Krisen, del 143: Fronesis!

Nya numret av Fronesis har tema KRIS. Redaktionen uttrycker en strävan att gå bortom de avskilda diskussionerna om den ekologiska krisen (klimat och naturresurser), ekonomins kris (skuld och arbetslöshet) och demokratins kris (postpolitik och övervakning). Strävan är i stället att förstå dessa kriser som sammanlänkade uttryck för en övergripande systemkris. Med andra ord tycks det vara rekommenderad läsning för alla som har följt krisserien här på Copyriot.

“Värdekritisk kristeori – att tänka kapitalets sammanbrott”. Så lyder rubriken för mitt bidrag till detta krisnummer av Fronesis. Det handlar om alltså den förståelse av produktivkrafternas utveckling som lades fram av Robert Kurz i en banbrytande artikel från 1986, för att sedan utvecklas av en rad närstående teoretiker, främst i det tyska språkområdet. Jag diskuterar åter den utmaning som ligger i att tänka kapitalets sammanbrott utan att fastna i den traditionella marxismens hjulspår.

Artikeln kan läsas som en fortsättning på de två tidigare tidskriftsartiklar där jag försökt att presentera olika aspekter av den Wertkritik som förknippas med namn som Robert Kurz. Dessa artiklar finns återpublicerade i Tapirskrift. Jag tänker lägga upp allesammans på nätet inom kort. Men först vore det spännande om fler ville diskutera innehållet i nya Fronesis. Se till att skaffa den!

4 kommentarer ↓

#1 Manfred on 23 July 2014 at 11:27 pm

Motsättningen mellan den enorma utvecklingen av arbetets produktivkraft och det excessiva bruket av de som utför arbetet, som bådadera tas i anspråk av företagen i den marknadsekonomiska ekonomin, visar sig vara en nödvändig följd av den motsättning som hör till den här sortens ekonomi, nämligen mellan företagen strävan att ackumulera rikedom i form av pengar och deras intresse av att hugga tag i det producerade pengavärdet själva.

Med Marx’ ord:
„Kapitalet är självt den processernde motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock källa.“

Denna motsättning tillåter i inte direkt två läsarter, men i alla fall två komplementära betoningar. Den ena lyfter fram, att kapitalisterna i sin konkurrens om profit tvingar fram en teknisk utveckling, visserligen oavsiktligt, men som är väldigt effektiv, som
„reducerar det mänskliga arbetet till ett minimum“.
Endast till sin privata förmån, som på olika sätt står i ett fientligt förhållande till resten av samhället, organiserar de kooperation und samhällelig arbets-delning och mobiliserar de vetenskapens produktiva potenser.
De monopoliserar den privata äganderätten på ett vis och i en omfattning, att det inte finns någon väg tillbaka för arbetarna till ett produktionssätt där
individerna privat tillverkar grejer som de äger.
Det enda som kan komma i fråga för dem är övergången till att medvetet kollektivt begagna sig av de tekniskt fulländade produktionsdrifter som finns, med syftet att tillgodose sina behov och sin fria tid.
Såtillvida har Marx goda skäl till slutsatsen att kapitalet undergräver den härskande produktionsformen själv.
Men å andra sidan är det ju så: Att det arbete som är nödvändigt för att producera samhällets bruksvärden minskas, har orsaken i att arbetarna är uteslutna från den materiella rikedomen, nämligen från äganderätten till den, och från den ökade arbetsfria tiden.
Det är den „första lagen om äganderätten“. Och om kapitalet, som har sin källa i det „levande“ arbetets identitet med kapitalets värdeproduktion, i sin praktik förstör den lagen, då är det den „andra lagen“ som gäller desto obevekligare: Det statliga rättsvåld som ger kapitalet rätten att införliva sig allt „levande“ arbete som sin egendom.

Det är så som produktivkrafternas ökande i samhället – tills vidare – faller ihop med kapitalets välde över all produktion och konsumtion,
Och det bedrövliga är, att denna ekonomi redan på och sedan Marx’ tid inte enbart håller på och skapar sin egen förstörelse, utan ännu effektivare, och med stor våldsinsats, „arbetar“ mycket hårt för att de enorma samhällskrafter som det mobiliserar, ska hållas kvar inom de gränser som är nödvändiga, för att det värde som redan har skapats ska bevaras som värde – det utgör kapitalets makt och värdet ska växa.
Det här ska man absolut ta bokstavligt. De företagare, men framför allt de politiska instanser, som med rättssystemet förhjälper dem till äganderätten, kostar på sig enorma utgifter för att stötta kapitalets välde med alla konsekvenser det har.
Rikedomens kapitalistiska form och dess samhälleliga produktion behöver det här ofantliga påkostandet, för att säkra den och driva igenom den i hela världen, för att ha kontroll över dess negativa följder, och för att kunna förvalta de krav och nödvändigheter som följer därutav.

Enorma summor investeras i affärer som sätter sig ovanpå den „omedelbara produktionen“ av bruksartiklar, och skapar och betjänar helt nya, hittills oanade behov i samhället (t.ex. IT och mikroel. och tjänstesektorn överhuvudtaget ).
Det arbete som uträttas där, är i de undre etagerna inte väsentligt annorlunda än det arbete som slits ner i den „reala“ produktionsprocessen:
I båda avdelningarna handlar det å de sysselsattas sida om att tjäna pengar till uppehället. För företagen i båda avdelningarna handlar det om att skapa mer profit.

„Missförhållandet“ som beklagas, att det tillverkas ofantliga mängder av produkter med löjligt lite arbetstid och kraftigt minskade sysselsatta arbetskrafter , medan folk i samhället fortfarande inte har mera fri tid att njuta av alla härligheterna, utan är tvungna att jobba och slita för sitt uppehälle eller är „avspaltade“ från värdeproduktionen för att de inte lönar sig för kapitalets behov av profit, med andra ord lön-lösa och därmed även uteslutna från den materiella rikedomen i samhället.

Det var alltså inte till orätt som Marx tyckte, att de som var offer för det här vansinniga systemet, skulle sätta sig på tvären. Därför ville han förklara för dem att de befinner i ett materiellt tvångsläge, nämligen i den „processerande motsättningen“, som vars bihang de stapplar omkring i sina liv.

#2 COPYRIOT | Krisen, del 147: Tvivel kring krisbegreppet on 29 July 2014 at 12:00 am

[…] Krisen, del 143: Fronesis! […]

#3 COPYRIOT | Krisen, del 148: Amy E. Wendling om profitkvot och teknikutveckling on 13 August 2014 at 1:37 pm

[…] Krisen, del 143: Fronesis! […]

#4 COPYRIOT | Krisen, del 145: Ska mänsklig arbetskraft bli lika onödig som hästarna en gång blev? (Brynjolfsson & McAfee) on 17 March 2015 at 10:33 am

[…] Krisen, del 143: Fronesis! […]

Kommentera