Kosingkruxet, 1: Pengar som medium

Nyligen har vi rotat i pengarnas väsen. En översatt text om “vad bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd” ledde (såklart) till olika slags reaktioner, grundade i olika “monetära subjektiviteter“. Att rota vidare känns som en nödvändig sak, särskilt i anslutning till krisserien.

Men ämnet är frustrerande. Det räcker att nämna “bitcoin” eller “guldmyntfot” på en blogg för att locka respektive typ av penningpartisaner till kommentarsfältet. Då gäller det att dra en skarp gräns mellan två sätt att ifrågasätta pengarnas roll i samtiden.

Å ena sidan finns det många som vill ifrågasätta penningpolitiken eller rentav “penningsystemet“. Dessa menar att vår rådande bubbelekonomi skulle kunna botas genom någon typ av reform som ska minska statens och/eller bankernas makt, till förmån för någonting annat (som kan vara nästan vad som helst). Men de ifrågasätter inte pengarna i sig, utan betraktar pengar som en nödvändig grundval för mänsklig civilisation.

Å andra sidan finns ansatser till något som skulle kunna kallas för “penningkritik” (om inte ordet hade kvarlämnat en eftersmak av penningsystemshaverism). Då åsyftas alltså en kritik av just pengarna i sig. Detta är inte detsamma som att predika pengarnas avskaffande som en lösning på världens problem. Penningkritiken måste situeras inom ramen för en bredare ekonomikritik. Det handlar om att klargöra varför pengar är nödvändigt i den samhällsformation som vi nu lever i, vilket ger en antydan om vad som kan krävas för att förändra detta samhälle.

Att kritisera “pengarna i sig” kan framstå som en absurditet. Inom ramen för en politisk och/eller ekonomisk debatt är det en absurditet – för då förutsätts ett penningpolitiskt ramverk, där alternativet till pengar bara kan vara en annan typ av pengar.
Robert Kurz skriver i en svåröversatt passage ungefär så här: “En radikal kritik av pengarna låter sig inte omedelbart formuleras i flygblad för utdelning i brevlådor. Men även det omvända är sant: den som bedriver en omedelbar flygbladsagitation kommer inte att kunna idka en radikal kritik av pengarna.”
Nyckelordet här är förmedling eller mediering (Vermittlung) som står i motsats till omedelbarhet. Det går inte att omedelbart likställa de högre och lägre nivåerna av teoretisk abstraktion, även om båda nivåerna är nödvändiga delar i ett kritiskt projekt.

Samtidigt är ju “pengarna i sig” – vad Marx kallar för penningformen – en form av förmedling, ett medium. Här finns en möjlighet att koppla samman ekonomikritik och medieteori. Jag fiskade efter ett sådant möte i min avhandling (avsnitt 1.3.4), efter att först ha lagt upp ett utkast här på Copyriot. “Mediematerialism” definierades där som ett erkännande av att varje medium rymmer vissa materiella begränsningar. Frågan är bara om en sådan “materialism” håller när vi ger oss på penningmediet. Robert Kurz ifrågasatte i sin sista bok själva motsatsställningen mellan materialism och idealism.

Likväl är det en självklarhet i medieteoretiska sammanhang ett medium alltid är mer än bara en neutral förmedlare. Lika självklart är det i ekonomsammanhang att pengar är ett medium – må vara att nationalekonomer knappast visar något intresse för medieteori. En konventionell definition av pengar utgår från tre funktioner:

Ekonomerna talar endast om “medium” i det första av fallen, men för medieteoretiker som Friedrich Kittler är det självklart att alla tre funktionerna handlar om mediering. Faktum är att nämnda treenighet sammanfaller exakt med mediedefinitionen hos Kittler. Han talar om att medier gör tre saker med information: att överföra, att bearbeta/beräkna och att lagra. Pengar framstår då som mediet par excellence.

Emellertid är det hos Kittler fråga om en cirkeldefinition. Han verkar tänka sig att det är “information” som blir överförd, bearbetad och lagrad med hjälp av medierna. Samtidigt är det omöjligt att definiera “information” utan att ta hjälp av medier. Tautologin tenderar hos Kittler att bli ontologiserad. Samma tautologi finns i någon mening hos Marx: pengarna är ett medium för värde, men värde är ett samhälleligt förhållande som förutsätter existensen av pengar. Men i stället för att ontologisera denna tautologi, försöker Marx att historicera den – det är kapitalismen i sig som har en tautologisk karaktär, i det att pengarnas tillväxt blir till ett självändamål som ingen aktör kan undfly.

5 kommentarer ↓

#1 submarine on 13 April 2014 at 11:10 am

fiat som “packet” http://civic.mit.edu/blog/nadav/money-as-media

#2 Viktualiebrodern on 13 April 2014 at 6:33 pm

Att hitta en kritik av pengar i sig för att kunna “tänka bort pengar” är förstås ett “ädelt uppdrag”. Ädelt så tillvida att även om det misslyckas med att separera variablerna förmedling och omedelbarhet, så ger det säkert många insikter på vägen.

Men att tänka bort pengar, är det inte samma, eller väldigt snarlikt, som att tänka bort makten? Det känns som en absurditet och förespråkarna som råttfångare, som när de säger sig vilja avskaffa makten egentligen vill ha den själva. Typ Cade i Shakespeares Henrik VI:

“There shall be no money… that they may agree
like brothers and worship me their lord.”

Också minns jag ett Carl Barks-avsnitt av Kalle Anka där en man som vill tigga av Farbror Joakim säger: “Låt pengarna komma till nytta! Jag heter nämligen Nils Nytta”.

#3 rasmus on 13 April 2014 at 7:55 pm

Att kritisera något är väl inte riktigt detsamma som att tänka bort det.

#4 Manfred on 15 April 2014 at 2:18 pm

…”det är kapitalismen i sig som har en tautologisk karaktär, i det att pengarnas tillväxt blir till ett självändamål som ingen aktör kan undfly.”
Men pengarnas självändamål är inte enbart “historien” vi lever i, utan ekonomins själva logik.
Se: http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2013-plundringen-av-det-gemensamma/arbete-och-undergang/
“Det är järn som är stadens näring; gruvan ett existensberättigande i en värld där kapitalackumulationens självändamål härskar. För järnet bryts inte främst för att smältas till balkar, kylskåp eller bilar, utan för att framställa profit; för att det är lönsamt att förvandla sten till pengar. Nyttan är i slutändan endast den svällande pengahögens nytta.”
Att varu-värdet är ett “samhälleligt förhållande” är just det som penningväsendet är (das Geld ist das reale Gemeinwesen, Marx i Grundrisse): all materiell rikedom är samma som en summa pengar; pengar är den “egentliga” rikedomens ställföreträdare, helt och hållet avskiljda från bruksföremålen – en egendomlig sorts idealism!
Privategendomen är den materialism som var och en konfronteras med – allt måste förvärvas av ägarna. Nyckeln till bruksföremålen är alltså pengarna.

#5 Jonas A Schwarz on 17 April 2014 at 12:14 pm

Dock – det är kanske mer rimligt att sluta betrakta Bitcoin som en valuta, och i stället som ett investeringsobjekt. Se följande länkar från i vintras, exv – det blir rätt tydligt att BC inte omsätts på ett sätt som en valuta rimligen bör göra.

http://ordinary-gentlemen.com/blog/2013/12/12/these-three-graphs-prove-that-bitcoin-is-a-speculative-bubble
http://www.technollama.co.uk/a-look-at-the-bitcoin-network-transaction-history
http://www.michaelnielsen.org/ddi/how-the-bitcoin-protocol-actually-works/
http://hpublius.blogspot.se/2013/12/how-bitcoins-can-become-true-digital.html

Kommentera