“Sverige är i ett allvarligt läge.” Så inleds analysen i 2014 års regeringsförklaring. När jag läste den fick jag en känsla av att det är nog så väsentligt vad som inte sägs. Därför försökte jag även jämföra med hur det lät förra gången som sossarna bildade ny regering, alltså i 2002 års regeringsförklaring.
Min läsning tar sikte på uttryck för krismedvetande. Med detta avser jag alla slags uttryck för uppfattningen att någonting som funkade inte längre funkar och att detta inte bara handlar om att en tidigare regering har fört en felaktig politik i enskilda frågor, utan att någon typ av krisprocess har satts i rörelse. Detta kan handla om enskilda institutioner (t.ex. skolan), om större fält (t.ex. kulturen) eller om själva betingelserna för statens och samhällets överlevnad (ekonomin, ekologin).
Överlag finns det en tydlig skillnad mellan 2002 och 2014. Då var tonen optimistisk: ekonomin går bra, vi rör oss i fullt fart mot kunskapssamhället, “det gröna folkhemmet” visar vägen mot en hållbar utveckling, “nya kreativa branscher som IT, bioteknik och upplevelseindustri ger goda tillväxtmöjligheter”. Så uttryckte sig Göran Persson då.
Nu inleder Stefan Löfvén sin regeringsförklaring med att beskriva problem; vissa mer i termer av kris, andra snarare som utmaningar:
Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.
Här kan noteras att ojämställdheten inte beskrivs i termer av kris, utan som ett problem som aldrig tidigare har varit löst, utan som tvärtom “kvarstår” – alltså mer som en utmaning.
När jag läser vidare i 2014 års regeringsförklaring, tycker jag mig finna fyra problem som formuleras i termer av kris:
- Skolan och framför allt skolresultaten beskrivs som något av ett kristillstånd, inte bara som ett resultat av att fel politik har förts.
- Ungdomars psykiska ohälsa i form av yttrar sig i form av “ätstörningar, ångest eller depressioner” skildras också som ett kristillstånd. (Det klart intressantaste!)
- Klimatförändringarna som leder till ökat extremväder. Här talas även om en “global kris för den biologiska mångfalden” vilken är enda gången som regeringsförklaringen använder ordet “kris” för att benämna ett problem.
- Nationalstaternas sönderfall runt om i världen – Ukraina, Irak, Syrien – formuleras också som ett kristillstånd. Vi lever i “en mycket orolig tid”.
Här antyds inga samband mellan dessa fyra kristillstånd. De hänger fritt i luften. Det görs ingen koppling till den ekonomiska krisen.
Faktum är att den ekonomiska krisen är helt frånvarande i regeringsförklaringen. Inte ett ord om hushållens skuldsättning och bostadsbubblan. Ingenting om oron på finansmarknaderna eller om tendenserna till deflation i Sverige och Europa. Ingenting om hur ekonomin befinner sig i ett permanent undantagstillstånd av extrema stimulansåtgärder.
Arbetslösheten beskrivs som ett svenskt problem utan koppling till tendenser i den internationella ekonomin. Målsättningen som sätts upp blir också utpräglat nationalistisk: “att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020”. Målet kan alltså uppnås även om arbetslösheten i Sverige skulle öka. Huvudsaken är att det går ännu värre för övriga Europa.
Europa, ja. En riktigt slående sak i 2014 års regeringsförklaring är att EU är frånvarande, förutom i frågor som rör säkerhetspolitik och migration. Kontrasten är enorm mot 2002, då Göran Persson framhöll att Sverige skulle ta aktiv del i att forma EU:s framtid.
Frånvarande är också medierna och mediekrisen i bred bemärkelse. Ingenting om internet (utöver en lös formulering om att titta på integritetsfrågor). Ingenting om etermedierna (förutom ett löst ställningstagande för public service). Absolut ingenting om pressen, tidningskrisen eller om villkoren för det offentliga samtalet.
Krismedvetandet i regeringsförklaringen kan beskrivas som splittrat och selektivt. Några krisfenomen pekas ut, men de sätts inte i samband med varandra. Framför allt finns absolut ingen ansats att sätta arbetslöshet eller skuldsättning i förhållande till ekonomins internationella krisprocess.
Ändå är det tydligt att det år 2014 finns ett krismedvetande som saknades 2002. Det lyser fram mellan var och varannan rad i regeringsförklaringen. Tydligast tycker jag det blir efter ett stycke om att rusta upp järnvägsnätet. Det förklaras att en sådan upprustning “skapar framtidstro i en tid då Sverige behöver det som mest”.
Att vi lider brist på framtidstro är tydligen så självklart att det inte ens behöver förklaras.
29 kommentarer ↓
Domedagsretoriken hade nog låtit mindre domedagisk om regeringen hade ett starkare mandat. Den kommer helt enkelt inte lyckas vidta särskilt många åtgärder mot hemskheterna som målas upp. Lustigt nog skylls detta på hemskheternas storlek i stället för på regeringens svaghet.
Sant, förstås. Fast sådär överlag präglas ju inte dokumentet av “domedagsretorik”. Snarare tycker jag det är påfallande vilka risker, kriser och orosmoment som inte nämns.
2002 var en regeringsförklaring som var en fortsättning på S regerande under åtta år. 2002 var Eurostats siffror för den svenska arbetslösheten ca 6 %, exportöverskottet 8 %, 2003 hade arbetslösheten stigit till drygt 6,5 % , 2004 strax under 7,5, 2005 strax över 7,5. 2004-06 var det rekordhöga exportöverskott på drygt 9%. Exporten ökade och folk blev arbetslösa, tyder på åtstramning av hemmaekonomin. ”006 kunde Alliansen slå Persson från vänster med utanförskap.
Det är alltid kris i Sverige. Pengarna är slut typ.
För 30 år sen:
“Krisen var vår största tillgång.”
Jan Wallander [Handelsbanken]
“Det är klart att det är lättare att få igenom förändringar om folk känner att det är kris”
Jan Carlzon
“Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande.”
Kjell-Olof Feldt
Konstigt resonemang av Rasmus.
Valsegern 2002 innebar ju att Socialdemokraterna valdes om så självklart utmålar inte den regeringsförklaringen ett land i kris, vilket ställt det egna partiets 4 år vid makten i dålig dager.
Lika väntat är att man utmålar ett land i kris då borgarna suttit vid makten i åtta år. Ett visserligen fantasilöst men föga överraskande sätt att inför sig själv och väljare motivera behovet av regeringsskifte, en standardberättelse om ett känsligt nationellt läge, skeppet påväg i fel rikting, en hjälteroll för det egna partiet att axla. Så ser retoriken ut från de flesta oppositionspartier. Den alarmistiska tanken att denna alldagliga, historiskt återkommande politiska “kris”-retorik reflekterar ett övergripande kristillstånd/krisfruktan/krismedvetande är faktiskt rätt skrattretande.
Fast nu handlade inte mitt resonemang om huruvida det “är” kris eller ej. Inte heller om huruvida det enligt regeringsförklaringarna “är” kris.
Vad jag är nyfiken på är vilka slag av krismedvetande som kommer fram i den senaste regeringsförklaringen. Att det är mer av den varan än det var 2002 är liksom inte själva grejen.
Men det vore mycket riktigt intressant att jämföra med 1982. Min känsla är att krismedvetandet var mer “sammanhållet” så, eller vad man ska säga. Olika krisfenomen begreps som yttringar av en gemensamt underliggande kris, vars orsaker man sen kunde träta om. Det är en klar skillnad mot vår tids mer splittrade krismedvetande där den ekonomiska krisen bara framställs som en i mängden av kriser – om den över huvud taget erkänns.
Appropå sammanhållet krismedvetande, de första meningarna av nyss publicerade The History Manifesto: “A spectre is haunting our time: the spectre of the short term. We live in a moment of accelerating crisis that is characterised by the shortage of long-term thinking. Even as rising sea-levels threaten low-lying communities and coastal regions, the world’s cities stock- pile waste, and human actions poison the oceans, earth, and ground- water for future generations. We face rising economic inequality within nations even as inequalities between countries abate while international hierarchies revert to conditions not seen since the late eighteenth century, when China last dominated the global economy.” (historymanifesto.cambridge.org)
[…] Krisen, del 149: Regeringsförklaringens krismedvetande […]
Kommentera