I senaste numret av tidskriften Med andra ord skriver John Swedenmark om det tilltagande bruket av presens particicip i svenska språket. Detta är en verbform som oftast slutar just på -ande, som i förra meningens tilltagande. Böjningen används för att uttrycka någonting som pågår och innebär på något vis att verbet förlorar sin tydliga karaktär av verb och framstår ofta som mer av ett adjektiv. Vissa former av presensparticip, skriver Swedenmark,
är sen länge fullt ut etablerade som substantiv (“beteende”), adjektiv (“ovidkommande”), adverb (“fortfarande”), pronomen (“vederbörande”) eller propositioner (“beträffande”)
Varje gång som dessa ord används, är det i teorin alltid möjligt att använda en verbigare verbform. Man kan skriva om hur någon beter sig, icke vidkommes, fortfar, vederbörs eller beträffas. Oftast vore det det dock helt absurt. Men det kan ändå vara värt att överväga möjligheten, inte minst när man översätter från engelska.
Någonstans läste jag att man noterat ett ökat bruk av presensparticip bland unga engelsktalande efter att McDonalds år 2003 lanserade sin reklamkampanj “I’m loving it“, uppbackad av Justin Timberlake. Tidigare var det mer självklart att säga “I love it”. Reklamkampanjen använde medvetet en annan verbform för att understryka att det inte handlar om någon bestående kärlek, utan mer av ett flyktigt “älskande”:
In the fast-food ads I’m loving it draws attention to the speaker’s being in an enjoyable moment, not in a long-term state of enjoyment. The intended meaning is “I have my burger and this moment is great.” Similarly, if I whisper to a colleague at a meeting I’m hating this, I want to say that things are temporarily unpleasant, but this too will pass.
John Swedenmark noterar i samtida svenskt språkbruk en vilja att lyfta fram själva verksamheten genom bruket av presensparticip. Som exempel nämner han hur man ofta talar om läsande i stället för läsning. Möjligen handlar det också om att substantiveringen “läsning” bär med sig ett kulturellt bagage som man vill komma undan. När man talar om “läsning” går kanske tankarna till konsten att tolka litteratur, medan “läsande” syftar på den mer grundläggande handlingen att ta till sig skrivna ord.
Jag kommer att tänka på ett annat typexempel på samtida bruk av presensparticip: “strömmande” som översättning av engelskans streaming.
När vi använder detta ord om exempelvis Spotify, framhäver vi hur lyssnandet har en pågående karaktär. Men detta är ju inget unikt för “strömmande medier” utan gäller även för radio och tv. Ett alternativt begrepp hade kunnat framhäva hur dessa tjänster bygger på principen on-demand, alltså att användaren ständigt kan välja ur ett oöverskådligt arkiv. Är det inte lite intressant att rådande språkbruk lyfter fram strömmandet på bekostnad av valfriheten?
Saken kompliceras av att det i svenskan finns två olika participformer som används för att översätta streaming media. Man kan antingen säga “strömmande media” (presens particip) eller “strömmad media” (perfekt particip). Den senare varianten framhäver att strömmen har anlänt till sin destination och är redo att konsumeras. Intresset riktas inte längre mot distributionen, som sker i den första varianten.
Efter några sökningar noterar jag att “strömmande media” (presens particip) verkar vara betydligt mer använt än “strömmad media” (perfekt particip). Men i fråga om musik gäller det motsatta! Träffarna är fler på “strömmad musik” än på “strömmande musik”. Ställningen är dock ganska jämn. Om språkvårdande instanser vill göra ett ingripande så har de nog fortfarande chansen.
Det vore intressant att få ta del av fler spekulationer (spekuleranden?) kring bruket av dessa verbformer.
32 kommentarer ↓
Alltså, “strömmande media” är ju ett helt motbjudande uttryck. Om vi bortser från anglicismen (måste ju inte vara dåligt) så är betydelsen i detta begrepp oerhört förvillande.
Hur kan “media” “strömma”? All den informationsteknologi som vi har omgett oss med, investerat våra ekonomier i, anammat och prisat, har lett till att vår terminologi har förflyktigats till en spya av metaforer! Vi är på grund av spotifismens ideologi utkastade till en fiberoptisk återvändsgränd, där den millisekundsnabba reflektionen av oss själva inte längre bearbetas av ett mänskligt medvetande utan av en strid ström av selfies. Allt som kan digitaliseras kan strömmas och allt som strömmar är “media”.
“Strömmande media” är en hallucination. Det är rekyleffekten att varje lager av teknologi under våra fingrar ända bort till Kalifornien.
Allt detta är att jämföra med begreppet “etermedier”. Trots att etern inte finns, vi övergav den tanken för ca. 100 år sedan (tack Einstein mfl.) så skulle vi envisas med att föreställa oss att särskilda fysikaliska lagar gällde för “medier”. Alltid dessa medier. Varför ska de få ontologisk gräddfil? Vem tjänar på det?
precis! the Interflix älskar hamburgers
Ett mer rättvisande begrepp är väl nedladdning med tillhörande adjektiv. Man kan antingen berona flyktigheten genom att kalla den temporär/förgänglig/engångs eller betona att man laddar ner filen successivt/gradvist.
Men det kommer knappast att bli den officiella termen med dagens informationspolitik.
Artikelns intresse hamnade i skuggan av en mycket viktigare fråga. Har John Swedenmark ett påhittat efternamn som han lagt till sig med? Isåfall, vad hette han innan, varför ett så töntigt namn och var det värt pengarna?
Kommentera