Vi kan inte längre tala om nätfrihet

Jag blev ombedd att skriva en artikel till kommande numret av Brand. Det handlar om den pågående utvecklingen av internet, där massövervakning och monopolisering går hand i hand med sofistikerade former för censur. Vi förfasar oss men verkar oförmögna att agera. Varför?

Här kommer ett utdrag ur vad jag skrev i artikeln (fast något stycke fick strykas innan publicering):

Parollerna om ett “fritt och öppet” internet kunde på nollnolltalet förena tvärpolitiska allianser. På 2010-talet har allianserna spruckit, i takt med att parollerna börjat klinga allt ihåligare. Det är inte längre självklart vad för slags frihet som borde försvaras, eller om den någonsin har existerat.

Oftast formuleras idéerna om nätfrihet med hänvisning till liberala ideal. Närmare bestämt två helt olika principer: skyddet av yttrandefrihet och privatsfär. Envar ska ha rätten att kasta ut sina åsikter i den så kallade offentligheten – en frihet från censur, men ingen rätt att bli lyssnad på. Samtidigt hävdar liberalismen att alla har rätt till en privatsfär, där de kan yttra sig utan att någon oinbjuden lyssnar – en frihet från övervakning. Dessa två principer krockar ibland med varandra och ständigt med andra liberala rättigheter, exempelvis rätten till privat egendom och rätten att ingå “frivilliga” avtal (genom att klicka “jag accepterar” varje gång en juridisk textvägg täcker skärmen). Därför blir den liberala nätfriheten lätt att tänja och tämja.

Sveriges regering förkunnar på sin sajt: “Friheten på nätet är ett av de mest prioriterade områdena i svensk utrikespolitik.” Carl Bildt påpekar dock att det inte bara handlar om frihet, utan om “förhållandet mellan frihet och säkerhet på nätet. Det är avgörande att dessa två går hand i hand.

Retoriken om nätfrihet har nu tagits över av regeringar, som betraktar internet som ännu ett slagfält i konflikten mellan globala maktblock. Å ena sidan står USA som stödjer initiativ för att kringgå statlig censur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt att övervaka allt som planetens invånare skriver till varandra. Å andra sidan står Ryssland som spelar på indignationen över USA:s övervakning för att i stället underkasta nätet en större nationell kontroll. Enligt ännu ostiftad lag kräver att alla nättjänster som opererar i Ryssland ska underkasta sig rysk lagstiftning. Å tredje sidan bedriver Kina ett oerhört sofistikerat censurprogram där olika grupper medborgare kan få tillgång till olika flöden av information. Inspirerade av Kina satsar nu Turkiet på utbyggd nätcensur, riktad mot “kränkningar” i allmänhet, särskild sådana yttranden som anses kränka den turkiska regimen. Samtidigt har EU stiftat en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd” som ska ge européerna en möjlighet att finputsa sina personliga varumärken genom att tvinga Google att dölja sökresultat. Och i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

Artikeln fortsätter sedan med att återvända till Christopher Kullenbergs idéer om nätvaro i Det nätpolitiska manifestet (2010). Fast går det fortfarande, post-Snowden, att mana till “nätets självförsvar”? Jag är nog tveksam.
Det räcker nog inte längre att mobilisera till försvar för en befintlig nätvaro eller en tanke om nätfrihet. Snarare krävs det en vilja till någonting annat än den vardagsmat som vi numera känner som internet. Därav den något hurtiga rubrik som står över artikeln i kommande Brand: “Ett annat internet är möjligt”.

6 kommentarer ↓

#1 Niels Möller on 13 August 2014 at 9:25 am

Jag tror “nätets självförsvar” fortfarande är tekniskt möjligt. Att faktiskt genomföra det är förstås en utmaning.

Vilket gör rubriken rätt pasande.

#2 Christopher Kullenberg on 13 August 2014 at 1:01 pm

Jag ser fram emot att läsa hela artikeln!

Jag inser att jag någon gång framöver måste återvända till vad jag skrev 2010 och revidera vissa saker. Det nätpolitiska manifestet sökte en slags tekno-existentiell grund, kallad “nätvaron”, som i sin tur skulle kunna fungera som en projektionsyta för olika praktiker som siktade på ett “bättre internet”. En strategi som föreslogs här var “nätets självförsvar”. Men, mycket vatten har ju runnit under broarna sedan 2010, och idag känns det som en fjärran idé att “internet” skulle “försvara sig”, alltså, någon form av löst koordinerat uppror mot allt det där som gör internet övervakat och inglasat likt ett shoppingcentrum. Något sådant uppror kom aldrig. Eftersom “internet” inte är ett politiskt fält som varken kan eller bör agera som en politik separerad från något annat (det är ju precis det som regerings-nätfrihet försöker göra).

Det som istället hände var att mindre grupper av “internetsjälvförsvar” tog stapplande steg mot att börja sprida kunskaper om ex. kryptering och fri mjukvara. En slags “nätkarate” som krävde mycket träning för att fungera. Denna mindre form av internetkarate fungerar som ett självförsvar, men inte primärt för “internet”, utan för individen (som har kunskaperna/färdigheterna).

Internet försvarade sig alltså inte. Även om det förvisso har protesterats ganska mycket. Vissa teknikintresserade personer skaffade sig däremot nätkaratekunskaper. Men internet blir inte bättre för det.

Vad jag tror är vägen framåt, måste vara att överge den reaktiva försvarstanken helt och hållet. Att tänka istället vad som kan vara ett bättre internet. Givetvis inte bara i teknologisk mening. Utan vad som kan vara en ny nätvaro. Ein neues Netzsein!

#3 rasmus on 13 August 2014 at 1:03 pm

nätkarate! gillar ordet och ser fram mot ditt återvändande till manifestet. (har själv för avsikt att någon gång återvända kritiskt till mitt eget manifest, det postdigitala.)

#4 Kalle Vedin on 13 October 2014 at 6:43 am

Firefox kommer förmodligen att inkludera Tor i framtida versioner av sin webläsare. På så sätt blir nätkaraten lite mer lättlärd och mer tillgänglig för alla.

Vi kanske kan föreställa oss ett websurfande, där ingen anonymisering resulterar i en varningssymbol? “Det är sannolikt att underrättelsetjänsterna övervakar din anslutning, och möjligt att de avlyssnar den.” Om det händer i stora etablerade webläsare så kommer den idag helt osynliga övervakningen att bli mer närvarande. Det är lätt att glömma bort den.

#5 rasmus on 13 October 2014 at 5:42 pm

Om det ska finnas en varningsskylt som upplyser om att det är möjligt att underrättelsetjänsterna övervakar ens datatrafik, måste skylten visas ALLTID, även om man kör t.ex. Tor. Annars skapas en falsk trygghetskänsla. Det finns så många punkter i hård- och mjukvaran som övervakningen kan koppla in sig på och samtidens nätverksstrukturer är så komplexa att vi helt enkelt aldrig kan utesluta att ett datanätverk är övervakat.

#6 COPYRIOT | Nypublicerat: Nätskymning on 16 November 2014 at 10:35 am

[…] Vi kan inte längre tala om nätfrihet […]

Kommentera