Krisen, del 146: Ett paradexempel på kristeoretisk positivism

Vi har redan kommenterat debatten på Aftonbladets kultursida om sambandet mellan ekonomisk kris och högerradikal mobilisering, mellan Åsa Linderborg, Håkan Blomqvist och Petter Larsson. Den sistnämnde kritiserades här för sin positivistiska förståelse av krisbegreppet. Vi bör nog förtydliga vad detta innebär. Saken underlättas av att Petter Larsson har skrivit en slutreplik, som inleds med följande ord:

Det finns inget generellt samband mellan ekonomiska kriser och framgångar för högerradikala och högerextrema partier. Kriser kan gynna eller missgynna dem, det kan slå åt vilket håll som helst. Det är bara att lägga krisdata och valresultat bredvid varandra för att nå den slutsatsen.

Smaka på ordet: krisdata. Där har vi positivismen i ett nötskal.

“Krisdata” torde väl syfta på nationalräkenskaperna, alltså den officiella statistiken över sådant som BNP-tillväxt, inflation och arbetslöshet. Det är bara att titta på krisdatan och dra en slutsats: antingen är det ekonomisk kris, eller så är det inte ekonomisk kris. Så enkel ter sig verkligheten för en positivist som Petter Larsson.

Låt mig kasta fram en försvårande tanke: Tänk om “den ekonomiska krisen” inte bara drabbar det mätbara objekt som vi kallar “ekonomin”, utan även drabbar själva mätredskapen. Om alltså den ekonomiska krisen innebär att den ekonomiska statistiken blir allt mer godtycklig.
För att tillspetsa ytterligare: en av krisens effekter är att det inte längre är självklart vad “krisen” är, var den börjar och slutar, eller hur den ska mätas. Är vi inte där nu? När börsen skjuter i höjden tack vare ett utdraget undantagstillstånd där centralbankerna har gjort pengarna gratis. Där det ständigt talas om återhämtning samtidigt som arbetslösheten parkerar på allt högre nivåer. Där vi inte ens kan säga om vi har inflation eller deflation, eftersom svaret beror på vilka mätredskap (deflatorer) vi väljer att använda.

Håkan Blomqvist föreslog ett krisbegrepp med fler dimensioner, eller kanske med flera olika hastigheter. En finansiell krasch kan slå till snabbt, men också lösas snabbt – må vara att “lösningen” bara betyder att krisen ändrar karaktär. Välfärdsstatens kris är mycket mer trögrörlig. Länder som Sverige har “under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris”, skriver Håkan Blomqvist. Men en sådan nyansering av krisbegreppet accepterar inte Petter Larsson:

kronisk kris? En sådan blåsfiskbreddning gör ju krisbegreppet snudd på meningslöst. För om man dessutom räknar den europeiska katastrofen 1914-1945 som en krisepok, skulle det betyda att vi haft kris i kanske 70 av de senaste 100 åren.
Vilket skulle förvandla krisen till normaltillstånd.

Och? Här anas vi en ytterligare aspekt av det positivistiska krisbegreppet. Det är binärt. Petter Larsson menar att det vid en given tidpunkt antingen är ekonomisk kris, eller inte.
Alternativet är att begripa krisen som en process. Då blir det fullt möjligt att tala om en krisprocess som pågått sedan t.ex. 1970-talet, utan att för den bortse från den konjunkturernas cykliska rörelser.

“Den ekonomiska krisen” rymmer alltså ett flertal dimensioner: både återkommande finanskriser och en smygande välfärdskris, liksom en kris för själva det ekonomiska vetandet. För att begripa hur detta hänger samman krävs teorier och begrepp. Det räcker inte med “krisdata”.

10 kommentarer ↓

#1 Swedish Dissident on 21 July 2014 at 10:50 am

Jättebra inlägg. Tack.

#2 Kristofer on 21 July 2014 at 1:33 pm

Algoritmhandeln ligger ofta rent tekniskt på randpunkterna för operationsduglighet när handeln får nanosekunder på sig att agera. Inte alls otroligt att kritiska mätinstrument ibland mäter utanför sin definitionsmängd när vi letar efter trovärdiga uppskattningar om framtida avkastningar. Spännande tanke ifall det här visar sig vara ett kaninhål. Undrar dock om deflatorer som ändå verkar vara så triviala är den signifikanta felkällan?

Jag gillade din reflektion på ordet kris så mycket att jag gick o köpte “Fronesis: Kris”. Det ska bli intressant att gräva ner sig i!

#3 Viktualiebrodern on 21 July 2014 at 9:20 pm

Krisen som process är dock inte ens begränsad till den ekonomiska sfären. Du har ju inte minst själv påpekat förekomsten av ett psykologiskt krismedvetande.

Om den “kognitiva dissonansen” ökar, kan det dröja länge innan effekten av det kan mätas ekonomiskt, förmodligen så länge att det inte går att hitta något samband ens.

Till exempel påverkas ekonomin sannolikt inte alls eller rentav positivt kortsiktigt av tiggarna, men det påverkar definitivt det psykologiska välbefinnandet till exempel genom ett inre “tvång” att släcka den kognitiva dissonansen genom att ge, eller att amygdala väcks och leder till aggressioner (men mot vem? – ny kognitiv dissonans öppnas), eller genom att främlingsfientligheten ökar genom att rädslan för smittsamma sjukdomar ökar (vilket lär vara den den evolutionära grunden för främlingsfientlighet – nån gång har det funnits ett överlevnadsvärde i att undvika annorlunda människor).

#4 Tord on 22 July 2014 at 9:51 am

Det är knas på länkarna i inlägget.

#5 Swedish Dissident on 22 July 2014 at 11:46 am

Viktualiebrodern: Inom sociobiologi förklaras xenofobi och främlingsfientlighet framför allt genom inclusive fitness och/eller att det har varit adaptivt att vara rädd/misstänksam mot främmande grupper som en följd av potentiella eller reella inter-konflikter. Det finns även en numer ganska populär teori, Genetic Similarity Theory, som förenklat sett innebär att genetiskt mer likartade individer föredrar varandra framför mindre dito.

På tal om att ge pengar till tiggare har en del försökt förklara viljan/oviljan med etnisk nepotism, vilket föreslås i ett bidrag till den intressanta antologin Welfare, ethnicity and altruism (2004).

#6 rasmus on 22 July 2014 at 6:00 pm

Nu är länkarna lagade!

#7 Olof on 22 July 2014 at 8:50 pm

En kris kan ju få makthavarna i ett land att förlora hela makten. Så det är kanske naturligt att man i första hand försöker hitta lösningar för att stabilisera situationen inom nationalstatens avgränsningar efter som det är dessa som erbjuder mer direkt styrbarhet. Och om det inte finns någon större risk för upplopp eller andra okontrollerbara händelser så är kanske krisen över även om deflatorerna (där fick jag lära mig något nytt) nu opererar på en annan region i det monetära rummet än tidigare.

#8 kcl on 26 July 2014 at 1:54 pm

Intressant. Just den psykologiska effekten är ju central, de flesta delar av det ekonomiska systemet bygger på tillväxt, som vi psykologiskt förväntar oss. Om vi just här bortser från problemen med deflatorer och tar siffrorna till face value, så har sedan 2007 har BNP per capita i Sverige ökat med 0.5%, “normal” ökning hade varit c.a. 10% justerat för inflation. Storbritannien passerade just BNP för 1:a halvåret 2008. I Italien så växer statsskulden trots en budget som nästan är i balans, eftersom ekonomin är stagnerad eller tom krympande, andra exempel att förtiga. Mysteriet i sammanhanget, i synnerhet för en materialist, är ju hur hela samhällen förväntar sig en tillväxttakt som idag knappast någon i aktiv ålder har varit med om. Varför tror vi att 1950-1970 i USA/Västeuropa är default-läget och allt annat en anomali (eller en kris).

#9 COPYRIOT | Krisen, del 163: Psykokrisen? on 17 January 2015 at 2:07 pm

[…] Krisen, del 146: Ett paradexempel på kristeoretisk positivism […]

#10 COPYRIOT | K207: Kriminaliteten som ökar och minskar på samma gång on 17 July 2015 at 10:57 am

[…] Krisen, del 146: Ett paradexempel på kristeoretisk positivism […]

Kommentera