Ersätt musikexportpriset med ett importpris!

I januari 1998 bjöd handelsminister Leif Pagrotsky (S) in representanter för den svenska skivindustrin. Orsaken var att lobbygruppen Export Music Sweden just hade presenterat glädjesiffror som påstods visa att Sverige blivit världens tredje största musikexportör – ett påstående som visserligen var rappakalja, men ljuv musik i ministerns öron. Mötet resulterade i att regeringen hastigt instiftade ett särskilt “pris för utomordentliga insatser för svensk musikexport”. Till ordförande i juryn valdes inte någon som utmärkt sig för kunskap om musik, utan en representant för Wallenbergsfären.

På branschfesten Grammis delade Leif Pagrotsky själv ut det första musikexportpriset, som gick till Nina Persson i Cardigans. För honom – liksom för de borgerliga ministrar som efterträdde honom – syftade priset till att belöna musik som är “Sverigefrämjande”. Det handlar alltså om att marknadsföra “varumärket Sverige” på världsmarknaden. Musiken är reducerad till ett ornament på detta varumärke.

Sjutton gånger har regeringen delat ut detta pris som har föga att göra med musik, desto mer med en unket storsvensk attityd. Jag har i många år kritiserat musikexportpriset både här på bloggen, i min avhandling och i radio. Nu när vi fått en ny regering, ska jag i stället komma med ett konstruktivt förslag: vänd på steken!

Tiden är kommen att erkänna hur Sveriges musikliv är beroende av influenser utifrån. Dessa influenser förmedlas i hög grad av eldsjälar som ordnar konserter och festivaler, med eller utan offentligt stöd, i stor eller liten skala, för dansande eller sittande publik. Andra uppmärksammar utländsk musik genom bloggar, spellistor och artiklar, eller bjuder in internationella musiker till workshops för att dela med sig av sina kunskaper. Är det inte hög tid att belöna dessa insatser för främjandet av musikimport!