Nu är det slut. Piratpartiet kommer inte att återhämta sig – allra minst i höst. Att de rentav tänker ställa upp i kommunval är obegripligt. Om det finns någon nivå där deras frågor går att driva partipolitiskt, är det ju i Bryssel – och mitt intryck är att Piratpartiets ledamöter har gjort en bra insats under sin tid där (2009–2014). Men nu är det slut.
Jag bara konstaterar saken, utan några känslor alls. Ingen skadeglädje, ingen besvikelse. Varför jag alls skriver dessa rader är aningen oklart. Jag vet att många piratpartister har läst Copyriot, även om de kanske inte längre gör det. Tro i vart fall inte att detta inlägg är avsett att punktera någons engagemang. Allra minst den upphovsrättskritiska aktivism som i Sverige kommit att kanaliseras särskilt i Piratpartiet och dess ungdomsförbund. Men ett engagemang som underordnar sig ett parti är dödsdömt. Nu hoppas jag att de piratpartister som har ett genuint intresse att fortsätta börjar fundera i termer av en omgruppering. Att finna andra former än de partipolitiska.
Varför Piratpartiet har nått vägs ände, det är en sekundär fråga. Det är visserligen intressant att grunna på varför det varit så omöjligt att politisera den ofantliga övervakningsskandalen som varit i rullning i snart ett år. Jag misstänker att detta säger något om svårigheten i att formulera en “nätpolitik”, om omöjligheten att avskilja och renodla “nätet”. Kanske säger det rentav något om politikens omöjlighet.
En sak är säker: det räcker inte att peka på hur nyhetsmedierna här i Sverige i hög grad har valt att ignorera Piratpartiet. För den som vill förstå partiets uppgång och fall, finns nog fortfarande en ledtråd att hämta i en fem år gammal ledarkrönika: “Var är brudarna?”
61 kommentarer ↓
Jag funderar på den globala övervakningsskandalen, NSA, Snowden etc. När denna så medieslugt har briserat som huvudnyheter vecka ut och vecka in i över ett år, undrar man varför inga politiska partier försökt åka snålskjuts på vågen.
Problemet är att man i så fall måste skapa någon form av “innovation” som hela tiden omskapar något stort och svårbegripligt till något som kan växlas ut mot ett handlingsprogram (som i sista instans leder till att man röstar på ett parti).
Det är då som omöjligheten uppstår, antar jag. FRA var en “nationell fråga”. NSA iscensätts å andra sidan hela tiden som en global geopolitisk strid. Wikileaks och Anonymous vet hur man formar detta (populistisk USA-skepsis, angloamerikansk libertarianism) till gångbara politiska formationer. Men ett EU-parti kan ju inte arbeta så.
2009 var de politiska innovationerna och formaten redan på plats (pirate bay, telekompaketet, osv.). Men de går inte att återanvända. Då funkar inte heller nödlösningen snus och vejps som växelvis populistiska och elitistiska (vejps) strategier.
Jag tänker mig att nätrörelsen har olika gränssnitt. Det handlar om olika praktiker som kan användas vid olika tillfällen.
Det är fem år till nästa val. Under tiden får man jobba med andra politiska praktiker. Det finns en uppsjö av roliga projekt som man kan påbörja. Kampen om makten över ens identitet på nätet har precis börjat.
Det har varit 10 intressanta år minst sagt. Den där dagen då Falkvinge ringde mig (jag ansvarade för Piratbyråns presstelefon) och frågade om vi ville åka med på tåget hade jag aldrig trott att de skulle ta sig in i EU-parlamentet. Cred till dem för att de lyckades med det, verkligen. Tror absolut att de har gjort nytta där.
Men, för att parafrasera Pontén (om ni minns honom), den svenska piratrörelsen är stendöd. Det finns inget intresse längre i Sverige för frågorna. På gott och ont. Vi satte agendan 2003 och fick folk att tycka som vi ville. Med det har också en leda växt fram. Folk bryr sig inte längre. Bodströmsamhället blev FRA blev NSA och folk orkar inte mer. Det har blivit för övermäktigt, något som folk rycker på axlarna åt, även om allt folk gör på nätet ses av nån amerikansk agent. Tyvärr lär inte folk reagera igen förrän internet stryps/stöps om rejält och då lär det vara för sent.
Sen har ju PP gjort sitt yttersta för att bli ett så tråkigt parti som möjligt. Ett i mängden. Däri ligger nog en av anledningarna till misslyckandet.
Men det var ju också därför Piratbyrån aldrig gav sig in i parlamentarismen (trots att vi fick massvis med förfrågningar). För att det är så jävla tråkigt.
Rättighetsfalangen och libertarianfalangen bumpade ut de liberalkonservativa tekniknördarna. Men i rättighetslägret var konkurrensen alltför hård i att lova allt åt alla.
Än har liket inte kallnat
https://www.piratenpartei.de/2014/05/26/wir-freuen-uns-ueber-einen-sitz-julia-reda-fuer-uns-im-europaeischen-parlament/
Men hur ska det gå för partiet i Sverige? Jag tippar på en nedgång nu, men att partiet sedan självkopierar sig och återuppstår. Nya förmågor in och gamla ut.
@Christopher Kullenberg
Finns det någon smittontologi när det kommer till politiska ideer?
Robert: Jag skrev en gång en text om det i svenska dagbladet men deras länkar har slutat funka. Se, http://www.gu.se/forskning/publikation/?publicationId=115777
I övrigt hänvisar jag till http://www.eurozine.com/articles/2009-03-09-kullenberg-sv.html
Tror de enda politiker som kan använda sig av övervakningsskandalerna är redan tunga politiker som Merkel. Det som eftersöks är kraftiga ställningstaganden från Europa och då krävs det tunga namn, inte uppstickare som lyfter nya frågor. Det uppfattas inte som att övervakningen stoppas av lättrörliga nykomlingar utan de som har kraft att mobilisera tunga institutioner. Som Rasmus säger innebär det också en svårighet att utskilja Nätet i politiken.
Kanske går det bara att se Nätet i politiken när man sysslar med en ‘mindre nätpolitik’.
När vi lägger vår tro på de tunga europeiska politikerna har ju Nätet redan försvunnit. Korsningen [TEC * POL] har precis denna slöjande effekt.
Några spridda tankar, i vad mån de nu kan vara av intresse:
Jag är en av alla dem som röstade på Piratpartiet i EU-valet 2009, men inte nu eller i det mellanliggande riksdagsvalet.
Det som förvånar mig är inte att PP (tyvärr) nu åkte ur Europaparlamentet, utan att de faktiskt kom in till att börja med, det momentum de hade med sig den valrörelsen, och som då övertygade mig om att det var ett meningsfullt alternativ att rösta på dem, har de inte kommit i närheten av senare – är man intresserad av att leta förklaringar är det att detta alls uppstod där och då, inte att det senare avtog, som är den anomali som behöver förklaras.
(Fast samtidigt är det märkligt att de inte fått mer stöd efter NSA-avslöjandena etc – misstänker att folk känner en viss uppgivenhet efter att ha ställts inför dessa enorma program som fullbordade faktum, och inte vågar tro att det ens är meningsfullt att försöka driva integritetsfrågor politiskt och juridiskt längre – kanske inte en helt felaktig uppfattning med tanke på hur läckorna visar hur tidigare lagar för att begränsa övervakningen i hemlighet åtminstone till andemeningen ignorerats varefter överträdelser vid behov sedan retroaktivt lagligförklarats)
Det jag upplevde som den stora frågan detta EU-val är hotet från den växande högerextremismen, och på den punkten har piratpartiet med sin patologiska ovilja att, i ämnen utanför kärnfrågorna, ta ställning eller säga något som kan uppfattas som kontroverisellt eller ens möjligt att placera på en vänster-högerskala, gjort en deprimerande slät figur. Tror att detta förklarar varför piratpartiet inte kunnat rida på, utan istället kommit i skymundan av, den begynnande antirasistiska våg som istället verkar ha lätt till en överraskande parlamentsplats för FI, trots att denna våg säkert åtminstone till viss del omfattas av samma i vid mening progressivt, aktivistiskt lagd, personer som tog PP till Bryssel 2009.
Att det skulle vara meningslöst för Piratpartiet att försöka vinna platser på kommunal nivå till hösten vill jag dock inte riktigt hålla med om, mycket intressant kan göras på lokal nivå,under de större maktintressenas radar (gratis, anonym och krypterad wifi på alla tätorter hade varit nice) – huben i Bryssel är trasig, vill man alls använda parlamentarismen som kommunikationsprotokoll är det kanske bättre att bygga lokala, decentraliserade meshworks.
#Klaus
Fast PP har ju tagit väldigt tydlig ställning för, bland annat, en liberalare migrationspolitik. Så vad du skriver bekräftar egentligen min tes att konkurrensen om väljarna i den antirasistiska fållan var alldeles för hård, och att snarare misslyckandet beror på att den mera tekniskt inriktade liberal/konservativa strömningen, som just gjorde en poäng av att inte kunna inplaceras på vänster-högerskalan, utraderats.
Jo, det ligger det en hel del i, att konkurrensen om de antirasistiska väljarna var väldigt hård i år, och där verkar PP ha dragit det kortaste strået (trots att de, som du säger, stått upp för en liberalare migrationspolitik och säkert en hel del annat bra i den riktningen, var de om inte annat inte särskilt bra på att kommunicera den bilden av sig till väljarna – fast det kan så klart hända att det loppet redan var mer eller mindre kört, med tanke på den hårda konkurrensen).
Då återstår för all del frågan vart den mer liberala/konservativa väljargruppen tagit vägen, var de inte fler än de ca 0,2 % av väljarna PP fick den här gången, eller har de kanske verkligen “utraderats” (kanske delvis på grund av att integritetsfrågan “politiserats” och blivit en del av den vänsterorienterade rättighetsdiskursen på ett sätt den inte var 2009)?
Å andra sidan verkar Federley, som väl har något sorts libertariansk framtoning och bla högt och ljudligt ångrat att han röstade för FRA-lagen, gjort ett överraskande bra personval, och är enligt DN i skrivande stund nära att knipa åt sig centerpartiets stol i EU-parlamentet.
Har kanske en del förtedetta högerpiratpartister gått över till stureplanscentern? Därom kan jag bara spekulera (Alexander Bard gjorde som bekant resan i motsatt riktning, men det visar åtminstone att det finns någon sorts rörlighet däremellan, och jag undrar om inte hypoteser om mänskligt handlande i allmänhet stärks av premissen att Alexander Bard skulle göra tvärt om).
Gustav: “Kampen om makten över ens identitet på nätet har precis börjat.” precis. nätet på nätpolitik finns inte om “ens identitet” men om *alla*. Annar: Vejppolitik
#Klaus
Jag uppfattade nog den liberal/konservativa falangen som skild från Federley/stureplanscentern som nog får räknas in till den libertarianska eller rättighetsfalangen beroende på.
Med liberal/konservativ tänkte jag mig mer en skeptisk upplysningsfalang, lite David Hume/Karl Popper/Richard Dawkins för att bara droppa lite namn. Och integritetsfrågan är i allra högsta grad politisk också ur det synsättet, så att säga att integritetsfrågan politiserats genom att ha blivit “vänster” är helt enkelt inte korrekt.
Fast det kanske är jag som önsketänker att det någonsin varit så.
Vejp är en mycket viktig symbolfråga här. Det är liberalismens yttersta punkt, ett lackmustest för modernitet:
En teknologi som gör det möjligt att röka utan att skada någon annan! Så att man kan röka på flygplatser. För att det är så jävla gott att röka! Hur kan en politiker vara klåfingrig nog att försöka reglera denna helgenombraiga uppfinning!
#vejppolitik
Därav indelningen jag gjorde ovan. Snuset är populism, vi kan klistra dekalar på våra bilar med “EU – inte utan mitt snus”. Men vi kan inte göra det med vejps. Vejps är genom sin existens ett uttryck för modernitetens deterministiska tåg – som spränger genom framtiden och sorterar “politiken” på ena sidan och “tekniken” på andra sidan, för att sedan omöjliggöra att de åter pratar med varandra. I samma andetag kan man säga att “samma regler ska gälla på nätet som i verkliga livet”.
Ge mig en vejp och jag ska berätta var gränsen mellan “individ” och kollektivitet går.
Det var här PP gick fel.
Var hittar man då engagemanget idag? Är det någon annan rörelse, eller fråga som har tagit över?
Och vad anser du om FI, förresten?
Jag är sällan intresserad av att besvara frågor av typen Frågor av typen “Vad anser du om X, förresten?”
Allt det andra tänker jag grunna vidare på och återkommer säkert, kanske i uppföljande inlägg. Men det får dröja. Nu ska jag på semester och vara offline i ett antal dagar.
Geraldine: På nätet finns identiteter. Du har olika identiteter på olika platser och du kan själv välja vem du ska vara.
Vikutaliebrodern,
Någon sorts Popperiansk/Humeansk liberal upplysningstradition tror jag inte att man hittar mycket av i svensk politik idag (om man nu någonsin gjort det i ett land vars enda minnesvärda bidrag till upplysningen var att vi råkade ha ihjäl Descartes), varken i piratpartiet eller någonannanstans, man kan iochförsig tycka att det borde finnas utrymme för den sortens rationalistiska, universalistiska anspråk med tanke på att högern rört sig alltmer mot sentimental, partikularistisk konservatism åtminstone sedan 9/11, och vänstern fortfarande till stora delar verkar upptagen med likaledes antiuniversalistisk postmodern identitetspolitik, men även om vi antar att ett sådant tomrum finns, verkar det inte riktigt som om någon förstår sig på att fylla det – folkpartiet gör väl då och då en eller annan tafflig retorisk ansats i den riktningen, men det framstår inte som mycket mer än genomskinlig fernissa över ett minst lika partikularistiskt hetsande mot “långhårig jazztobaksrökande flumvänster som borde ta värvning så jag kan ge dem ett kok stryk” och “läskiga främmande muslimer som inte förstår våra sekulära demokratiska värderingar, som kunghuset och hallands floder, eller vad det nu var för nåt” (fritt översatt från vad jag inbillar mig att Jan Björklund försöker säga, med reservation för att jag av oförklarlig anledning tenderar att zona ut när Jan Björklund öppnar munnen).
Och visst, rent intellektuellt går det gå hur bra som helst att argumentera mot massövervakning och för personlig integritet på borgerliga, klassiskt liberala grunder, men jag tror tyvärr inte att den sortens argument väger särskilt tungt under den nuvarande senkapitalistiska realliberalismen, där äganderätten de facto alltmer blivit den primära rättighet som bestämmer de andra rättigheternas omfattning och begränsning (en smula tillspetsat: frågan är inte längre huruvida “corporations are people” och därför förtjänar de rättigheter vi tillerkänner människor, utan i vilken utsträckning människor är lika företag (det rena ägandet förkroppsligat), och därför förtjänar de rättigheter som följer ur detta ägande).
Gustav: men aktuella situationen är inte bara om “en själv” och identiteter. Individualism #vejppolitik är inte relevant för transformation.
#Klaus
Ja, nischen är hårt trängd och klämd mellan sköldarna.
Eppor si muove.
Mot slutet av valrörelsen lyckades Piratpartiet nå ut i media, men det hettade aldrig riktigt till i opinionen. De hade ingen tydligt definierad motståndare som de sökte konflikt med, och de lade en massa kraft på att berätta vilket bra jobb de gjort i EU-parlamentet – och det hade de ju – men de lyckades inte kommunicera till väljarna varför man skulle rösta på partiet.
Det är väldigt lätt att vara efterklok. Men en mer fokuserad kampanj hade nog gett ett bättre resultat.
Det var ju en del prat om upplysningsfilosofi och annat sublimt här.
Jag tycker det saknas en tillbakablick – vilka röstade egentligen på PP i förra parlamentsvalet och varför? Ibland tycks ideologiskt drivna människor vara så hemmablinda att de tror att alla tänker som dem: upplyst, medvetet, rationellt, med färdiga genomtänkta förklaringar på allt.
Att rösta i ett allmänt val är en rent altruistisk handling – en enda röst är helt meningslös, enligt von Neumanns klassiska “prisoner’s dilemma” borde ingen rösta eftersom den omedelbara vinsten för individen är precis noll jämfört med insatsen att göra det. Möjligen borde de ljuga om att ha röstat för att upprätthålla någon slags social status men i många samhällsskikt inte ens det.
En rent altruistisk handling är känslostyrd, alltså kan vi misstänka att många röster är känslostyrda. Att inte få uppmärksamhet och därmed röster i ett val beror på en oförmåga att beröra folks känslor. Vilket PP knappast kan beskyllas för att göra idag, men gjorde 2009. Idag är det partier som SD och FI som berör många människors känslor.
Att beröra människors känslor kräver publicitet, och vi kan se att nästan all publicitet är bra publicitet. PP fick ingen sådan.
Detta är såklart upplysningens antites, men det måste ändå sägas, det är så jag ser det, tyvärr.
Men är det inte så, att den tranparens som piraterna vill ha står i motsättning till den demokratiska proceduren? Väljarna väljer ju en regering, som väl vid makten är befogad att vidta sina nödvändiga åtgärder -även emot “folkviljan” – helt ostörda av dem som valde den.
Linus har rätt – “att beröra folks känslor” för ett politiskt parti, det lyckas Piraterna inte längre med. 2009 hade de ju lovat, att kommunicera med folket. Då skulle väl förtroendet till politiken komma tillbaka? Men utan annat innhåll än det, kan inget parti regera.
Äganderätten (även om det bara gäller “mitt” jobb) måste ju för sjutton skyddas mot utlänningar! Och det är ju regeringen som har makten, och det är statsmakten som stöds av FRA och NSA – inte att undra på, att piraterna åkte ut.
Jag tror att förklaringen kan vara så enkel som valaffischerna. Lika intetsägande som alla andra partiers, men därtill utan andra partiers bekanta nunor. Intetsägande budskap som möjligtvis var begripliga på partikontoret men låter som valfritt inlägg från 4chan när man möter dem på gatan. Tafflig formgivning. För att vara ett enfrågeparti i ordets sanna bemärkelse misslyckades PP med att nå ut med sin fråga, helt enkelt eftersom de inte kunde formulera sig.
Det stod nåt om övervakning på nätet tror jag, men så luftigt formulerat att det inte knöt an till någon särskild bevakningsinstans. Inget om NSA, inget om FRA, inget om frihandelsavtalet. Däremot en bild på en bebis med Ipad och nåt 4chan-joller i stil med “win”.
Däremot är jag förvånad att även den hårda kärnan av annars apolitiska datanördar verkar ha vänt PP ryggen, för de måste väl vid det här laget utgöra mer än 0,2 % av befolkningen?
Iggy Drougge: De extremt få valaffischer jag såg var så små att jag inte ens såg vad som stod när jag hastigt gick förbi. Med den reklamintensiteten är det förvånansvärt att de ens fick så mycket röster som de fick.
Sedan vet jag inte var du och Klaus fått 0,2%-siffran ifrån, för den riktiga siffran är 2,2%, 11 gånger mer.
Är det ingen som är med mig på vejp-teorin?
@Christopher Kullenberg
Jag är med dig.
#Linus Walleij
Nej, rationelalitet/upplysning och demokrati som vi känner den är väl “inkommensurabler”. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan.
Fast det är handlingen “att rösta” som är känslostyrd. Att *engagera* sig behöver inte vara det. Där tror jag mera på att det antingen är en *atensk* vilja till självförverkligande (genom rationellt övertygande resonemang) alternativt snävt egenintresse som är främsta drivkrafter.
Där ser jag väldigt lite av *atensk* rationalitet och väldigt (väldigt!) mycket av egenintresse förklätt till folkförförande känslosamhet. Allt åt alla! Nån annan skall betala!
Men man måste odla sin trädgård.
Allt åt alla? Hur ska det gå till?
I Nelson Mandelas autobiografi förekommer en passage, där han förundrar sig över att allt som bestäms i en demokrati, kommer till stånd genom majoritetsbeslut. I hans by, var det stammens äldste som höll råd om det som gemenskapen skulle besluta och det kom först till stånd, när alla var eniga om hur det skulle bli. Om det inte fungerade den gången, så uppsköts beslutet till en annan gång där saken då blev diskuterad på nytt. Hur kan det komma sig, skriver Mandela, att stora delar av människorna måste underkasta sig ett beslut, som inte motsvarar deras intressen eller behov?
Den frågan kan man utvidga: hur sjutton kan majoriteten hänsynslöst sätta sig över andra människors intressen? Då är ju majoriteten ständigt konfronterad med minoritetens missnöje.
#Manfred
Om skvaller och förtal medgav att mänskliga grupper kunde fungera upp till 150 personer stora, utan att de slog ihjäl varandra, för väldigt länge sedan (homo Heidelbergensis?), så kanske det medgav en fungerande situation för några hundra tusen personer över hela världen, om än ett liv “brutish and short”.
Nu finns ca 7 miljarder människor. Vilken kontrollmekanism skall göra så att de kan dela jorden “rättvist”? Någorlunda fredligt?
Jag tror inte man behöver läsa Morozov för att inse att i alla fall Internet inte är det magiska som skall fixa det.
Jag tror att många utopister inte tänkt på det. Till slut blir det ändå Leviathan, överheten som “inte bär svärdet förgäves” som får ta ansvaret, och ju “rättvisare” samhälle, ju hårdare Leviathan.
Jag är förvirrad, medges. Men jag går inte på vilka bondfångerier som helst.
Life, solitary, poor, nasty, brutish and short. Det är baslinjen, den bakgrund all politik måste ses mot.
#Viktualiebrodern #Manfred ; Skulle Ni stå ut med en upplyst despotism?
Demokrati är i alla fall inte en procedur, som tar hänsyn till allas intressen innan saken det handlar om blir bestämd – åtminstonde den slutsatsen är väl klar när det gäller majoritetsprincipen.
Mandela var naiv – jag vet inte om naiviteten var äkta eller menat som kritik – i alla fall berättar han om en procedur som innebär att gemensamt tänka efter och samråda, vilket vittnar om att livet i den byn nog var bestämt av många olika intressen, men inte av intressen som uteslöt sig ömsesidigt för att de var motstridiga, utan bestämdes av det gemensamma ändamålet att organisera överlevnaden inom by-gemenskapen så bra som möjligt för alla.
Naiv, därför att han insinuerar att detta sätt att beakta allas behov, kunde återfinnas i en demokratisk statsform, vars statsmakt ju används till att förhindra att alla de motstridiga viljorna skulle börja slåss med varandra om sina motstridiga intressen. Statsmakten vill att så motstridiga intressen, som t.ex. att hyresvärdar vill höja hyrorna och hyresgäster som tjänar för lite pengar vill betala mindre hyra, ska fungera utan bråk!
I Mandelas by var en sådan makt, som existerar skiljt från byn eller som härskar över den, inte bara inte nödvändig, den ha varit slutet på byn.
Det är alltid svårt att recensera sitt eget verk, på något sätt. Men jag kan tycka att problemet för piraterna är att man inte gillar nätpolitik (som jag för övrigt inte tycker är särskilt svår att definiera – vi har olika typer av nätverk på de flesta platser i samhället och de påverkar mycket av det vi gör och hur vi ser på samhället och ekonomin som sådan). Vi har en väldigt låg nivå på idédebatten, och t ex migrationspolitiken har formats i motstånd till SD snarare än med koppling till nätpolitik.
Monkis tes om politiskt ledarskap är nog rätt, dock. Ett problem för Piratpartiet är att alla frågor som borde vara relevanta för piraterna att driva beslutas på europeisk eller internationell nivå. Och att man behöver redan befintliga ledare att ta ett ansvar för sitt ledarskap.
….
Som jag tolkar främlingsfientligheten i Europa har den i alla fall delvis att göra med att nationalstaterna verkligen firat sig själva under en längre tid. Myndigheter som FRA har som enda uppgift att skydda “nationens intressen”, och omfamnas och uppmuntras av det politiska ledarskapet. Om de politiska ledarna upplever det som relevant att trots stora kontroverser och mycket oro ändå gå vägen att nationens intresse går först, är det inte egentligen konstigt att medborgare följer efter. Ledarskap gör stor skillnad.
Jag tror också man kan koppla främlingsfientligheten i EU till kommissionens svaga ledarskap. I 10 års tid har vi haft en ordförande i kommissionen som i stort sett aldrig uttalar stöd för någon av sina kommissionärers drivande politik. Barroso har aldrig sagt att han stödjer Redings dataskyddsförordning och hennes arbete med den. Barroso har heller inte backat Barnier när Barnier har tagit fajter med VISA och Mastercard. Att EU:s ledarskap präglas av feghet och konflikträdsla leder också till att samma ledarskaps beslut blir obegripliga eller intetsägande.
Men ingenting man löser genom att rösta pirat nödvändigtvis. Tysk media har mobbat Merkel att acceptera Juncker, och han är den ordförandekandidat med störst möjligheter att bli vald som är minst dålig.
Jag tycker inte att det är så märkligt att PP inte har lyckats göra NSA’s övervakning till en politisk fråga till sin fördel. Pirateriet gick ju ut på att ensidigt upphäva någon annans rätt att kontrollera spridningen av upphovsrättsskyddade verk. Det kanske är ett sätt att i någon mening skydda individen mot inskränkning i yttrandefriheten (som ju upphovsrätten begränsar) men steget till skydd mot personlig integritet tycker jag är lite långt eftersom den här ensidigheten inte fungerar så bra om man ska få andra att tro på att man verkligen respekterar deras syn på sina rättigheter.
[…] en nätskeptisk konjunktur. Kronologin knyts upp mot en svensk kontext som inbegriper fenomen som Piratpartiet och Spotify, Facebook och Twitter, samt den snabba utbredningen av mobilt internet i Sverige. Min […]
Kommentera