Krisen, del 150: Eliterna ordinerar “reformer” för Italien – men kan reformerna genomföras utan en despot?

Roberto Orsi heter en forskare i internationella relationer, numera verksam i Tokyo. I sin avhandling undersökte han det politiska begreppet “ordning” i förhållande till Jürgen Habermas och Carl Schmitt. Numera är han involverad i forskningsprojektet “Euro crisis in the press“. På dess blogg publicerade han nyligen ett inlägg om det katastrofala läget för Italien, vars statsfinanser befinner sig i fritt fall.

Europas politiska eliter vet exakt vad Italien behöver: “reformer”. Hela dess statsapparat, från pensionssystemet till rättsväsendet, måste förändras i grunden. Bara då kan marknaden återfå förtroendet för Italien och dess ekonomi kan börja växa på nytt.
Visst kan man invända att dessa “reformer” bara är ett finare namn på det som vänstern kallar för nyliberal politik. Och ingen tror väl på allvar att en sådan politik kan förebygga nya finanskriser. Men vad spelar det för roll? På vad vis skulle en vänsterpolitik kunna rädda Italiens statsfinanser? Att stimulera italienarnas konsumtion kommer knappast att räcka för att skapa tillväxt eller arbetstillfällen i landet – sluteffekten av sådan stimulans blir snarare att lite fler varor produceras i Asien.

Faktum är att kravet på nyliberala “reformer” är helt korrekt – så länge saken betraktas ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Om dessa “reformer” bara kunde genomföras över en natt, skulle Italien i ett slag bli mer attraktivt för kapitalet. Det hade troligen räckt för att få fart på landets tillväxt, om än på bekostnad av andra länder i Europa.

Men att fantisera om enorma “reformer” som genomförs över en natt är inte bara hypotetiskt. Det är antidemokratiskt. Roberto Orsi kommenterar de reformförslag för Italien som nyligen formulerats av Wolfgang Münchau i Financial Times:

he expresses an apparently reasonable advice, but on the one hand the questions of what new regulations would work in the context (cultural, economic, political) of today’s Italy, how they can possibly passed, whether they can actually be implemented, what resistance they will meet, remain constantly unaddressed. Particularly “chang[ing] the entire political system” appears impossible in the continuity (legal and substantial) of any constitutional regime except enlightened despotism, as in the case of the Stein-Hardenberg reforms in early nineteenth century Prussia.

Jämförelsen med 1800-talets Preussen är träffande. För vad Europas politiska eliter kräver när de talar om “radikala reformer” är i praktiken en modern version av upplyst despotism. För att snabbt förverkliga dessa reformer skulle det bli nödvändigt att ersätta demokratin med teknokrati, vilket forutsätter ett fullfjädrat undantagstillstånd där protester dränks i blod.

I grunden handlar problemet, enligt Roberto Orsi, om att ekonomin fortsätter att analyseras på ett positivistiskt vis, som om de ekonomiska formlerna kunde frikopplas från politiska förhållanden. Sökandet efter en “vetenskapligt korrekt” lösning på de ekonomiska problemen avslöjar i själva verket en verklighetsfjärran anti-intellektualism hos de politiska eliterna.

And besides all these considerations, reforms, even if they were implemented, even if they were better that the proposals seen so far, come far too late. The country is exhausted, and is stepping on the path of irreversible demographic, economic, and social implosion. Reforms had to be done in the 1990s, in a much more favourable global environment, and in compliance with the promises made by the Italian state at the time of its accession to the Euro, promises which clearly have not been maintained.

At this juncture, reforms may instead be as dangerous as immobilism, since they can push the country off the cliff of further de-stabilisation, as it occurred in numerous historical cases of belated reforms triggering the collapse of the system they intended to save (France in 1789, the Soviet Union in the late 1980s).

Italien rör sig raskt mot den fas där frågan inte är om landet ska gå i konkurs, utan hur, skriver Roberto Orsi. Möjligheterna är flera, det kan gå snabbt eller långsamt och det är inte självklart att processen formellt kommer att betecknas som en “konkurs”. Detsamma gäller för eurons framtid. Europas politiker kommer aldrig att fatta ett beslut om att avveckla euron. Troligare är då att euron trängs undan av andra valutor som politikerna tillåter i det uttalade syftet att rädda euron från kollaps.

3 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 28 October 2014 at 8:42 pm

Vilka är europas politiska “eliter”? De där som sitter och knappar nervöst på sina smarttelefoner vid en gate på BXL?

#2 Erik Bengtsson on 31 October 2014 at 5:07 pm

När Wolfgang Streeck var och föreläste i Stockholm i våras så sa han att den nödvändiga lösningen på Greklands kris var att “avskaffa feodalismen” där. ;) Han syftade då, tror jag att man kan säga, på djupa strukturer av förmåner och maktövertag för ekonomiska elitgrupper, som befäst en situation av misstro, ineffektiv offentlig administration osv.

#3 h on 1 November 2014 at 12:18 am

“helt korrekt … ur ett strikt ekonomiskt perspektiv”
Nja. Mazzucatos forskning utmanar den delen av den nyliberala berättelsen http://marianamazzucato.com/2014/10/03/the-real-lesson-renzi-should-have-learned-in-silicon-valley-public-investments-needed-for-smart-jobs-not-tax-cuts-around-jobs-act/

Kommentera