Krisen, del 145: Ska mänsklig arbetskraft bli lika onödig som hästarna en gång blev? (Brynjolfsson & McAfee)

Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee heter två amerikanska nationalekonomer av det alldeles konventionella slaget (de är alltså trogna de neoklassiska dogmerna utan att ens reflektera över saken). På senare år har de blivit synnerligen uppmärksammade för sina idéer om hur den digitala teknikens utveckling hänger samman med ökad arbetslöshet och växande klyftor.
Hos ekonomparet finns alltså en liten öppning mot ett slags teknikkritik, samtidigt som deras budskap alltid utmynnar i en hejdlös teknikoptimism och i hyllningar till de fria marknadskrafterna. En kombination som uppenbarligen är jätteatraktiv för svenska ledarskribenter och digitalpolitiker, vilka samfällt hyllade Andrew McAfee efter att denne nyligen besökte Almedalen.

Så vad är grejen? Jag läste just deras bok Race against the machine (2011), vars budskap sedan har upprepats i den mer ordrika boken The second machine age. Och visst lägger de fram en ganska tydlig kristeori, även om det är tveksamt om de håller fast vid den i slutet, då de börjar rada upp sina råd till politiker.

Från början tänkte Brynjolfsson & McAfee skriva en glättig bok med titeln “The digital frontier”, utifrån den amerikansk-koloniala metaforen om ett “nytt territorium” som bara väntar på att erövras. De började gå igenom forskningen om digitaliseringens effekter på USA:s ekonomi, men kunde då inte bortse från vissa fakta. Det handlade om minskad efterfrågan på arbetskraft, om växande klyftor mellan fattiga och rika, liksom mellan de mest och de minst lönsamma företagen.

De pekar på tre typer av klyftor som den digitala teknikutvecklingen tenderar att vidga:
1. Klyftan växer mellan högutbildade och lågutbildade anställda (som ökar till följd av “skill-biased technical change“, samtidigt som arbetsmarknaden polariseras, eftersom den pågående strukturomvandlingen i synnerhet eliminerar de yrken som befinner sig “i mitten”, alltså själva kärnan för det som brukar kallas “medelklassen”).
2. Klyftan växer mellan “superstjärnorna” och alla andra. Fenomenet är välkänt från kulturindustrin och kan sättas i samband med tekniker för massreproduktion. Vad som nu sker är att samma topplistedynamik breder ut sig i allt fler branscher, till följd av digitaliseringen, enligt Brynjolfsson och McAfee. Eliten kan definieras som de 1 % av befolkningen som har högst inkomster, eller 0,1 % eller 0,01 % – oavsett vilket, så drar deras inkomster iväg från den stora massans. (Detta förklaras här med hänvisning till “The economics of superstars“.)
3. Klyftan växer dessutom mellan kapital och arbete – även den sänkta löneandelen kan alltså förklaras av den digitala teknikutvecklingen, enligt de bägge ekonomerna.

I centrum står dock frågan om s.k. teknologisk arbetslöshet“, som länge har betraktats som en icke-fråga inom nationalekonomin.

På 2000-talet försvinner fler jobb i USA än vad som skapas – samtidigt som befolkningen växer. Och det handlar inte om följderna av en finanskris, utan om en mer djupgående och utdragen strukturomvandling, skriver Brynjolfsson & McAfee. Recessionen som officiellt varade från maj 2007 till oktober 2009 innebar en ytterligare ökning av arbetslösheten, i en synnerligen drastisk omfattning. Det slående är att arbetstillfällena inte har återkommit, trots att den ekonomiska aktiviteten har återhämtat sig (om man ser till konventionell statistik).

Hur ska arbetslösheten i USA förklaras? Nationalekonomerna har enligt Brynjolfsson & McAfee delat sig i tre läger, utifrån tre förklaringar.
1. Konjunkturcykeln. Inflytelserika ekonomer som Paul Krugman menar att arbetslösheten helt enkelt beror på bristande tillväxt (som i sin tur beror på bristande efterfrågan, vilket kan lösas med stimulanspolitik – om vi ska tro Krugman).
2. Ekonomisk stagnation syftar på någonting mer utdraget, som inte kan reduceras till en cyklisk rörelse. Tyler Cowen rönte uppmärksamhet för sin bok The great stagnation (2011) som drev tesen om att västvärlden nått en “teknologisk platå” där “den lågt hängande frukten” är slut. Han lyfter fram de sjunkande medianinkomsterna och anser på fullt allvar att produktivitetens utveckling har stagnerat och att endast en kraftigt accelererad innovation kan ta USA ur krisen. (Eftersom nationalekonomerna är just nationalekonomer tenderar deras resonemang alltid att röra sig från den universella till den nationella nivån när det är dags att leverera lösningar.)
3. Arbetssamhällets slut är en tes som här förknippas med Jeremy Rifkin.

Givetvis anser Brynjolfsson & McAfee att de står för ett synsätt som överskrider de tre nämnda. Visserligen ignorerar de att föra en närmare diskussion om arbetssamhällets eventuella slut. Men de är tydliga med att USA:s recession och arbetslöshet inte kan reduceras till ett uttryck för konjunkturcykeln, utan handlar om en djupare strukturtrend. Men till skillnad från Tyler Cowen menar de att den tekniska utvecklingen inte stagnerar utan tvärtom accelererar. (Och på dessa punkter är jag böjd att hålla med.)

Svårare har jag för det positivistiska talet om olika “faktorer”, som inte sätts i samband med varandra och inte heller definieras. Som när författarna skriver:

technology is not the only factor that affects incomes. Political factors, globalization, changes in asset prices, and /…/ corporate governance also plays a role.

Nåväl. Det intressanta med Race against the machine är ju att författarna försöker sätta den tekniska utvecklingen i centrum för en kristeori. Att det är en alltför hög produktivitet som får kapitalismen att fungera dåligt är ju något som hävdas av en del marxister (som utgår från profitkvotens fallande tendens), men nästan aldrig av ortodoxa nationalekonomer. Tanken att den tredje industriella revolutionen till sina effekter är någonting annat än de två föregående – vilket ju hävdas av värdekritikerna – antyds ibland av Brynjolfsson och McAfee. Jag misstänker att denna antydan (och dess vaghet) har stor betydelse för de bägge ekonomernas popularitet.

Ett par gånger gånger återkommer en hänvisning till hur det gick för hästarna i 1900-talets början, i den andra industriella revolutionen då explosionsmotorn bredde ut sig. Hästarna blev kort sagt överflödiga i varuproduktionen. Frågan som ställs är om detsamma kommer att ske med människorna under 2000-talet, i den tredje industriella revolutionen. Resonemanget hänvisas ena gången till Gregory Clark (2007), andra gången till följande citat av Wassily Leontief (1983):

the role of humans as the most important factor of production is bound to diminish in the same way that the role of horses in agricultural production was first diminished and then eliminated by the introduction of tractors.

Och ändå skiter Brynjolfsson & McAfee i att diskutera tesen om arbetssamhällets slut! De är så pass ortodoxa, att allt de kan tänka på är följande fråga: hur ska vi trots allt skapa nya jobb?

Bland policyförslagen (som riktar sig exklusivt till beslutsfattare i USA) finns mest skåpmat: “flexibel” arbetsmarknad, gör det lättare att avskeda, utbilda alla skolbarn i “entreprenörskap”, satsa på en selektiv invandring av högutbildade “entreprenörer”, stöd basforskning, bygg upp infrastrukturen. Vidare förordas en liberaliserad lagstiftningen om patent och upphovsrätt, stopp för subventioner av bostadslån (eftersom bostadsägande bromsar arbetskraftens flexibilitet), samt stoppat stöd till finanssektorn (eftersom den attraherar alltför mycket värdefullt “humankapital”)… Samtidigt framställs det som en självklarhet att Google, Facebook, Apple och Amazon bör betraktas som förebilder för ekonomin i sin helhet.

Det intressanta i detta är väl möjligen att Brynjolfsson & McAfee inte bara vill göra det billigare att anställa, utan även göra det dyrare att investera i maskiner. Detta ska ske genom en skatteväxling, där skatten på arbete sänks medan skatterna på energi och utsläpp höjs. Detta är för övrigt enda gången som de närmar sig miljökrisen, fast deras syfte är ett annat än att rädda miljön – de vill bromsa den tekniska utvecklingen. Ja, faktiskt.

Problemet är, enligt dessa nationalekonomer, att den digitala teknikutvecklingen är exponentiell och sålunda accelererar, medan däremot den organisatoriska förändringen inte håller samma takt. Lösningen blir alltså att bromsa teknikutvecklingen för att i stället främja utveckling av nya sätt att organisera företag, alltså det som brukar kallas “nya affärsmodeller”. Det förblir dock oklart om de verkligen tror att samhällets organisatoriska förändring kan bli exponentiell. En annan fråga som inte berörs är huruvida detta krav på exponentiell samhällsförändring, när det tillämpas i större skala, går att förena med ett demokratiskt samhällssystem.

Uppdatering, mars 2015:
Författarnas senaste bok har nu utkommit i svensk översättning. Därom skriver P O Ågren:

Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.
Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.
BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag. /…/
De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. /…/
Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn.

5 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 21 July 2014 at 9:36 pm

“En annan fråga som inte berörs är huruvida detta krav på exponentiell samhällsförändring, när det tillämpas i större skala, går att förena med ett demokratiskt samhällssystem.”

Varför är jag inte förvånad att detta får hyllningar i Almedalen och i DN?

Vad är förresten skillnaden i det avseendet mellan tro på en “exponentiell” förändring och en “diskret”, dvs revolution?

#2 Kristofer on 26 July 2014 at 10:48 pm

Kanske definierar författarna sitt eget värde utifrån hur de förhåller sig till sitt jobb som de säkert spenderar väldigt mycket tid på. “Vem är jag om jag inte har (är) ett jobb?” är då en rimlig fråga. Följdfrågan “Hur ska vi skapa nya jobb?” är således en naturlig reaktion på en existentiell kris. Kanske en identitetskris. Det är inte nödvändigtvis så att de har en uppsåtligt konservativt agenda.

@Viktualiebrodern: Kontinuitetskriteriet? Det är som skillnaden mellan posthumanister och transhumanister.

#3 Digitalpolitiker on 30 July 2014 at 3:02 pm

I McAffes föreläsning under Almedalen tyckte jag att han antog ett arbetskritiskt förhållningssätt (om än inte jättestor).

Han nämnde basinkomst som en eventuell långsiktig lösning för att hantera den teknologiska arbetslöshete.

#4 Magnus on 31 July 2014 at 9:20 pm

En annan fråga som sjkynmtar där framme är: om hela sektorer av jobb försvinner, hur ska man på ett trovärdigt sätt kunna motivera skolplikten eller rätten till utbildning? Idag talar alla (särksilt politiker och medienissar) om kunskapssamhället, skolplikten är i praktiken runt 12 år i många länder och kunskap/information pekas ut som det prisma där nya arbeten och företag föds – men det är samtidigt uppenbart att inte ens avslutat gymnasium eller ens en fil.kand eller jur,kand räcker för att på egen hand skaffa studenten ett jobb. I många lägen är det viktiga snarare kontakter från utbildningen eller tidigare arbeten, jobbintern utbildning eller olika slags kompisvärvningar (”friend recruitment”). Om utfallet av det vi idag brukar räkna som grundutbildning, på grundskolenivå, på gymnasiet eller på universitet, ur jobbsynpunkt blir som en tombola för minst hälften av befolkningen, samtidigt som andelen med arbete hela tiden stagnerar, varför skulle då de som faktiskt tjänar ordentligt med pengar i längden gå med på att utbildning för alla ska finansieras via skatt? Denna del av befolkningen kommer naturligtvis att se det som att ”det är mina pengar som slösas bort på träskallarna som ändå bara kommer att hamna på sofflocket, eller i McJobs där de inte behöver någon speciell utbildning”.

När demokratin slog igenom i Europa för hundra år sedan var hävstången politiskt sett att man inte kunde förvänta sig att det stora flertalet skulle vara beredda att kämpa och dö i armén om de inte hade något verkligt inflytande på landets utveckling (det är ingen illfällighet att den allmänna och lika rösträtten slår igenom just mot slutet av första världskriget och strax efteråt) . Efter ett par årtionden började det också visa sig att en befolkning som jobbade och fick betalt lönade sig även för den ekonomiskt tunga klassen; om arbetare och bönder konsumerade så ökade de även omsättningen av varor, nöjen, resor osv i samhället. Men idag finns det ingen motsvarande tydlig hävstång mellan vad det stora flertalet kan tillföra om man släpper in de på olika jobb och ekonomisk tillväxt eller säkerhet för hela samhället, hela ekonomin. Flertalet människor håller på att bli ekonomiskt helt onödiga, kan det se ut som, och det är klart att vi inte kan utbilda folk i 12-15 år bara för att många av dem sedan ska sätta sig och lira datorspel, chatta eller snacka i sina mobiltelefoner. Även om detta skulle ge en liten nominell/virtuell lön för några av dem.

#5 COPYRIOT | K240: Om prognoserna för världsekonomin, digitaliseringen och ojämlikheten år 2060 on 20 October 2015 at 11:31 am

[…] Krisen, del 145: Ska mänsklig arbetskraft bli lika onödig som hästarna en gång blev? (Brynjolfss… […]

Kommentera