Dagligen kallas de för “radikala” och “extremister” i nyhetsrapporteringen. Gång på gång hävdas att de vill “tillbaka till medeltiden”. Min känsla är att sådant språkbruk samtidigt exotiserar och bagatelliserar rörelsen i fråga – den rörelse, under ledning av Abu Bakr al-Baghdadi, som sedan 29 juni 2014 betecknar sig som ett kalifat, “Islamiska staten“.
Tidigare i kväll lyssnade jag på lite poddradio där man diskuterade fascism ur ett historiskt perspektiv. Gäst i programmet var Henrik Arnstad, som utgår från Roger Griffins definition av fascismen som en typ av populistisk “ultranationalism” som kretsar kring myten om nationell återfödelse. Jag finner detta vara en vettig definition, så länge man erkänner dess vaghet.
En fråga som berördes i samtalet var om det går att tänka sig en fascism utan “folk”, alltså en fascism där ultranationalismen utgår från medborgarskap snarare än från ursprung. Om jag minns rätt, så menade Arnstad att detta nog vore tänkbart – rent hypotetiskt.
Hypotetiskt? Att detta samtal om fascism var eurocentriskt hade sina goda skäl; det fördes med anledning av Europavalet i maj. Men händelserna under sommaren 2014 borde ge anledning för fascismforskare att slipa sina definitioner.
Likheterna mellan den “Islamiska staten” och den klassiska fascismen är uppenbara. Och ändå är de inte nationalister i strikt mening. De utgår inte från tanken på en nation eller ett folk, utan från en motsättning mellan “trogna” och “otrogna” (där även en majoritet av världens muslimer räknas till den senare kategorin).
Begreppet “islamofascism” har missbrukats grovt, särskilt i USA. Det brister också i precision. För den “Islamiska staten” är ju inte bara islamisk i största allmänhet, inte ens “radikalt” eller “extremt” islamisk. Så här skriver ex-islamisten Mohamed Omar:
Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat /…/
i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro
Den företräder en mycket specifik ideologi – som inte är medeltida utan synnerligen modern – som betecknas som salafism eller kalifat–wahhabism. Det vore nog inte orimligt att tala om salafi-fascism.
Inom denna salafi-fascism ryms grupper som al-Qaida, “Islamiska staten” och för den del även Boko Haram. Jag är sannerligen ingen kännare av de teologisk-politisk-militära skillnader som finns mellan (och inom) dessa grupper, men att det finns skillnader är uppenbart.
Ledarkulten av Abu Bakr al-Baghdadi (dokumenterad i videoreportaget ovan) verkar utmärka “Islamiska staten” och var väl anledningen till att de bröt med al-Qaida. Nu är inte ledarkult något nödvändigt kriterium för fascism, åtminstone inte enligt den ovan nämnde Roger Griffin. Men mitt intryck är att “Islamiska staten” använder denna ledarkult för att stärka en form av populism, som får dem att hamna ännu närmare de klassiska typerna av fascism.
Den som vill utsätta sig för dödsdyrkarestetik kan alltid kolla in följande propagandavideo från “Islamiska staten”:
Sången som hörs verkar vara något av en officiell hymn för “Islamiska staten”. Givetvis används inga musikinstrument, eftersom sådant är strängt förbjudet inom salafismen. Men det är likväl fråga om musik i ordets moderna, västerländska mening. Den framförs av sångare som sjunger en polyfon sats, arrangerad i det liksvävande tolvtonssystem som var okänt i världen före den europeiska upplysningen. Såvitt jag har förstått är det inte alla salafister som accepterar så pass “musikalisk” sång. Mitt öra uppfattar detta som ännu ett tecken på att “Islamiska staten” snarast är en form av postmoderna fascister.
36 kommentarer ↓
[…] Läs även Rasmus Fleischers blogginlägg ”Klart att ’Islamiska staten’ är fascister” […]
såg Vice-dokumentären nu, och jag håller med dig Rasmus om att fascism är en träffande benämning för IS (om än i en partikulär form av nyfascism). Riktigt jävla obehaglig utveckling i regionen! tur att PKK och kurdiska anarkister åtminstone kan skänka en strimma hopp.
Att många av de mest hårdnackade Islamistiska rörelserna kan betecknas som både “högerextremister” och fascister är alldeles uppenbart. Att man dessutom, i Sverige, hårdlanserat att antifeminism och högerextremism går hand i hand gör det bara än mer relevant.
“postmoderna fascister” vet jag att du, Rasmus, varit inne på tidigare, när du skrev om identitärer tror jag. Skrev du inte något i stil med att den postmoderna vänstern var insomnad och att de “sanna” postmodernisterna numera finns på högerkanten? Det skulle vara intressant om du kunde utveckla det.
Ordlekar. Same old story fanatisk kollektivism blandat med västhat..
[…] ← Klart att “Islamiska staten” är fascister […]
Jag vet inte varifrån jag har fått min definition av fascism, men i den ingår inte nationalism. Jag ser snarare nationalismen som ett av flera verktyg som fascistiska rörelser kan använda för att få stöd.
Kärnan i fascismen är ett påtvingat samförstånd mellan olika samhällsklasser. T ex att både fackförbund och arbetsgivarorganisationer görs olagliga, att en arbetare förbjuds att kämpa för bättre förutsättningar men samtidigt att en kapitalist kan tvingas ställa sin fabrik till förfogande för vapenproduktion eller något annat. Synen på samhället som en organism, där alla interna konflikter ska kvävas.
Arnstad? jaha fascister? ja så måste de vara, de är nog “högerextremister” från sverige (och andra västländer) som reser ner och ansluter till IS (och Hamas)
Utan att ha fog för det är jag tveksam till användningen av fascistbegreppet i dessa sammanhang. Diskussionen pågår även på libcom.
Jag ser dock begrepp som verktyg som bör användas där de kan belysa eller analysera. I detta fall vet jag inte riktigt hur fascistbegreppen hjälper oss förstå IS.
Nalin Pekgul och Selimovic har nog bättre trovärdighet än vissa andra
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jasenko-selimovic-er-kamp-ar-inte-min/
http://magasinetneo.se/artiklar/lat-islamisterna-bilda-ett-eget-parti/
http://nydahlsoccident.blogspot.se/2014/08/gastbloggare-einar-askestad-om.html
Varje religion är för sig fundamentalistisk, ett moraliskt hjärnspöke, som helt apodiktiskt påstår sig vara den teoretiska sanningen som praktiseras.
Och varje religion kan införlivas i vilket politiskt styre som helst och sortera alla samhälls- och ekonomiska förhållanden moraliskt godtyckligt, som gott och ont.
Världsreligionerna har aldrig försummat något när det gäller att förakta förståndet, att vara storhets-vansinniga och att kunna anpassa sig!
Här som där har religioner minst en tolkning av rättigheter och skyldigheter. De vill vara den ideella gemenskapen som talar om vad som är rätt, de dirigerar folkets moral och den lokala patriotismen.
De profana ledarna uppskattar för det mesta de andliga ledarnas makt – en härlig symbios mellan andlig och verklig makt, i okcidenten som i orienten.
För fundamentala islamister har den ideella gemenskapen förstörts av det västliga utlandet, och därför borde religionen vara riktsnöret för den politiska makten. de tycker att en stat som inte är islamisk, utan som rättar sig efter väststaterna och deras sedlöshet ger upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism inom folket.
T.ex. Irak:Även om God’s own country sedan länge har beslutat, att Irak ska koncentrera sig på oljeproduktionen, så att Amerika har en säker öljebank där, i energiosäkerhetens tider, så är den huvudakliga nyttan av den brutala nation-building en ren negativ nytta: demokratiska förhållanden kräver offer, alltså är ett Irak som blivit förstört av krig att föredra framför „terror“.
Motståndar-fronten som USA får att göra med, är kvittot för deras demokratiserings-företag och det antiterrorkrig som fortfarande pågår. Därför att de sedan åratal obarmhärtigt exekuterar sin ståndpunkt i Irak, att allt det som ställer sig dem i vägen är „terror“, som måste förintas, tar alla som de siktar på, sikte på US-armen . De anförs av motståndarna till USAs krigförande i landet. Bath-partiet, som vill ta hämnd för att amerikanarna störtade Saddam och som vill återupprätta sin gamla statsmakt.Till och med de politiska partier som stöds av amerikanarna är inga riktiga vänner – utan de betraktar USAs inblandning som ett hinder för sina egna program, att eftersträva autonomi och en religiös stat.
De ena som de andra får stöd i ett folk, som hela tiden blivit offer för den „ordning“ som USA har tillfört landet, nämligen en massa våld.
Utan inkomstkällor hjälper de till med de kriminella affärer som oljesmugglarna organiserar på maffia-vis; blir de medbrottslingar vid kidnappningar, som är mycket profitabelt i Irak, är beredda att samarbeta med miliser, gangsterband och andra skurkar. Folket behövs annars inte och hatet mot Amerika och Västern sitter djupt. De bombarderas och inga löften inlöses. De visar sig alltså inte från sin kooperativa sida utan mer från den lömska inåtvända sidan.
Kaoset i Irak lockar även till sig Amerika-fiender från nära och fjärran länder, som nog länge önskat sig att personligen få skjuta ihjäl en US-soldat och som här upptäcker chansen, att visa vad man tycker om USA.
Al-Kaida kämparna ser i de oordentliga förhållandena i landet ett tillfälle att inte väcka uppmärksamhet, när de utlöser guerillakrig med självtillverkade sprängladdningar och självmordattentat.
Syrien och Iran har sina egna planer med Bath-kämpar och 5.kolonner i landet.
USAs „nation-building“ ska misslyckas, det är de olika fienderna eniga om.
Resultatet är anarki, en häxkittel som underblåses av alla deltagare. Inte ens underrättelsetjänsterna kan tränga igenom det kaoset av olika fiender, som för krig mot varandra och mot USA. Hela landet är ett krigsområde och nu har ISIS lyckats komma så långt att gamla fiender till USA i regionen blivit goda vänner!
Fastnade på “postmoderna fascister”. Vad skiljer postmoderna fascister från andra, alternativt kan fascismen vara annat än postmodern?
Hej!
Vet inte vem du talar med men språket och agressionen har hög nivå. Varför?
Vem/vilken liten stor människa tilltalar du, varifrån kommer språket? Som är människans främsta uttrycksmedel.
Nu kan många få bättre kontakter med hjälp av internet.
Hälsningar och tom kramar Lena
Kommentera