Krisen, del 147: Tvivel kring krisbegreppet

Är det någon som har hunnit läsa nya numret av Fronesis? Det vore intressant att hyra synpunkter. Inom kort följer här kommentarer till några av texterna.

Helsingsborgs dagblad skriver några rader och nämner bland annat min text om att tänka kapitalets sammanbrott. Skribenten konstaterar att tanken på sammanbrottet “inte är mer hypotetisk än den rådande trosföreställningen att nuvarande ekonomiska system ska bestå för alltid.”

Nu leds mina tankar till hur Walter Benjamin formulerade sig (ganska kryptiskt) i sin text “Resa genom den tyska inflationen” (1928):

Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår mer ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomenen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel.

Kris, förfall, sammanbrott. Det kan verka som om orden står för samma sak, mer eller mindre drastiskt uttryckt. Men riktigt så är det nog inte.
Av dessa tre ord är det bara “kris” som förutsätter tanken på en normalitet. Krisen är själva avsteget från en stabilitet. Just därför är talet om kris alltid problematiskt. Därför tyngs det av mer metafysik än talet om förfall eller sammanbrott.
Att någonting faller samman är ett rätt simpelt konstaterande. Det säger ingenting om vad det var som föll samman. Att däremot påstå att något är i kris, är att hävda att detta har befunnit sig i ett tillstånd av normalitet, som nu har rubbats.

Det fanns goda skäl för Walter Benjamin att inte tala om kris. Och jag börjar allt oftare känna att rubriken för denna bloggserie är en belastning för dess innehåll. Inte så att jag vill släppa krisbegreppet helt, men kanske låta det ta ett steg tillbaka. Kanske handlar det bara om språkdräkt, kanske om mer än så.

10 kommentarer ↓

#1 kjell on 29 July 2014 at 2:19 pm

…har “orden” tappat sin mening? Är kris/normalitet reversibla, två sidor av samma mynt. “Begreppet” som beskrivs existerar väl i sig själv, vad skall vi kalla det, just nu är det väl en normalitet?

#2 Erik P on 29 July 2014 at 11:20 pm

Har börjat läsa Fronesis-numret, ser fram emot läsa kommentarer av det!

#3 Kristofer on 30 July 2014 at 12:16 pm

Jag hakar upp mig på en detalj i din text. Kanske för att jag inte behandlat den riktigt färdigt i huvudet. Här följer dock en impulsstyrd textmassa:
Kollaps (sammanbrott) är definitivt inte den enda vägen mot förändring. Kontinuerlig omvandling är väl ändå att föredra? Och är inte den här kontinuerliga förändring något väldigt naturligt och något samhället ska utnyttja så långt som möjligt?

Syftet med att kritisera konservativa “bakåtsträvare” har alltid handlat om att få dem öppna ögonen för att allt är i förändring och att inget står helt still. Aldrig att riva ner något. Dock erkänner jag en önskan om accelererad förändring till en grad som kan förväxlas med en samhällsomvälvande agenda. Rör man sig fort måste man lämna något bakom sig på grund av en slags “tröghetsprincip” inbyggd i hur information färdas i samhället. Att välja vad vi måste ta med oss men också vad vi kan lämna bakom oss är ett viktigt politiskt ställningstagande. Kollaps låter lite som att man inte tar något med sig alls; alltså en grov förenkling av problemets natur. Det är här som kris-begreppet blir intressant för mig: Krisen är den spänning som uppstår i randpunkten på sådant som överlever den teknologiska accelerationen (= kunskapsaccellerationen) och det som vi väljer att lämna bakom oss.

Det är inte intuitivt att prata om kontinuerlig förändring som något stabilt, men inte alls konstigt. Huvudsaken är att man är enig om kontinuitetsbegreppet. Ibland upplever jag att det är just mätningen av förändringen som verkligen skiljer höger från vänster. När vi blir bättre på att mäta och analysera samhällets alla dataströmmar så konvergerar insikten om ett gemensamt kontinuitetsbegrepp och därmed krymper den politiska skillnaden mellan de politiska blocken (och nya block uppstår).

#4 MN on 2 August 2014 at 10:43 pm

Kris låter framförallt som något mer övergående. Tillfälligt. Sammanbrott är mer dramatiskt och definitivt – och förfall har också en tydlig negativ konnotation som de andra inte riktigt har. Det var bättre förr, så att säga. Förfall har också religiösa, metafysiska, associationer. Jag tycker att alla tre förutsätter en normalitet, en stabilitet: förfall antyder ett idealiskt tillstånd i det förflutna. Sammanbrott är ett mer neutralt uttryck (även en dålig ordning kan bryta samman, så att säga), men det är helt klart att stabiliteten/normaliteten är över, kanske något nytt (bättre eller sämre) kommer att följa. Kris antyder däremot en stabilitet som består, men bara genomgår ett slags prövning.

#5 MN on 6 August 2014 at 5:38 pm

… och att något faller samman, betyder väl också att det tidigare funnits något slags stabil normalitet. Så jag förstår inte riktigt dina distinktioner här.

#6 rasmus on 7 August 2014 at 9:07 am

Jag vet själv inte om jag förstår. Men detta är ingen plats för färdiga “åsikter” utan för ofärdiga tankar.

#7 Fredric on 13 August 2014 at 12:26 pm

Halvvägs igenom senaste Fronesis ungefär. Som vanligt är den slående styrkan att numret knyter ihop tankar och trådar från olika håll och epoker för att ge perspektiv på samtiden. Dock har jag lite svårt för det starka fokuset på cyklicitet och att alla kriser skulle vara återkommande reinkarnationer av tidigare kriser, snarare än en pågående process åt olika håll som ständigt möter motstånd när den drar saker till sin spets. Tanken på “kapitalismens kriser” mot “kapitalismen som kris”. Kanske blir bilden något mer nyanserad när jag tagit mig igenom resterande texter.

#8 rasmus on 13 August 2014 at 12:41 pm

Jag håller helt med dig i din observation, Fredric.

#9 COPYRIOT | K193: Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris? on 8 April 2015 at 9:17 am

[…] Krisen, del 147: Tvivel kring krisbegreppet […]

#10 COPYRIOT | K258: Utmaning, kris, kollaps on 6 February 2016 at 3:13 pm

[…] Krisen, del 147: Tvivel kring krisbegreppet […]

Kommentera