Entries from April 2014 ↓

Tre tankar om Facebooks planer på att utfärda en egen valuta

Facebook tänker alltså bli en bank och utfärda någon form av e-valuta.

Min första tanke kring detta: Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är lagligt. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.
Kanske hoppas Facebooks ledning att användandet av Bitcoin framöver ska växa kraftigt och möta ett starkt motstånd från statsapparater. Om sedan Bitcoin kriminaliseras i delar av världen, kan Facebooks e-valuta lanseras som det “lagliga alternativet”. Staterna kan då tänkas vara villiga att undanta Facebook från vissa av de regleringar som omfattar traditionella banker. Kanske kan de rentav acceptera en viss skatteflykt, i utbyte mot att man får tillgång till övervakningsmaskineriet.

En andra tanke: Som konstateras av affärspressens bedömare, tar Facebooks banksatsning särskilt sikte på emerging markets som Indien, Brasilien och Turkiet. Eftersom kreditkort inte är lika etablerade där, finns större möjligheter för tjänster i mobilen, säger bedömarna. Men ur en kristeoretisk synvinkel är det slående hur värdet av dessa staters valutor just nu urgröps i rask takt. Om de vanliga pengarna förlorar i köpkraft blir det ju rationellt att övergå till en e-valuta. Går det rentav att påstå att Facebook spekulerar i att världskrisen ska eskalera i viss riktning?

En tredje tanke: Steget från bank till försäkringsbolag är inte stort. Företag som Facebook och Google inser naturligtvis sina möjligheter på detta fält. De har kunnat kartlägga människors livsmönster i stor detalj under ett antal år. Genom att finna mönstren kan de i princip erbjuda alla tänkbara försäkringar till attraktiva priser – fast bara till dem som rör sig i rätt kvarter, har rätt vänner och via sitt nätbeteende signalerar rätt livsstil.

Kosingkruxet, 2: Pengar kan inte fördelas

Till saken. Alltså ett första exempel på hur knasigt det kan bli när pengar antas vara ett neutralt medium.

Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en ledarartikel i ETC som var ett ganska typiskt exempel på vänsterns okritiska förståelse av pengar. Hon utgick från en artikel i Proletären, om fördelningen av världens rikedomar. Denna artikel utgick i sin tur från en rapport från den schweiziska banken Crédit Suisse.

Siffrorna behöver inte upprepas här. En väldigt liten del av jordens befolkning äger en väldigt stor del av resurserna, mätt i pengar. Den stora majoritetens samlade tillgångar utgör en chockerande liten procentandel. Utifrån dessa siffror skriver Ekis:

Occupy-rörelsen överdrev alltså inte ens när de talade om en procent–tvärtom är de för snälla. Samma sak pågår i Sverige: en femtedel äger 87 procent av tillgångarna. Det stora mysteriet är ju: Hur kommer det sig att inte majoriteten av jordens befolkning – vi är ju så många – lyckas ta tillbaka våra pengar från dessa rånare?

Ledarartikeln gör jämförelsen mellan pengar och tårta. Skillnaden är bara att tårta, till skillnad från pengar, går att äta. Vad menar Ekis att vi ska göra efter att vi tagit tillbaka “våra pengar”?

Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut. Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla, reformer.

Tänk vad mycket bra saker som skulle gå att köpa för pengarna! Under förutsättning att resurserna i allmänhet och arbetskraften i synnerhet fortsätter att vara varor. Visionen om socialism förutsätter alltså – som vanligt – att kapitalismen består.

Detta är ingen tävling i tom radikalitet. Det handlar inte om att vara “revolutionär” eller “reformist”. Kruxet med kosing är en konkret sak. Det handlar om att pengar inte kan omfördelas utan att detta påverkar pengarnas köpkraft. Att orda om hur många nyttigheter som världens pengar skulle kunna köpa är en verklighetsfrånvänd ovana.

Verkligheten är ju att det som Ekis kallar “pengar” till övervägande del består av sådant som Marx kallade “fiktivt kapital“. Det är fråga om olika typer av anspråk som bara kan realiseras under förutsättning att kapitalismen fungerar “normalt”. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade för att bibehålla sitt värde.

Vi föreställer oss att det går som Ekis drömmer: på något vis insamlas alla världens pengar in i en stor hög och fördelas lika mellan världens befolkning, eller i enlighet med en demokratiskt beslutad budget. Min intuitiva gissning är att detta skulle vara liktydigt med en hyperinflationär utveckling där pengarna förlorar all köpkraft.
Exemplet är hypotetiskt, men har betydelse även för möjligheten att ta små steg i riktning mot en rättvisare fördelning av pengar. Även om det bara handlade om en att höja skatterna för de rika i exempelvis Sverige, för att ge större resurser åt majoriteten, skulle detta få konsekvenser för vår valuta.
Kan någon hävda att en socialistisk politik i ett land inte skulle leda till att värdet av landets valuta i slutändan blir urgröpt? Valutan kommer alltså att tappa en del av sin förmåga att använda som betalningsmedel – vilket mycket väl kan upphäva de reella framsteg som omfördelningen tycktes uppnå. Ju större omfördelning av pengarna, desto mer förlorar pengarna i värde.

(Jag kommer för övrigt att tänka på François Mitterrand och hans misslyckade försök att styra landet i en socialistisk riktning 1981–83. Följden blev just att Frankrikes valuta raskt förlorade sin köpkraft. Den franska vänstern har fortfarande inte erkänt att detta fiasko skulle ha någonting med penningmediet att göra. Därför är de så besatta av tanken på att en nyliberal sammansvärjning.)

Kosingkruxet, 1: Pengar som medium

Nyligen har vi rotat i pengarnas väsen. En översatt text om “vad bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd” ledde (såklart) till olika slags reaktioner, grundade i olika “monetära subjektiviteter“. Att rota vidare känns som en nödvändig sak, särskilt i anslutning till krisserien.

Men ämnet är frustrerande. Det räcker att nämna “bitcoin” eller “guldmyntfot” på en blogg för att locka respektive typ av penningpartisaner till kommentarsfältet. Då gäller det att dra en skarp gräns mellan två sätt att ifrågasätta pengarnas roll i samtiden.

Å ena sidan finns det många som vill ifrågasätta penningpolitiken eller rentav “penningsystemet“. Dessa menar att vår rådande bubbelekonomi skulle kunna botas genom någon typ av reform som ska minska statens och/eller bankernas makt, till förmån för någonting annat (som kan vara nästan vad som helst). Men de ifrågasätter inte pengarna i sig, utan betraktar pengar som en nödvändig grundval för mänsklig civilisation.

Å andra sidan finns ansatser till något som skulle kunna kallas för “penningkritik” (om inte ordet hade kvarlämnat en eftersmak av penningsystemshaverism). Då åsyftas alltså en kritik av just pengarna i sig. Detta är inte detsamma som att predika pengarnas avskaffande som en lösning på världens problem. Penningkritiken måste situeras inom ramen för en bredare ekonomikritik. Det handlar om att klargöra varför pengar är nödvändigt i den samhällsformation som vi nu lever i, vilket ger en antydan om vad som kan krävas för att förändra detta samhälle.

Att kritisera “pengarna i sig” kan framstå som en absurditet. Inom ramen för en politisk och/eller ekonomisk debatt är det en absurditet – för då förutsätts ett penningpolitiskt ramverk, där alternativet till pengar bara kan vara en annan typ av pengar.
Robert Kurz skriver i en svåröversatt passage ungefär så här: “En radikal kritik av pengarna låter sig inte omedelbart formuleras i flygblad för utdelning i brevlådor. Men även det omvända är sant: den som bedriver en omedelbar flygbladsagitation kommer inte att kunna idka en radikal kritik av pengarna.”
Nyckelordet här är förmedling eller mediering (Vermittlung) som står i motsats till omedelbarhet. Det går inte att omedelbart likställa de högre och lägre nivåerna av teoretisk abstraktion, även om båda nivåerna är nödvändiga delar i ett kritiskt projekt.

Samtidigt är ju “pengarna i sig” – vad Marx kallar för penningformen – en form av förmedling, ett medium. Här finns en möjlighet att koppla samman ekonomikritik och medieteori. Jag fiskade efter ett sådant möte i min avhandling (avsnitt 1.3.4), efter att först ha lagt upp ett utkast här på Copyriot. “Mediematerialism” definierades där som ett erkännande av att varje medium rymmer vissa materiella begränsningar. Frågan är bara om en sådan “materialism” håller när vi ger oss på penningmediet. Robert Kurz ifrågasatte i sin sista bok själva motsatsställningen mellan materialism och idealism.

Likväl är det en självklarhet i medieteoretiska sammanhang ett medium alltid är mer än bara en neutral förmedlare. Lika självklart är det i ekonomsammanhang att pengar är ett medium – må vara att nationalekonomer knappast visar något intresse för medieteori. En konventionell definition av pengar utgår från tre funktioner:

Ekonomerna talar endast om “medium” i det första av fallen, men för medieteoretiker som Friedrich Kittler är det självklart att alla tre funktionerna handlar om mediering. Faktum är att nämnda treenighet sammanfaller exakt med mediedefinitionen hos Kittler. Han talar om att medier gör tre saker med information: att överföra, att bearbeta/beräkna och att lagra. Pengar framstår då som mediet par excellence.

Emellertid är det hos Kittler fråga om en cirkeldefinition. Han verkar tänka sig att det är “information” som blir överförd, bearbetad och lagrad med hjälp av medierna. Samtidigt är det omöjligt att definiera “information” utan att ta hjälp av medier. Tautologin tenderar hos Kittler att bli ontologiserad. Samma tautologi finns i någon mening hos Marx: pengarna är ett medium för värde, men värde är ett samhälleligt förhållande som förutsätter existensen av pengar. Men i stället för att ontologisera denna tautologi, försöker Marx att historicera den – det är kapitalismen i sig som har en tautologisk karaktär, i det att pengarnas tillväxt blir till ett självändamål som ingen aktör kan undfly.

Spotify övervakar inte bara ditt musiklyssnande, utan även din hårddisk

“Övervakning” är ett begrepp som fått negativ laddning, men som egentligen borde vara neutralt. Frågan är ju vem som övervakar vem (eller vad som övervakar vad), när, var, hur, i vilket syfte, i vilken skala. Övervakningsstaten är en otrevlig sak, inte för att övervakning är fel, utan för att det rör sig om en stat. Detsamma gäller för de företag som har gjort övervakning till sin affärsidé. Vissa av dessa företag låter övervakningen ske i kulisserna, medan andra spelar på vår vilja att övervaka oss själva.

Sedan tio år har jag t.ex. valt att låta Last.fm övervaka mitt lyssnande på mp3-musik. I gengäld får jag en del riktigt bra musiktips. Jag ger alltså bort data till mediejätten CBS och har ingen kontroll över vart dessa data hamnar eller hur de används. Men jag besväras inte över saken: detaljerad data om min musiklyssning känns inte så värst känslig, jämfört med t.ex. detaljerad data om min läsning eller mina geografiska rörelser. Framför allt inte som min användarprofil på Last.fm saknar formell koppling till mina användarprofiler på andra sajter. Jag litar också – kanske naivt – på att Last.fm inte registrerar annat än just mitt musiklyssnande.

Spotify är ett av många företag som sätter övervakning i system. Delvis fortsätter de på samma spår som Last.fm: det är ingen slump att Spotify redan i startskedet erbjöd användarna att integrera sitt användarkonto med en Last.fm-profil. Senare tillkom en djup integrering mellan Spotify och Facebook. Målet är uppenbarligen att ta reda på exakt vem som lyssnar på vad, samt när och var musiklyssnandet sker. Ur detta informationsberg kan Spotify utvinna de mest intrikata mönster, vilket är en produkt som kan säljas vidare till reklamindustrin.

Att ens musiklyssnande övervakas av Spotify är nog inget skäl för obehag bland flertalet användare. Men faktum är att företagets övervakning går längre än så. Spotify övervakar även filerna vi har på våra hårddiskar.

Jag testade att registrera en ny användare på Spotify, för att jag ville dokumentera hur de bemöter de nytillkomna. Här följer ett utdrag ur mina anteckningar från processen.

Jag registrerar ett nytt Spotifykonto och loggar in med detta på min stationära hemmadator. Det råkar vara samma dator som jag använder för att hantera mp3-filer: där finns program som Soulseek och Itunes, där finns en extern hårddisk där själva mp3-filerna ligger.
Så fort jag har loggat in som en ny användare på Spotify, möts jag av uppmaningen att koppla användarkontot till Facebook för att göra upplevelsen mer “social”. Jag avböjer.
Därefter möts jag av olika slags musikrekommendationer, särskilt i form av “appar” som ska hjälpa mig att få ihop några spellistor. Medan jag överblickar detta utbud, märker jag att Spotify har fullt upp med att kartlägga vilka musikfiler jag har sparade lokalt (på datorns externa hårddisk). Dessa filer listas sedan under “Local files” i vänsterspalten.

I mitt s.k. Itunes-bibliotek finns 23163 objekt, varav nästan alla är ljudfiler i mp3-format. Det verkar vara dessa som Spotify registrerar i en process som tar ganska lång tid. Jag ser att räkneverket tickar en bra bit över 20000, men när processen är färdig finns endast 18116 objekt listade under “Local files”. Vissa av dem är vita, vilket betyder att de finns på Spotify och att jag kan lyssna på dem i Spotify-klienten. Många av dem är dock gråtonade eftersom jag i hög grad lyssnar på musik som inte tillhandahålls av Spotify. Om jag dubbelklickar ett gråtonat objekt får jag budskapet: “This track was added as a local file. If you have the file on your computer you can import it.” Spotify skiljer alltså mellan att registrera existensen av en ljudfil och att “importera” densamma.

Jag noterar att Spotify inte har registrerat de mp3-filer som ligger i mappen “Soulseek downloads”, utan bara de som jag har valt att lägga in i Itunes. Men där finns inte bara musik, utan även en del privata inspelningar som jag har gjort “i fält”, samt ett antal inspelade föredrag som jag har laddat ner från webben.

Vidare så noterar jag att en del filer har fått annan metadata när de hamnar under “Local files” i Spotify, jämfört med den metadata som finns i filerna på min hårddisk och i mitt Itunes. Det kan vara sådant som att gästartister får plats i artistfältet i stället för i spårnamnet. Metadatan har alltså “korrigerats” för att överensstämma med den standard som tillämpas på Spotify. Detta är ett belägg för att alla de 23163 objektens metadata faktiskt har skickats till Spotifys servrar, inte bara lagts in i den lokala klientens databas.

Eftersom processen tar så lång tid, misstänker jag att det är mer än bara metadata som skickats till Spotifys servrar. Troligen skickas även s.k. akustiska fingeravtryck. Spotify övervakar alltså även innehållet i tusentals ljudfiler på min hårddisk.

Visst är det anmärkningsvärt att Spotify tar sig friheten att söka igenom ljudfilerna på min hårddisk, utan att fråga först! Fundera på om en distributör av e-böcker skulle göra samma sak, alltså söka igenom samtliga textfiler på hårddisken och registrera dessa på en central server. Skulle ljud vara mindre känsligt än text? Vem vet vilka ljudinspelningar som Spotify kan söka igenom – och vem kan veta om Spotify har en bakdörr till t.ex. NSA?

Min första tanke blir förstås att jag måste ha klickat förbi en finstilt text där jag accepterar att Spotify söker igenom min hårddisk efter ljudfiler. Därför tittar jag närmare på “Spotify Privacy Policy“. Det närmaste jag kommer är följande stycke:

2.2 Usage & log data
When you use the Service, we automatically collect certain information, including: (i) information about your type of subscription and your, interactions with the Service, including with songs, playlists, other Spotify users, Third Party Applications (as defined in the Terms and Conditions of Use) and advertising, products and services which are offered, linked to or made available on the Service; (ii) the details of the queries you make; (iii) User Content (as defined in the Terms and Conditions of Use);

Ljudfilerna på min hårddisk kan knappast räknas som en “interaktion med tjänsten”. De faller heller inte under användaravtalets definition av “User Content“, som handlar om sådant man aktivt postar Spotify. Med vilken rätt kan då Spotify söka igenom mina lokalt lagrade ljudfiler?