Krisen, del 139: Sverige i deflation?

Det uppges att Sverige har deflation. Enligt det nationalekonomiska synsättet befinner ju sig en nation vid varje given tidpunkt i ett av två lägen: inflation eller deflation.

Verkligheten är som vanligt inte lika självklar. Inflation kommer till uttryck som stigande priser, deflation som det motsatta, alltså fallande priser. Enda sättet att mäta detta är genom ett index över ett stort antal priser, närmare bestämt priser på sådant som köps av en tänkt “slutkonsument”, alltså ett konsumentprisindex.
Indexkonstruktionen ger utrymme för ett stort mått av godtycke, framför allt i fråga om hur man väljer att vikta priserna på olika varor – alltså vilka varor man tänker sig att den idealiska slutkonsumenten väljer att konsumera mer och mindre av. Priserna på mikroelektronik (t.ex. mobiltelefoner) tenderar att sjunka kontinuerligt, medan personliga tjänster (t.ex. frisörer) blir dyrare.
Därtill kommer frågan om kvalitetsförändringar över tid, vilket hanteras genom s.k. hedonisk regression, baserad på någons subjektiva bedömning av varornas kvalitet. “Någon” sitter alltså på SCB och gör dessa bedömningar för att få fram siffror, som nationalekonomerna accepterar utan att blinka.

Vi kan notera att Paul Krugman väljer ett prisindex som utesluter mat, energi, tobak och alkohol. Han kommer fram till att Sverige alldeles nyligen har glidit ner i deflation. Med ett alternativt prisindex hade man säkert kunnat argumentera för deflationen varit här sedan förra året, eller att vi inte kommer att sjuna under nollstrecket förrän nästa år.

Icke desto mindre: deflationstendensen är verklig. Och det är förbluffande hur få i Sverige som talar om deflationen.

Sverige står dock inte ensamt. Vi har gott sällskap av bl.a. Grekland, Portugal och Spanien – andra länder i Europa som nu befinner sig i deflation, enligt officiella siffror. Danmark och Nederländerna har en inflation som knappt når över nollstrecket. Vartåt detta pekar måste vi prata mer om.