Rubrikens förbannelse

Rubrikens uppgift är att locka till läsning, fick jag lära mig. Rubriksättning fanns rentav bland mina arbetsuppgifter, en kort tid för länge sedan. På senare år har mycket förändrats. Allt oftare känns det som att rubriken ersätter läsningen.

Folk läser rubriken, bildar sig en uppfattning om innehållet, överväger om de ska dela länken – därefter kastar de en snabb blick på innehållet i den översta delen av artikeln. (Varför skriver jag “de” när jag menar “vi”?)

Kan detta helt enkelt skyllas på att folk har blivit latare? Nej, jag tror att latheten är en funktion av delandet. Närmare bestämt handlar det om de medier som används för att dela länkar. Rörelsen från blogg till mikroblogg (Twitter) är ett exempel. På en välskriven blogg presenteras först ett ämne, vilket ger en inramning åt länkarna och utrustar läsaren med en förförståelse till artiklar innan rubriken dyker upp. På mikrobloggen brukar utrymmet bara räcka för antingen en tillspetsad förförståelse (för/mot) eller en rubrik.

Framför allt har Facebook gjort mycket för att upphöja rubrikens betydelse – på bekostnad av innehållet. Sedan några år är har ju Facebook en särskild design för länkdelning som används varje gång någon klistrar in en hyperlänk i sin status. Designen utgår från att det endast postas en länk per status, vilket försvårar argumentation som bygger på jämförelser. När en länk postas i en status, skapar Facebook en liten ruta som framhäver rubriken till den länkade webbsidan och illustrerar med första bästa bild (om du t.ex. länkar ett inlägg på Copyriot illustreras det ofta med en Flattr-knapp).

Rubrikfixeringen i de s.k. sociala medierna har genererat den förruttnelseprocess som kallas “clickbait“. Alltså rubriker vars överordnade syfte inte är bli virala. Typiskt för dessa rubriker är att de utlovar en dramaturgi – en berättelse med oväntad vändning i riktning mot det sensationella och det sentimentala. Föga förvånande ser vi nu en begynnande clickbaitifiering av nyhetspressens rubriksättning.

Enligt gängse uppfattning har rubriksättningen en dubbel funktion: rubriken ska inte bara locka till läsning, utan även vara informativ. Vad som sker nu är kanske att dessa två funktioner slits isär. Clickbait-rubrikerna lockar till läsning just genom att inte vara informativa – de lockar med överraskningar. Men vad händer då med alla andra rubriker?

Som exempel vill jag ta förra inlägget på denna blogg, vars rubrik lyder: “Klart att ‘Islamiska staten’ är fascister“. Alla inlägg på Copyriot blir automatiskt postade på Twitter med rubrik och länk. Där möttes inlägget av en karakteristisk respons: “rätt i sak, men snacka om att skjuta på öppet mål”. Alltså en kommentar till budskapet i rubriken som bortser från innehållet.

Kanske är det “öppet mål” att kalla IS för fascister. Men inlägget var ju inte en samling argument för detta påstående. Det var ett resonemang som bland annat handlade om begreppet “ultranationalism” (som är grunden för Roger Griffins fascismdefinition). Där antyddes att debatten om fascism måste vidga sig till att omfatta fascismer utanför Europa. Där pläderades för att “medeltiden” är en synnerligen dålig referenspunkt när vi snackar om salafism. Där länkades till två omskakande videoinslag. Slutligen framkastades en spekulation om den liksvävande tolvtonsskalans koppling till europeisk upplysning. Är detta att sparka in öppna dörrar?

Numera har jag förtydligat i högerspalten att Copyriot är “en plats för ofärdiga tankar”. Ändå upplever jag ständigt att rubrikerna blir lästa som åsikter, vilka läsaren tar ställning till. Det betyder att bloggposternas innehåll blir lästa som en samling argument för den tänkta åsikten. Innehållet blir liksom upphöjt till en färdig tanke, samtidigt som det underordnas rubriken. Jag känner mig djupt obekväm med detta. Borde jag helt sluta med rubriker?

27 kommentarer ↓

#1 kjell on 22 August 2014 at 8:31 am

Rubriker skall ses som “reklam”, jag tycker du skall sluta med rubriker. Ämnesval, vilka du redovisar här till höger vore bättre. Det är alldeles rätt att rubriker, även titlar, förleder läsaren (vilket iofs är meningen).

#2 rasmus on 22 August 2014 at 8:38 am

Ett starkt skäl för rubriker är att de gör det lättare för mig att hitta tillbaka till gamla inlägg.

#3 John on 22 August 2014 at 8:56 am

Sluta med Twitter och fortsätta med rubriker?
(Har inte följt några twitter debatter iofs)

#4 bananders on 22 August 2014 at 8:56 am

Ett tydligt exempel på att folk läser bara rubriken och inte artikeln fick vi förra vintern då Anna Troberg fick in i princip samma debattartikel i två olika tidningar. Rubrikerna gav dock intrycket att den ena var emot ämnet ifråga och att den andra var för. Kommentarerna under blev helt olika och det var uppenbart att det var rubriksättningen som styrde.

#5 Christopher Kullenberg on 22 August 2014 at 9:01 am

Börja med kryptiska rubriker som ändå ger sökbarhet till innehållet. Förra inlägget skulle kunna haft rubriken “Tolvtonsskalans fascism, Griffin och Islamiska Staten”. En sådan rubrik ger sökbarhet, men det kräver nog väldigt mycket adrenalin i blodet för att tolka det som en åsikt.

#6 Christopher Kullenberg on 22 August 2014 at 9:04 am

Fast ṕroblemet är nog facebook snarare än rubriken. Jag tycker att kommentarsfältet här är befriat från de sociala mediernas fördummande.

Att facebook och twitter “stjäl” bloggarnas kommentarsfält och fördummar dem är upplysningens dialektik 2.0.

#7 JN on 22 August 2014 at 9:34 am

Twitter är dumt i sig, jag använder formatet mest för någon slags trollning. Facebook däremot är bara så dumt som dess användare. Jag tycker generellt du ska skita i twitter, de som använder formatet till annat än buskis förtjänar att missförstå allt. Dock gillar jag Christophers förslag ovan. Eller kanske köra klassisk 1800 – tals-kapitelrubrik med underrubrik, ex: “Islamofascism – om hur IS motbevisar Griffins tes, och tog sig ut ur medeltiden med hjälp av tolvtonsskalan”

#8 rasmus on 22 August 2014 at 10:15 am

Långa 1800-talsrubriker känns som en ironisk kommentar till clickbaitifieringen. Kanske satsar på det.

#9 Christopher Kullenberg on 22 August 2014 at 10:19 am

Leve 1800-talet!

#10 kjell on 22 August 2014 at 10:31 am

…hur långa rubriker kommer att krävas?

#11 rasmus on 22 August 2014 at 10:36 am

jättelånga!

#12 Petter Ericson on 22 August 2014 at 10:48 am

Extraspännande med just det där exemplet är ju dock hur nära det ligger till clickbait “The life of Robinson Crusoe, mariner, most surprizing!”

Jag håller dock med om att “kryptifiera” rubrikerna nog kan vara en bra strategi, men kanske snarare genom att snegla i riktning akademiska artiklar. “An account of the life of the shipwrecked Robinson Crusoe, mariner”, eller “Ett perspektiv på fascism i ljuset av IS, Griffin, musikaliska influenser och postmodernism”

Vad gäller kommentarsfält så tycker jag mig se en högre trollfrekvens även här på bloggen, tyvärr. I alla fall under vissa inlägg. Det är onödigt många som “kräver svar” eller “vill ha ett ställningstagande” när det aldrig någonsin varit poängen, så vitt jag kan se. Facebook har jag inga politiska diskussioner alls på, och twitter bäddar för missförstånd. Kommentarsfält, alternativt OStatus-federerade diskussioner känns dock bättre, men detta beror också på moderering av något slag.

#13 Kalle L on 22 August 2014 at 11:56 am

Har inte medveten oprecishet också blivit vanligare, inte minst hos kvällstidningarna? Som kartfreak tycker jag det ultimata clickbaitet är rubriker av typen: “Stopp på E4:an efter olycka”.

Vägen i fråga sträcker sig från Helsingborg till Torneå (1600 km).

#14 Swedish Dissident on 22 August 2014 at 1:49 pm

“Eller kanske köra klassisk 1800 – tals-kapitelrubrik med underrubrik, ex: ‘Islamofascism – om hur IS motbevisar Griffins tes, och tog sig ut ur medeltiden med hjälp av tolvtonsskalan'”

Lol. Som sagt, kör på det.

#15 Christopher Kullenberg on 22 August 2014 at 1:53 pm

Ett och annat “kräva-din-åsikt-troll” kan man leva med. De kommenterar ju i alla fall på bloggen. Ibland har det även ett mått av underhållning.

Värre är det med likes, retweets och “tycka-snabbt-för-det-passar-min-sociala-medier-profil”. När dessa vampyrer själva författar texter (för de kommenterar aldrig) är de dessutom bara intresserade av likes och delningar. De har helt och hållet ekonomiserats av de sociala medierna. De är sällan mera intressanta än en algoritm.

#16 kjell on 22 August 2014 at 2:08 pm

…försök till omtag; egentligen vill jag återvända till “http://copyriot.se/2014/07/29/krisen-del-147-tvivel-kring-krisbegreppet/”,
detta har även bäring på “rubrikdiskussionen” som jag ser det.
Språket, skriftspråket räcker inte längre till, tvivel uppstår när vi önskar att åskådliggöra de “frågeställningar” som Copyriot behandlar.
http://copyriot.se/2012/07/21/robert-kurz-ar-dod/
Jag ser det bl.a. i Kurz´ apokalyptiska “slutstrof” i “Geld ohne Wert”, där han beskriver “framtiden” som ett apokalyptiskt “blodbad”.
Detta påminner mig också om texter från o av Mystiker, språket räcker inte, “bilder tar över”.
Det är heller ingen tillfällighet att “vi” här på bloggen hamnat i “musikens värld” ett par ggr, och då i den narrativa barocken (dock ej illustrativa), det är en väg ut.
Dock, jag har lärt mig oändligt mkt i dessa trakter.

#17 Geraldine on 22 August 2014 at 9:53 pm

mmmm inte alla läser din rubriker som åsikter… för mig är bara en referens.

Ska du inte skriva olika bara för att Interflix sucka, din blogg är INTE del av Interflix.

#18 Albert on 22 August 2014 at 10:08 pm

Jag har tyvärr bara läst rubriken på det här inlägget, men den var intressant.

#19 Alex Rowe on 23 August 2014 at 4:40 pm

Kan tipsa om att Christopher Friman skrev en ganska intressant text om ämnet i senaste numret av Filter.

#20 Lasse on 25 August 2014 at 12:20 pm

Rasmus, glöm inte bort att du bara kan ha så långa rubriker som twitter tillåter.
Ett twittermeddelande har väl bara typ 140 tecken.

#21 Mikael Altemark on 26 August 2014 at 9:59 am

OmniHAL skrev något ganska intressant på ämnet.

#22 Magnus on 26 August 2014 at 10:57 am

Rubriker i engelska tidningar numera kan vara ännu längre än Defoes huvudtitel (dvs det fetstilta i Libris notering). Kolla bara in The Times eller skräckexemplet Daily Mail!

#23 m on 26 August 2014 at 11:52 pm

Lasse: “Rasmus, glöm inte bort att du bara kan ha så långa rubriker som twitter tillåter.”

Bah! 1800-talsrubriker interprets 140 character limits as a weakness and routes around it! Gör helt enkelt rubriken så lång att det behövs flera twitter-rutor för att skriva ut den.

#24 f on 27 August 2014 at 2:55 pm

Ha andra rubriker. “Islamiska staten är fascister” uppmanar till felläsning; “Islamiska staten och fascismen” gör det inte.

#25 Magnus on 27 August 2014 at 3:43 pm

“Makt, pengar och Samaranch” är en av mina favoritrubriker (det handlade förstås om korruption inom IOK). Snyggt, oväntat och rytmiskt.

#26 kjell on 7 September 2014 at 1:07 pm

Roy Andersson försöker förklara sitt filmspråk(http://www.aftonbladet.se/kultur/article19474058.ab).
– Jag vet inte, men Wittgenstein har formulerat sig bra om detta, att språket räcker liksom inte längre till. Språket räcker inte till för att skapa förståelse och totalkommunikation. Därför tycker jag att den här visuella skildringen av människan, både i konst och på film, berättar mer än ordet. Det är kanske därför jag får så fåordiga dialoger. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag tycker om det.
Önskar ngn haka på?

#27 COPYRIOT | Klickjägarna on 30 January 2015 at 3:42 pm

[…] Rubrikens förbannelse […]

Kommentera