Krisen, del 148: Amy E. Wendling om profitkvot och teknikutveckling

Läser ett av bidragen i senaste Fronesis, en rikhaltig essä av samhällsfilosofen Amy E. Wendling under den korta rubriken “Kris”. Hon tar avstamp i Karl Marx’ tanke om att ekonomins återkommande kriser har en gemensam upprinnelse i vissa mekanismer, vilka är inneboende i det kapitalistiska produktionssättet. Detta bryter mot den konventionella nationalekonomin, som utgår från en idé om jämvikt som har lånats från äldre tiders teoretiska fysik. För att hålla fast vid dogmen om en självreglerande ekonomi, har nationalekonomer rutinmässigt skyllt krisfenomen på “yttre tillfälligheter som krig, hungersnöd och andra naturfenomen”, eller på den mänskliga naturen, eller på statliga ingripanden. Eller så har de (som Keynes och Schumpeter) gjort “krisen till en del av jämvikten”.

Amy E. Wendling följer tätt i fotspåren på marxister som Henryk Grossman och Anwar Shaikh. Det betyder att hon fixerar sin kristeori vid frågan om profitkvotens fallande tendens, så som den diskuterades av Karl Marx. Detta är alls ingen självklarhet bland marxister eller Marx-influerade samhällsforskare. Vid förra årets extremt välbesökta Marx-konferens i Stockholm nämndes knappt ordet “profitkvot” – utom av Michael Heinrich, som av någon anledning lade stor möda på att vederlägga de kristeorier som utgår från profitkvotens fallande tendens.

Profitkvotens fallande tendens är en logisk följd av att maskiner ersätter mänsklig arbetskraft i allt högre grad. För varje “jobbskapande”, alltså varje person som sysselsätts i varuproduktion, krävs allt större investeringar i fast kapital. Profitkvoten är alltså ett rent relativt mått, vars stigande eller fallande inte nödvändigtvis har samband med om profitmängden i absolut mening rör sig uppåt eller nedåt.
Värdekritikernas kristeori hävdar att profitkvotens fall blott är ett indirekt uttryck för en inre motsättning i kapitalet. När produktiviteten ökar utöver en viss gräns börjar själva värdeproduktionen att stagnera och däri består kapitalets inre motsättning, enligt värdekritikerna.

Amy E. Wendling verkar resonerar precis tvärtom. “Den fallande profitkvotens logik ger upphov till en inre motsättning i kapitalismen”, skriver hon. Det citatet visar ganska tydligt hur profitkvotsteorierna låter aritmetiken undantränga dialektiken. Analyser av profitkvoten fastnar följaktligen ofta i nationalräkenskaper och glömmer bort kapitalets globala dynamik. Ett exempel på detta ges av Fred Moseley, som citeras av Wendling i artikeln. När denne talar om “den kraftigt minskade profitkvoten i ekonomin som helhet”, syftar han i själva verket på den officiella statistiken över USA:s ekonomi.

Märkligast är dock de slutsatser som Wendling drar i fråga om teknikens utveckling:

Kapitalet söker uppväga profitkvotens fall genom att tillverka en allt större mängd varor. /…/ Därutöver söker kapitalismen hejda profitkvotens fall genom att bromsa den tekniska utvecklingen eller styra den i en riktning som möjliggör anakronistisk exploatering av mänsklig arbetskraft.
Marx påpekar att människor i det kapitalistiska systemet betalas för att utföra mödosamma uppgifter som det redan finns maskiner för. Ett exempel kan vara kvinnor som tillverkar tv-apparater under stränga föreskrifter som inskränker kroppsrörelser till deras mekaniska minimum. Maskiner är dyra, men mänsklig arbetskraft billig.

Hoppsan! För det första är ges det ingen källhänvisning till det som Marx ska ha påpekat. För det andra är det både oklart och ahistoriskt att påstå att maskiner är dyra medan arbetskraften är billig – i förhållande till vad?
Framför allt är det ett mycket underligt påstående att “kapitalismen” skulle idka en samordnad planering i syfte att “bromsa den tekniska utvecklingen”.

Problemet är just avsaknaden av en dialektisk förståelse av kapitalets inre motsättning. Detta är inte minst en motsättning mellan det enskilda kapitalet och det totala kapitalet, förmedlad genom konkurrensen på marknaden. För varje enskilt kapital – varje företag, varje stat, varje handelsblock – är det nödvändigt att ständigt eftersträva ökad produktivitet, trots att detta undergräver utrymmet för fortsatt tillväxt. Visst kan man säga att kapitalismen skulle vinna på att den tekniska utvecklingen stannade upp, men detta är en helt hypotetisk tanke, utan verklig betydelse.

Kapitalismen har inget medvetet subjekt. Detta är något som inte minst värdekritikerna har tagit fasta på. Deras kristeorier går tvärt emot det som Amy E. Wendling skriver om teknisk utveckling. Låt mig därför citera ur min egen artikel om värdekritisk kristeori, tryckt i samma nummer av Fronesis:

Värdet är den abstraktion av nödvändighet som förenar alla slags varor på en enda marknad. Det sätter alltså en samhällelig standard för produktivitet. En varuproducent som misslyckas med att leva upp till denna standard kommer i förlängningen att elimineras i konkurrensen. En varuproducent som däremot lyckas häva sig över standardnivån kommer att belönas med en extraprofit. Konkurrensen leder därigenom till att produktiviteten ständigt ökar. Även i ett sammanhang där kapitalet har förstatligats är konkurrensen lika skoningslös: världsmarknadens straff för bristande produktivitet kan då anta formen av statskollaps (vilket skedde med det statskapitalistiska östblocket kring 1990 och vilket har skett med allt fler krisdrabbade stater på 2010-talet).

Det ska bli intressant att se om det går att hitta fler exempel på tydligt motstridiga analyser i Fronesis. Återkommer med fler läsanteckningar.

5 kommentarer ↓

#1 Diogenes on 13 August 2014 at 8:45 pm

Att “bromsa den tekniska utvecklingen” är ju inte detsamma som att stanna den eller få utvecklingen att gå baklänges. Wendling menar väl inte annat än att utvecklingen går slöare än den hade kunnat göra.
Jag läste till exempel för ett par år sedan att västvärldens flytt av produktionen till tredje världen inneburit en allmän produktivitetsminskning. Detta är inget konstigt eftersom det vägs upp med råge av de stora lönesänkningarna. Alltså; de enskilda kapitalen eftersträvar enbart profiter och om minskad lönekostnad väger upp för produktivitetsminskningen blir det ett rationellt ekonomiskt beslut.
Problemet med att hävda att kapitalismen “bromsar” utvecklingen är väl att man kan undra vad hon jämför med. Ett framtida socialistiskt samhälle skulle man väl kunna tänka sig att hon menar.

#2 Swedish Dissident on 15 August 2014 at 3:26 pm

“Kapitalismen har inget medvetet subjekt.”

Det är förstås riktigt, men subjekt på olika individ- och gruppnivåer påverkar ändå kapitalismens former och flöden, även om processerna i sig eller “kapitalismen i sig” inte har eller utgör något eller några medvetna subjekt.

Till exempel nyliberalismens samband med kapitalism tenderar att i bredare mening vara politisk-ekonomisk, relaterad till “enskilda” stater, företag och organisationer, och därmed fordras agens och subjekt.

#3 Swedish Dissident on 15 August 2014 at 3:28 pm

politiskt-ekonomiskt borde det ha varit, eftersom samband är neutrum.

#4 Anders Ramsay on 1 October 2014 at 9:51 am

Jag håller helt med om kritiken av Wendling. Jag reagerade också på samma ställe, det bryter ju helt med teorin om PKF att kapitalet plötsligt skulle agera medvetet. Hon verkar allmänt ha ytlig koll på den litteratur hon skriver om. (Profit-squeeze-teorier är inte heller en benämning på teorin om PKF, utan något helt annat.) Och hon använder aldrig värdetermer (v + k), utan det verkar som om det är relationen mellan maskiner och arbetskraft i sig som får pk att falla, inte värdet av dem.

#5 COPYRIOT | K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång on 14 April 2015 at 9:51 pm

[…] Krisen, del 148: Amy E. Wendling om profitkvot och teknikutveckling […]

Kommentera