författade tillsammans med Jonas Andersson Schwarz.

Samtalet tar avstamp i den transhumanism som företräds av Ray Kurzweil och dennes idé om “singulariteten“. Efter att Kurzweil presenterats som företrädare för en extrem optimism, vänder sig nu samtalet mot den motsatta positionen, alltså den extrema pessimismen i fråga om teknikens utveckling, även känd som neo-luddism. Per Johansson menar att det är en förnuftig sak att först lyssna på ytterligheterna i en debatt, för att sedan kunna bilda sig en mer nyanserad position någonstans mellan dessa.

Som exempel på teknikpessimism nämner han Bill Joy som skrev artikeln “Why the future doesn’t need us” (2000). Artikeln väckte uppståndelse eftersom den citerade ett långt stycke ur manifestet “Industrial society and its future (1995), skrivet av den välkände matematikern och terroristen Ted Kaczynski.

På ytan är det en självklar motsats. Ray Kurzweil bejakar den teknologiska singulariteten – Ted Kaczynski vill dra i nödbromsen för en skenande teknologisk utveckling. Fast delar de inte i hög grad samma analys? Båda förstår “maskinen” i termer av en enkelriktad, utbredande och exponentiell rörelse som i slutändan kommer att ersätta “människan”. Ted Kaczynski såg i grunden denna utveckling som omöjlig att stoppa, enligt Per Johansson – vilket i så fall får bombdåden att framstå som rena narcissismen. Å andra sidan visar det sig att Ray Kurzweil alls inte är någon renodlad optimist, utan tvärtom ägnar ett stort intresse åt vad han ser som hotfullt i teknikens utveckling, men han anser ändå att rörelsen mot en “singularitet” är förutbestämd – vilket får hans entusiasm att framstå som rena opportunismen.

Å ena sidan en pessimism som egentligen är narcissism. Å andra sidan en optimism som egentligen är en opportunism. Samtidigt som båda sidor delar en gemensamt förståelse av teknikens väsen.

Det tycks mig som att den optimism–pessimism som genomsyrar den digitala tidsåldern är ett motsatspar som äger något av samma falskhet som den kapitalistiska epokens subjekt-objekt.

Vad jag saknar i samtalet är just frågan om den kapitalistiska epoken, eller om moderniteten. För mig är det absolut nödvändigt att först fråga: är detta ett problem som hänger samman med kapitalismens utveckling under de senaste 500 åren, som bara intensifierats av de industriella revolutionerna? Om det inte är så, ska problemet förstås i en längre eller i en kortare epokalitet än kapitalismens 500-åriga?

En genomgående tendens i samtalsserien Människan och maskinen är försöket att finna en omedelbar koppling (eller kortslutning) mellan det väldigt långa perspektivet (den mänskliga kulturen) och det väldigt korta perspektivet (den digitala revolutionen). Risken för kortslutning består just i att man helt överskuggar det “medellånga” perspektivet, alltså frågan om vad som är specifikt för kapitalismen/moderniteten.

Som när samtalet kommer in på den ständiga polariseringen mellan “entusiaster” och “skeptiker” i samtida diskussioner om teknik. Genast frågar de sig om det möjligtvis kan vara en allmänmänsklig polaritet, som sätts på sin spets i digitaliseringen. Då vill jag kasta fram en alternativ teori, som är att motsättningen i första hand är modern och uppstår med den kapitalistiska varuproduktionen, där teknikens bruk styrs av det universella tvånget att skaffa pengar. Först när teknikutvecklingen underordnas ett abstrakt mått (alltså vad Marx kallar “värde”) blir den också enkelriktad och ostoppbar.

Men enligt den kritiska teorin om “värdeavspaltning”, kan värdet aldrig stå på egna ben. Förutsättningen för en kapitalistisk varuproduktion – och därmed även för en enkelriktad, ostoppbar teknikutveckling – är att någon kan ta hand om resterna, allt det som inte går att abstrahera till “nödvändig arbetstid” som sedan kan ersättas av maskiner. Detta betyder att motsättningen mellan teknikentusiaster och teknikskeptiker i någon mening är immanent i kapitalets begrepp. Det går inte att tänka sig att kapitalismen skulle ha överlevt i flera hundra år om det inte vore för att människor överallt återupprättar en polarisering mellan två ståndpunkter gentemot teknikutvecklingen. Därmed möjliggörs gång på gång en “nyanserad” position som ger något åt maskinerna, någonting annat åt människan.

Någon måste som sagt ta hand om resterna: det som inte ryms i Ray Kurzweils singularitet, det som inte kan lösas av Ted Kaczynskis terrorism. “Någon” tenderar att vara en kvinna. Nu slår det mig hur gärna jag hade velat höra typ Aase Berg sätta sig på tvären i samtalet jag just hört, som omväxling till det evinnerliga tjatet om hur nordamerikanska män tänker sig “tekniken”.

16 kommentarer ↓

#1 Daniel on 7 November 2014 at 2:36 pm

Tror du hade tyckt om en essäsamling av Martin Heidegger som heter “Die Frage nach der Technik” på tyska. Richard Matz översatte den under namnet “Teknikens väsen” och har man tur kan man hitta ett ex. av den på bibliotek. Finns på Halmstad stadsbibliotek! :) Jag har läst den på engelska där den ges titeln “The Question Concerning Technology”.

Finns en PDF av den engelska versionen här: http://ssbothwell.com/documents/ebooksclub.org__The_Question_Concerning_Technology_and_Other_Essays.pdf

Tillsammans med Sven-Olov Wallensteins lilla essä eller vad jag ska kalla det i Gläntas nr. om naturen (https://www.tanum.no/_gl%C3%A4nta-4.09-naturen-sven-olov-wallenstein-9789186133115) så är det väldigt intressant läsning.

Frågan är om det finns en teknikens essäns. Den kan ju inte ligga i tekniken självt. Då är det våra intryck som bara kan vara en essäns. Men bara tillsammans med tekniken. Heidegger för ihop techne och poesis. Det blir att av-täcka det som alltid redan funnits. Vi uppfinner inget Nytt. Allt har funnits där och väntat. En tavla eller en hammare avtäcker vi från världen..

/ Daniel

#2 rasmus on 7 November 2014 at 3:10 pm

Daniel: Visst har du rätt i att dessa frågor rör sig i heideggerska trakter, eller vad man ska säga. Inte för att jag är inläst på Heidegger, men jag har nog läst “Die Frage nach der Technik” (samt ett otal texter som utgår från den). Jag är fortsatt skeptisk. För att bli väldigt svepande, tycker jag nog att Heidegger gör exakt samma kortslutning som jag kritiserar i inlägget ovan.
Walles essä i det gamla Glänta-numret minns jag att jag läste och att jag blev helt uppspelt över dess briljans. Minns dock inte innehållet men tror att jag kan hitta den i bokhyllan!

#3 Daniel on 7 November 2014 at 5:32 pm

En snabb tanke: Vi som normalbiologiska varelser kan inte “komma längre”, vi har tänkt och känt allt som vi kan tänka och känna. Nihilism och allmän ångest över planeten. Teknik skapade industri och industri förstörde jorden. Vi kan inte klara av det vi behöver göra som normalbiologiska människor. Då måste tekniken komma tillbaks för att skapa övermänniskan eller den nya människan. Kraften av detta gör att nya kreativa tankebanor blixtrar till och vi ser att klimatfrågan kan vi lösa lätt. Men vi var tvungna att ta steget över oss själva. I faran finns lösningen, som någon skrev.

Ville bara dela med mig av tanken. :)

/ D

#4 Diogenes on 7 November 2014 at 6:48 pm

Åh, va kul att läsa om min idol Kaczynski här! Hade helt missat den där samtalsserien, får bli att lyssna in mig på den snart. Några grejer bara: Kaczynski menar inte att alls att utvecklingen är omöjlig att stoppa, tvärtom ser han en historisk chans att inom “40-100 år” krossa industrisamhället. Detta därför att teknikutvecklingen nu går så snabbt att människan inte hinner anpassa sig, vilket snart kommer leda till en stor kris.
Kaczynski talar inte om “kapitalismen” men det han benämner “industrial society” är, tycker jag, i princip liktydigt, åtminstone om vi inkluderar sovjetsystemet som en slags statskapitalism.
En intressant aspekt med K är att trots att han är den extremaste bland extrema ekoanarkister så är det knappt något prat om att rädda “naturen” “moder jord” “Gaia” eller annat trams. Ted är emot industrisamhället för att det gör oss ofria och olyckliga.
(Förlåt! Kan skriva hela dan om Ted Kazcynski men slutar nu)
Den kvinna som behövs för att sätta sig på tvären i detta samtal är naturligtvis Valerie Solanas!

#5 rasmus on 7 November 2014 at 10:04 pm

Diogenes: Jag misstänkte väl det, alltså att Kaczynski inte alls uteslöt möjligheten att stoppa utvecklingen. Jag tänker mig att jag ska sätta upp hans manifest på lista över läsning som kan vara relevant i det oändligt fortskridande krisprojektet.
Och JA, jag vill korsläsa honom med Valerie Solanas! (Och kanske med Anders Behring Breivik, eftersom det trots allt sägs att Brevik utförde någon slags remix på valda passager ur Kaczynskis manifest.)

#6 Jesper Nilsson on 8 November 2014 at 10:50 am

“Detta därför att teknikutvecklingen nu går så snabbt att människan inte hinner anpassa sig, vilket snart kommer leda till en stor kris.”

Jag tänker att ett ytterligare särdrag hos den kapitalistiska produktionens teknikutveckling är att tekniken (och produktionen för den delen) själv “inte hinner anpassa sig”.

Teknikutveckling som konkurrensfördel leder ju som känt till att maskiner och teknik inom produktionen (och inom den privata konsumtionen kan tyckas) byts ut på grund av sin “moraliska förslitning” snarare än en fysisk förslitning. I en ökad världshandel och med en minskande profitkvot blir denna tekniska utvecklingshastighet så hög att hela industrisamhällen kan slås ut över några år. En hel infrastruktur kan bli förlegad innan det ens har hunnit färdigställas. Att detta skapar krismöjligheter som resultat genom ökad disproportionalitet över flera kapitalistiska cykler är en sak. Men det borde kanske också på en mer konkret nivå påverka vår syn på teknisk utveckling?

Jag är personligen förvånad över att vi inte ser en större neo-luddistisk rörelse. Framför allt bland ingenjörer och tekniker som drabbas av de kriser som dessa tekniska omslag skapar.

#7 Per on 8 November 2014 at 11:11 am

Roligt att se dig kommentera vårt program, Rasmus! När du lyssnar på senare program i serien – och även vår uppföljare Kunskapens träd – tror jag du finner, att en del av det du så intressant kommenterar och kritiserar nyanseras på olika sätt. Det ligger mycket i det du säger apropå värde.

Vad gäller Kurzweil/Kaczynski påpekar jag i detta föredrag att de rör sig inom exakt samma tankeram:
http://infontology.typepad.com/infontology/2013/11/one-persons-utopia-is-anothers-dystopia-the-subjective-dimension-of-objective-changes.html
Se också min jämförelse mellan Kevin Kelly och Ted Kaczynski:
http://infontology.typepad.com/infontology/2011/03/a-battle-of-determinisms-kelly-vs-kaczynski.html

Jag passar också på att nämna, att Kurzweil faktiskt inspirerat grundandet av det nya digitala magasin jag nu producerar tillsammans med Nicklas Mattsson:
http://infontology.typepad.com/infontology/2014/11/mooria-ett-nytt-magasin-ser-dagens-ljus.html

#8 Daniel on 8 November 2014 at 11:44 am

Lite om kris och Kris. :)

Kanske många “kriser” i historien inte kommer kallas “kriser” alls i någon sorts framtid. Kanske det som verkligen kommer kallas “kris” väntar på oss i framtidens skugga. Och skuggan är även det som hänt före, det som tänktes, det som agerades. Där vi sitter nu. Kan vi förhindra Krisen? Det blir absurt. Eller ska vi släppa fram den likt en människa som rannsakar sig själv och till slut måste möta sin demon eller gå under?

Tanken på Krisen. Av alla de möjligheter den har att ta sig fram och visa sig så är Tanken på att Förstå Krisen (i förväg) nästan banal. (Krisen som otänkbar, omöjlig att ens för-ana?)

Krisen. Möjligheterna att förstå den? Stoppa den? Låta den leva ut? Etik?

Alltså då Krisen där man måste agera NU. Och Krisen griper kanske tag i hela välden.

Är det den Kris-aning som håller Europas invånare i mer eller mindre olust (och många andra platser såklart)? För det är en flytande rädsla som som sitter i våra centrala nervsystem med en hjärna som inte kan förnuftigt säga vad som är det stora felet. Dagens löpsedlar och nyheter på nätet och nyheter på TV skapar elektriskt kaos i våra hjärnor.

“Vad är den Stora Krisen?” “Vad kan jag göra för att förhindra den?” “Hur lever jag som en bra människa?”

I minst femton år har jag läst om sådana här saker och jag har ingen aning vad som kommer att Krisa. Men det kommer nog att hända inom 50 år. Skulle jag tro.

Och det är ju det där med att övervinna nihilismen. Framtiden kanske befolkas av människor som lever i en myternas värld. Det finns drakar och älvor igen. Men inte förrän Krisen har gjort vad den skulle, eller ska.

/ D :)

#9 dexter on 8 November 2014 at 4:50 pm

walles text som Daniel nämner i den första kommentaren är publicerad på gläntas hemsida: http://glanta.org/?page_id=33&viewArt=1480

#10 kjell on 8 November 2014 at 4:53 pm

…är apokalypsen i antågande?
Lästips; “Vid Tidens Ände” av Håkan Håkansson

#11 Diogenes on 8 November 2014 at 7:00 pm

Angående Kaczynski och Breivik: I Breiviks manifest finns flera stycken plankade från Kaczynskis, närmare bestämt de som handlar om faran med “leftists”. Det intressanta är att Breiviks manifest till stora delar består av texter skrivna av andra, något han inte heller förnekar, men just Kaczynski får ingen kredd. Istället har “leftists” bytts ut mot “cultural marxists” och “multiculturalists” (har jag för mig det var )och det verkar som om Breivik försökte ge intrycket av att styckena var skrivna av honom själv.
Att unabombaren ägnar en stor del till att klanka ner på just “leftists” och inte andra är ganska typiskt för vad som ibland kallas “post-left anarchism”, ett behov av att distansera sig från vad som annars borde ses som (förhållandevis) ideologiskt närstående grupper.

#12 Diogenes on 8 November 2014 at 7:04 pm

Och så måste jag bara avsluta med en liten teaser :)
Ett av de mer oväntade inslagen i manifestet:

196. Revolutionaries might consider favoring measures that tend to bind the world economy into a unified whole. Free trade agreements like NAFTA and GATT are probably harmful to the environment in the short run, but in the long run they may perhaps be advantageous because they foster economic interdependence between nations. It will be easier to destroy the industrial system on a worldwide basis if the world economy is so unified that its breakdown in any one major nation will lead to its breakdown in all industrialized nations

#13 JN on 8 November 2014 at 8:41 pm

Reklam: har översatt stycken ur både Kaczynski och Breivik till tidskriften Seabot som kommer rätt snart. Tidningen kommer vara en slags JVVF – parodi och ges ut på bokbål förlag.

På helt egen hand har jag dessutom skrivit en essä om Breivik som jag själv inte riktigt vet om den är på skämt eller allvar.

#14 Albert on 10 November 2014 at 1:46 pm

Jag kan varmt rekommendera alla som läser detta att lyssna på både Människan och Maskinen samt Kunskapens Träd. Mycket intressant om hur tänkandet förändrats genom århundradena och om vad som händer nu när samhället datoriseras och kopplas ihop.

Angående extrem optimism och pessimism så finns det alltid ytterligheter. Men verkligheten brukar landa någonstans mitt emellan. Kanske någonstans runt Asimov och hans tankar om att tekniken kan göra människors liv bättre och att det med lite förstånd går att undvika de värsta nackdelarna med teknikutvecklingen.

#15 Jonas on 11 November 2014 at 1:05 pm

Mycket skarpsynt iakttagelse, as always, Rsms!

Det hela får mig att tänka på dels en rolig observation från 2011, i samband med publiceringen av min och Erics bok Framtiden, där Anna Trobergs sågning av boken i sin tur åtföljdes av en veritabel flodvåg av kommentarer (tyvärr ej längre kvar) där det i vissa fall var ytterst svårt att avgöra om de frenetiska, irrande utsagorna var gjorda av människor eller av botar.

Och dels får det mig att tänka på det du noterade häromdagen, att själva hemsidan för boken Framtiden – en bok som ju handlar om det förgängliga och lite futtiga med det digitala – ju på senare tid förvandlats till en kepsbutik.

#16 Daniel on 12 November 2014 at 5:22 pm

Hoppas det är ok med dig, Rasmus, jag tänker twittra de där absurda små tillfällena när man känner Krisen än närmre. Kommer att kalla varje för KRISDETALJ #1 och så vidare. När det blivit några stycken så lägger jag dom på min blogg, kanske en gång i veckan. Det första tweetet länkar och tackar dig. Jag fick idén från dig. Och det finns en KRISDETALJ (detalj kanske låter lamt) i dina texter så klart. :)

Kommentera