Arkivpolitik i tunnelbanan

På tal om reklamen i Stockholms tunnelbana har jag funderat på den arkivpolitiska sidan av saken. Vi kan nog enas om att denna reklam utgör en synnerligen påtaglig del av vårt offentliga rum. Vi kan helt enkelt inte undvika den. Denna reklam utgör en gemensam referenspunkt för stockholmarna på ett sätt som ingen tidningssida längre kan vara.

Tunnelbanans reklamutbud är i viss mening ett tvärsnitt genom tidsandan. Må vara att “tidsandan” åtminstone i detta fall är en eufemism för kapitalet. Det är fortfarande angeläget att studera dess historiska skiftningar.

En besökare från år 2050 skulle få en unik inblick i vår tid bara av att gå genom en folktom tunnelbanevagn eller -station. Hon skulle bli tilltalad av friskolor och finansinstitut, teatrar och telekomkoncerner, kanske även av politiska partier. Kanske är denna besökare en historiker som år 2050 försöker få grepp om hur Sverigedemokraterna en gång försökte normalisera sig. Troligen kommer hon då att hitta de verbala debatterna i något textarkiv, men det finns en överhängande risk att hon misslyckas med att hitta de visuella källorna.

Tunnelbanereklamen arkiveras inte längre. Förr i tiden sparades allt. Såvitt jag förstår har Spårvägsmuséets arkiv bevarat all SL-reklam från typ 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talet. Detta har legat till grund för en utställning och en bok. Men vid någon tidpunkt slutade man att arkivera reklamskyltarna. Jag vet inte om det var när reklamen lades ut på entreprenad eller om det var ännu tidigare, men som historiker ger det mig fantomsmärtor.

Att tunnelbanan borde vara fri från reklam är en sak. Men så länge som den offentligt ägda tunnelbanan är fylld av privat reklam, kan man åtminstone kräva att reklamen ska bli arkiverad i offentliga arkiv. Det rör sig inte om någon större kostnad och borde inte ens vara politiskt kontroversiellt. Inte ens om man accepterar tanken på att Clear Channel ska ha makten över vad som exponeras på reklamtavlor i vårt offentliga rum, borde man väl ha något mot att dessa reklamtavlor blir arkiverade (antingen i sin materiella form eller som digitala fotografier).

Här kommer mitt enkla förslag till huvudstadens landstingspolitiker: stifta en regel om att all reklam som exponeras i SL-trafiken måste arkiveras på Landstingsarkivet.

15 kommentarer ↓

#1 bananders on 20 May 2014 at 5:40 am

Jag tror inte att man bevarade allt förr. Speciellt inte från 40-50-talet då många stortavlor var handmålade på plats. Inte heller särskilt många tryckta stortavlor lär ha bevarats pga stora. Jag såg utställningen och har boken. Jag fick intrycket att det var ett ganska snävt urval.

#2 rasmus on 20 May 2014 at 9:03 am

Fram till 1970-talet prövades all reklam enligt Stockholms Spårvägars normer. Ett exemplar av alla affischer fick sändas in fastighetsintendent Curt Ewert som skulle ge sitt godkännande i form av en stämpel på baksidan. Det är dessa exemplar som nu visas i Spårvägsmuseets utställning “Reklam i rörelse”.

I vilket fall borde arkivering vara betydligt lättare i dag. Bara att ta ett digitalt foto på varje affisch och lagra i en databas tillsammans med information om när och var den suttit uppe. Sen skulle man med lätthet kunna bygga ett virtuellt reklammuseum där man kan återskapa vilka kombinationer av reklamskyltar som t.ex. fanns i en vanlig tunnelbanevagn för fem år sedan. Busenkelt!

#3 Christopher Kullenberg on 20 May 2014 at 11:33 am

Ur ett metodologiskt perspektiv är det ju ofta intressant att vända sig till flygplatserna för att snappa upp trender som sedan letar sig vidare genom det urbana syntaxet.

Det analoga plakatet kan vara hotat av “plattskärmen”. I Berlins tunnelbana hänger det redan skärmar i vagnarnas tak. Och säkert på fler ställen.

Lagring av sådan reklam blir tekniskt sett enklare. Dock kan man tänka sig att dessa skärmar kan bli regelmässigt komplicerade. Uppkopplade skärmar kan ju har sin “sändare” på andra sidan jorden.

#4 Petter Ericson on 20 May 2014 at 12:32 pm

Ja, “digitalplakat” blir fler och större. Dessa kräver dessutom betydligt högre nivåer av säkerhet, då de i praktiken är stora (stöldbegärliga) skärmar. I Umeå, där företaget Digital Poster är verksamt, syns deras reklam framförallt i skyltfönster och i gallerior, samt (som tidigare nämnt) på flygplatser.

Säkrare/mer tämjda miljöer ger helt enkelt upphov till en annan, mer invasiv form av reklam, helt enkelt för att dyrare utrustning kan användas.

#5 Christopher Kullenberg on 20 May 2014 at 3:55 pm

Inom en snar framtid har dessa digitalplakat givetvis kopplats samman med Facebook/Google och våra smarttelefoner.

Då kan man på tunnelbanan äntligen veta vem som befinner sig inom synhåll (genom “övervakning”), och så kan plakatet anpassas efter det.

Arkivera denna rumsliga modulation!

#6 rasmus on 20 May 2014 at 4:40 pm

Jag tror också att digitalplakaten kommer att rycka fram och kanske även anpassas till vem som är i närheten, som Christopher spekulerar. Men det betyder inte att de ersätter pappersplakaten. Så länge vi har reklam i kollektivtrafiken, kommer den i hög grad att vara tryckt på papper. Inte minst för att många miljöer (tänk busskurer) helt enkelt inte kan “säkras” helt och hållet.

#7 Christopher Kullenberg on 20 May 2014 at 5:16 pm

Ja, pappersplakaten har helt klart en framtid. De är ju dessutom mycket portabla och variabla, behöver inte ens ström.

Dock är “skärmarna” ganska frekventa även på ganska avlägsna hållplatser i GBG. De visar då inte reklam, utan när nästa vagn/buss kommer. De är monterade i taket i en nästintill bepansrad låda.

Men steget är långt till att placera dem i hela busskuren. Busskurer är blir ofta utsatta för sabotage (krossade rutor framförallt). En TV vore otänkbar.

Men, vi kan tänka oss att “dyrare” busskurer även blir mera bevakade av just denna anledning. Själva fordonen är ju sedan länge kameraövervakade. Frågan är dock bara vad avskräckande övervakning egentligen har för effekt på ett raseriuttbrottssabotage (som verkar vara fallet sena helgnätter).

#8 Niels Möller on 20 May 2014 at 6:03 pm

Jag kommer ihåg att jag blev rätt irriterad när SL för drygt tio år sen provade stora rörliga reklamskyltar på Karlaplans tunnelbanestation (implementerat med projektorer, ojmr). Jobbade då i garnisonskomplexet, och det slutade med att jag klev av tunnelbanan vid Östermalnstorg istället och promenerade därifrån.

Vad blev det av det experimentet?

#9 Viktualiebrodern on 21 May 2014 at 8:50 am

Jag tror att detta kommer att leda till att andra distraktionsmöjligheter, som att titta ut genom fönstren där tågen går över jord, kommer att ses som ett problem och att det blir som på Arlandabussarna att man rastrerar fönstren så att det inte skall gå att se ut. För vem kan konkurrera med gratis för uppmärksamhet?

#10 Jonte on 21 May 2014 at 5:17 pm

Funderar över det rimliga i att låta Landstingsarkivet stå för arkivering. Det borde kanske ligga på Kungliga bibliotektet att samla detta material? Det är klart, isf är det inte en fråga för landstingspolitiker utan en nationell fråga.

Men tänker på att det ju redan finns en lag om pliktexemplar som rör publikationer. Varför inkluderas inte reklam i denna lag, reklam är inte en publikation?

#11 Anon on 21 May 2014 at 7:30 pm

Vad vi alla bör hoppas på, är att ICAs framtidsvision inte blir verklighet:

https://www.youtube.com/watch?v=iYw_z9BAavY

#12 Daniel Pargman on 22 May 2014 at 1:06 am

Ursäkta att jag går totalt off-topic, men eftersom det brukar kunna vara svårt att få respons per mail tar jag det säkra före det osäkra…

Rasmus, har du tid att prata och bolla idéer angående The Future of the (Digital) Commons and The (Digital) Commons of the Future i en timme någon gång under de närmaste veckorna. Hänsyn måste tas till att jag är i Kalifornien (9 timmars tidsskillnad) men kväll i Sverige (17.30 eller senare) funkar bra för mig.

Hälsningar

/Daniel Pargman

#13 Raipe on 22 May 2014 at 9:19 pm

@Jonte: Kan det vara så att reklam av den här typen faller utanför det som räknas som pliktexemplar eftersom reklamplakat – även om de kan vara många – inte i egentlig mening är exemplar som sprids utan sitter “fast”? Någon som känner till den svenska pliktexemplarslagen kan korrigera.

Förvisso verkar KB spara rätt mycket reklam och däribland affischer.
http://vardagstryck.blogg.kb.se/om-vardagstryckssamlingen/

#14 Iggy Drougge on 23 May 2014 at 2:22 am

[quote]I vilket fall borde arkivering vara betydligt lättare i dag. Bara att ta en diabild på varje affisch och lagra i ett kartotek tillsammans med information om när och var den suttit uppe.[/quote]
Ändrat till modern teknik.

#15 COPYRIOT | Spellistor i stadsrummet on 25 May 2014 at 4:40 pm

[…] ← Arkivpolitik i tunnelbanan […]

Kommentera