- Copyriot - https://copyriot.se -

Att sälja spellistor

Under våren märktes ett nytt inslag bland reklamen i stadsrummet. Stora, dyra reklamtavlor marknadsför spellistor på Spotify.

Jag vill gärna ha er hjälp att förstå den kommersiella logiken i detta. Visst förstår jag att spellistetjänster kan begripas som en efterföljare till melodiradion. Men hur tänker man sig pengaflödena kring Spotify i framtiden? Hur ska det bli lönsamt att leverera spellistor?

Först var det “Filtr” som köpte stortavlor på tunnelbanestationer för att marknadsföra spellistor inriktade på olika musikstilar. Och nu har jag noterat att “Playlistme” köpt in sig på den animerade storskärmen vid Medborgarplatsen. Dessa företag ägs av var sitt storskivbolag (Sony respektive Warner). Vad jag undrar är alltså hur dessa bolag tänker sig att tjäna pengar på sina spellistetjänster.

Om det vore så att tjänsterna enbart rekommenderade musik från det egna skivbolaget, hade affärsmodellen varit lätt att begripa. Men detta skulle ju betyda att spellistorna måste avstå från en stor mängd hits, som enligt en radiologik vore helt självklara. Såvitt jag kan se innehåller spellistorna på Playlistme även musik som utgivits på “oberoende” skivbolag, fast det utesluter ju inte att Warner har ägarintressen där. Jag har inte orkar kolla om där finns musik från konkurrerande storbolag.
Vad gäller Filtr, så uppger Sony att tjänsten baserar sig på Last.fm (som ägs av CBS och som troligen säljer reklamutrymme åt alla skivbolag). Jag är osäker på detaljerna i urvalet.

Nu hoppas jag helt enkelt att någon kan hjälpa mig att bli klokare: hur styrs urvalet i dessa spellistetjänster och hur tänker sig skivbolagen att tjäna pengar på dem? Upplys mig, den som vet. Eller spekulera loss.

15 Comments (Open | Close)

15 Comments To "Att sälja spellistor"

#1 Comment By Goto80 On May 25, 2014 @ 5:03 pm

Ministry of Sound stämde Spotify förra året. Det fanns nämligen spellistor utformade precis som deras samlingsskivor. Och Spotify vägrade ta bort de här listorna. Trots att de är skyddade av något upphovsrättsliknande.

Spellistor är väl nån slags eh metacontent, så det är väl rimligt för skivbolag att lägga fokus där. Och får ju Spotify hänga på, hur det nu ska gå till.

#2 Comment By rasmus On May 25, 2014 @ 5:15 pm

Intressant! Undrar hur det gick i Ministry of Sound-fallet och om de åberopade upphovsrätt eller typ katalogskydd (detta är ju i juridisk mening två helt olika typer av immaterialrätt).

Att det ligger en stor ekonomisk makt i “metacontent” är helt uppenbart och i andra medier än ljud utnyttjas ju detta flitigt av aggregatörer som samlar material och lägger annonser bredvid – men musik är nog lite knepigare.

#3 Comment By Christopher Kullenberg On May 25, 2014 @ 8:17 pm

Hypotes: Skivbolagen får av Spotify “premiumdata” på sina spellistor som de har investerat i. Alternativt en “premiumfil” för reklamspottar.

Om en spellista kan fungera som en speciell attraktor för ett visst kundsegment, kanske konglomeratskivbolagen även kan få ut ett större “värde” genom “datafusioner”. Sony har väl en “app-butik” för sina spelkonsoller osv.

(ursäkta alla ” “, svårt att säga värde, appar och premium utan dem)

#4 Comment By Mangan On May 26, 2014 @ 8:17 am

Apropå låtar och verk versus sammanställning/omfunktionering/collage, om det är på den här nivån Svenskans kultursida tänker lägga sig så kan vi nog räkna bort den redan nu. Tf kulturchefens drapa om Bowie, Eno, samplingar m m från i helgen var något av det mest gäspande korttänkta man läst (från någon på den nivån) på ett tag: [1]

Känner för att utropa att “alltför korkade personer borde förbjudas att se Bowieutställningen” men inser att det är inget värt att diskutera med någon som inte ser skillnaden på Bowies nyanvändande av gester, bilder eller melodifragment (hej Miles Davis!) i ett nytt sammanhang, Beastie Boys samplingar – och Milli Vanilli eller andra trädgårdstomtar. Vilket ju är vad han säger; även om han förstås inte nämner vaniljgrabbarna så är det ditåt hela upplägget pekar. Suck.

#5 Comment By Kristoffer Nolgren On May 26, 2014 @ 8:46 am

Något som framkom i förhören med skivbolagsdirektörer under piratebay-rättegången var att lansering av musik använder samma metoder som marknadsföringskampanjer: Det gäller att under kort tid mätta det rummet med de låtar man lanserar för att sätta sig så hårt i folks medvetande att man blir en hit. Är det detta dessa listor aspirerar att göra? En vanligare och vanligare strategi är att bygga upp egna kanaler till sina kunder, istället för att ta omvägen via pappersmedia.

I så fall gör det inget om man presenterar konkurrenternas låtar, så länge man inte lägger upp den konkurrerande potentiella sommarplågan.

#6 Comment By viktualiebrodern On May 26, 2014 @ 1:17 pm

Enligt klassikern Salganik et al, så är vad som blir flipp eller flopp väldigt oförutsägbart. Så *innehållet* i playlistorna skulle i så fall vara underordnat att det är möjligt för en lyssnare att *koordinera* kulturellt med andra genom att välja en lista.

Det uppvärderar musiksmak generellt som kulturell koordinator (i förhållande till andra kulturyttringar) vilket gynnar hela musikindustrin.

[2]

#7 Comment By Mangan On May 26, 2014 @ 2:52 pm

Fast hur mycket värde, ens som socialt modekapital, kan en musiksmak ha som *enbart* väljer från det som hör till innevarande säsong på mainstreambolag, eller (om vi ska vara generösa mot listläggarna) de senaste arton månaderna? Det känns som om lyssnaren hade varit femton år 1973 och enbart känt till Slade, Chicory Tip, tidiga ABBA, Svenne & Lotta, Lasse Berghagen, Elvis och New Seekers. Ja, och så Bowie och Purple, men till och med de hade ju framstått som utkantsfenomen i det sällskapet. En musiksmak utan historia och utan någon riktning hos den som lyssnar gör väl inte intryck på någon utom just fjortisarna…?

#8 Comment By avadeaux On May 28, 2014 @ 10:12 am

En hypotes kan ju vara att listmakarnas affärsidé är att, när de fått tillräckligt många följare, ta betalt av skivbolagen för att ta med deras plugglåtar i listor. Huruvida det är en rimlig hypotes eller affärsidé vågar jag inte säga något om.

#9 Comment By Mangan On May 28, 2014 @ 2:16 pm

@avadeaux: Mmm, en slags omvänd “payola” alltså…? ;) Men jag har svårt att se att det skulle kunna finnas några stora pengar i det. Genomslaget för en enskild spellista på Spotify kommer ju inte i närheten av det genomslag en radiostation eller kanal kunde ha på den gamla goda tiden.

#10 Comment By Magnus A On May 28, 2014 @ 3:26 pm

Payola är ju reklam, och som all annan reklam är priset bara beroende av vad köparen tror att effekten är, inte den verkliga effekten.

#11 Comment By bl On May 28, 2014 @ 10:50 pm

Dom skivbolagen är delägare i Spotify så dom tjänar ju pengar på long tailen oavsett om det är dom som är äger rättigheterna till låtarna eller ej. Det blir ju svårt även för ett storbolag att skapa en bred relevant genrelista på bara egna släpp, men det är ju en lågoddsare att det är fler artister från det egna stallet. Får man en bred lyssnarbas kan man ju promota sina artister.
Det är nog troligtvis så att Spotify är med och delar på den notan, det finns ingen direkt uppenbar anledning för Sony eller Warner att marknadsföra användningen av Spotify annat än som minoritetsägare.

#12 Comment By avadeaux On May 29, 2014 @ 12:46 pm

Mangan: nej, jag ser inte heller de stora pengarna där, kastade mest fram det som en teoretisk möjlighet. Dock måste kostnaderna för ett listföretag vara marginella jämfört med en radiokanal. Reklamtavlorna lär väl vara deras ojämförligt största utgift.

#13 Comment By Christopher Kullenberg On May 31, 2014 @ 2:50 pm

Jag funderar även på spellistans postdigitala “värde”.

Jag bor i närheten av Ullevi där just nu “ [3]” pågår. Trots att det plågar mina nerver, försöker jag förhålla mig analytiskt till detta “event”.

I relation till Spotifismens tidsålder, kan man göra följande observation. Den traditionella “arenarock”-konserten bygger på en form av singularitet:

“Det är den där gången när [insert gitarrmän] spelade 1989. Fan vilket drag”.

I detta fall gäller innehållets specificitet.

Men Summerburst är “arenahouse”. Istället för gitarrmän spelar DJ-män. Det är ungefär samma män, men de senare skapar i huvudsak metadata. Min hypotes nu, (arbetshypotes, jag har aldrig besökt dessa festivale) är att det vore meningslöst att spela in ljudet från Summerburst. Inte heller en videoupptagning känns särskilt meningsfull. Men, en spellista däremot!

Någon borde testa detta empiriskt genom att publicera en spellista från en liknande festival och sedan se om Heineken eller Nordea claimar copyright.

#14 Comment By Blop On June 3, 2014 @ 4:04 pm

Christopher Kullenberg:

En mycket intressant infallsvinkel! Däremot tror jag inte att någon skulle claima copyright på själva spellistan. Det vore roligt om mer skrevs om arenahousen och vad för typ av evenemang den skapar. Även om det inte är en “autentisk rockupplevelse” så finns det ju helt klart något att gå på vad gäller fansens önskan om att få höra DJ:n spela deras egna låtar etc.

#15 Pingback By COPYRIOT | Spellistor som spekulationsobjekt On February 2, 2015 @ 3:15 pm

[…] Att sälja spellistor […]