Krisen, del 144: Finns det inget samband mellan ekonomisk kris och fascism?

Påståendet att “högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman” har diskuterats lite på Aftonbladets kultursida. Ordväxlingen är ett ganska bra exempel på två olika sätt att begripa krisen.

Först skrev Åsa Linderborg:

All forskning visar att högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman. SD:s europeiska broderpartier föddes med oljekrisen 1973 och har vuxit lavinartat sen krisen satte in 2008. Massarbetslöshet och försämrade livsbetingelser skapar en rädsla hos de allra flesta att också själv snart falla fritt. Frustrationen, eller rakt av hatet, riktar sig mot invandrarna, antingen de ”lever på bidrag” eller kan tänka sig att jobba för fyrtio spänn i timmen.

En fullt giltig observation, vill jag hävda. Även om sambandet befinner sig på en ganska hög nivå av historisk abstraktion. Därför väcker det följdfrågor. Åsa Linderborg fortsätter:

Men Sverige har ju klarat sig förhållandevis bra genom de senaste årens kris, och ändå växer stödet för SD. Hur hänger det ihop?

Av någon anledning retade hennes resonemang upp kollegan Petter Larsson. Han skriver i sitt svar att Åsa Linderborg dammar av “vänsterns klassiska fascismtes, grundad i erfarenheterna från 30-talet”. Vilken tes som åsyftas är oklart. Om vi snackar om 1930-talets partikommunister (från Stalin till Trotskij), så företrädde de fascismteorier med följande kärna: det är den kapitalistklassen som står bakom fascismen. Vilket var och är en felaktig teori. Men det var inte den teori som Åsa Linderborg framförde.

Att hävda ett samband mellan fascism och kris är en sak.
Att hävda att en viss klass står bakom fascismen är en helt annan sak.
Påståendena går förvisso att kombinera. Många partikommunister har hävdat att kapitalisterna just i kristider tenderar att bli fascister, för att skydda sin position gentemot en arbetarklass som tenderar att bli extra revolutionär i kristider. Det är en usel teori. Men att den är felaktig betyder inte att det saknas samband mellan kris och fascism.

Petter Larsson anför sedan – i sant positivistisk anda – en drös med fakta, tänkta att vederlägga sambandet mellan fascism och ekonomisk kris. Han skriver:

I de värst drabbade krisländerna, Spanien, Portugal, Irland, finns till exempel inga framgångsrika högerradikala partier. Greklands Gyllene Gryning är undantaget, inte regeln.
Omvänt har de lyckats bra i hyggligt välmående länder som Schweiz, Danmark och Norge.
Ibland kan de rent av missgynnas av krisen. Dansk Folkeparti backade för första gången 2011 antagligen för att den ekonomiska politiken dominerade valrörelsen och trängde undan invandringen. Och under hela finanskrisen backade Fremskrittspartiet i val på val.
Tittar man lite i backspegeln kan man också konstatera att högerradikalerna i Europa fördubblade sina väljarandelar under 90-talet långt före finanskrisen.
Med andra ord: de kan gå bra eller dåligt, i både kristid och i uppsving.

Problemen med detta resonemang är två. För det första blandar Petter Larsson ihop lågkonjunktur med kris – han väljer att bortse från tanken på en mer långsiktig krisdynamik, där olika former av krismedvetande etablerar sig gradvis över årtionden. För det andra utgår han från att det samband, som han vill motbevisa, måste finnas på en nationell nivå.

Det stämmer att en rad länder som drabbats särdeles hårt av den ekonomiska krisen inte har utvecklat högerradikala partier (som om detta bara handlade om enstaka partier). Dessbättre finns det alltså inget automatiskt samband som slår in i varje enskilt krisland.
Samtidigt har högerradikala partier haft framgång även i länder som hör till krisens kortsiktiga vinnare. Detta motbevisar inte tesen om ett samband mellan kris och fascism. Tvärtom. Det är ju ett exempel på sambandet!

En nyckel finns i rädslan att falla, som nämns av Åsa Linderborg och som vi tidigare diskuterat här i krisserien. Det finns ingenting paradoxalt i att fascismen i kristid får en särskild grogrund i de någorlunda välbeställda grupper som börjar känna hur löst de trots allt hänger.

Sambandet handlar inte så mycket om fattigdom, utan om rädslan för att förlora sina privilegier. Därför förefaller det som att fascistiska idéer har en särskild grogrund bland krisens kortsiktiga vinnare. Och det har ingenting att göra med den idén om att fascismen skulle vara en medveten skapelse av sluga kapitalister.

Uppdatering:
Håkan Blomqvist gör en liknande invändning mot Petter Larsson i sitt svar:

För Larsson är ”krisen” själva det akuta finansraset. Men de europeiska samhällena, inklusive flera av de ”välmående”, har under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris med växande sociala klyftor, urgröpta trygghetssystem och marginalisering av stora grupper. Ta Sverige; i nationalräkenskaperna och Moderaternas självbild ett ”hyggligt välmående land”. Men sett underifrån en vittrande välfärdsstat med kroniskt hög arbetslöshet och social otrygghet.

1990-talet var ju just det årtionde då så mycket av välfärdsstatens anordningar brast. Det skedde för svensk del i kölvattnet av räntekrischocken, EU-inträdet och Bildtsegern. Samtidigt som den efterfrågade arbetskraftsinvandringen från 1980-talet hade avlösts av flyktinginvandring ökade trycket från den ekonomiska globaliseringen. Växande arbetslöshet, social nedrustning och ökande klyftor utgjorde grogrund för många drabbades oro. En oro som främlingsfientliga krafter utnyttjade för sitt budskap att det är ”utlänningarnas fel”.
/…/
Det är i krisen för välfärdsstaten i Europa, inklusive för dess forna repressiva ”kommunistiska” variant i öst, som öppet rasistiska och extremnationalistiska, inklusive rent fascistiska rörelser, åter fått luft under vingarna. /…/
Där den etablerade politiken inte erbjuder någon lösning på socialt sönderfall och oro söker andra krafter med budskapet tro, hopp och ordning ta initiativet. Huruvida de lyckas har samband med motkrafternas läge och varierande politiska och kulturella förutsättningar, traditioner och aktörer. I krisernas Spanien och Portugal utgör den öppna fascismens illdåd en för många ännu avskräckande erfarenhet. De invandrarfientliga norska och danska framstegspartierna har inte fascistiskt ursprung utan skattegnäll, provinsialism och småfolksnationalism. Medan fascister som grekiska Gyllene gryning eller ukrainska Högra sektorn utgör politiska stridsgrupper uppladdade av folkhat, agerar schweiziska folkpartiet SVP mer som ett medelklassens svartsjuka gated community gentemot den stora stygga världen.
Det gemensamma bakom skillnaderna är dock just krisen för det välfärdsstatsprojekt med minskande klyftor, full sysselsättning och social trygghet som en gång utgjorde efterkrigstidens framtidslöfte.