Entries from March 2014 ↓

Krisen, del 134: Världskrisen fortskrider, utan någon ljusning i sikte

Den ekonomiska krisen verkar bli utdragen. Goda nyheter varvas med dödsrosslingar, optimistiska utropa med domedagsprofetior. Försöken att häva krisen och lägga grunden för en ny våg av tillväxt har ännu så länge misslyckats, trots att krisåtgärderna är unika både till storlek och i uthållighet. USA är inne på sjunde året av en expansiv kreditdriven modell: “easy money” från Riksbanken – över fyra biljoner dollar hittills i obligationsköp för att öka likviditeten – har drivit på börskurser men utan att skapa varaktig tillväxt. De billiga krediterna och låga räntorna har hållit liv i finansbranschen och förhindrat en finansiell härdsmälta, men har inte lyckats bryta pessimismens negativa spiral. Den senaste tidens börsuppgång – en av få ekonomiska ljuspunkter – handlar inte om företagens vinster utan reflekterar snarare den stora mängd kapital som flyter omkring på jakt efter räntabla placeringar. Den amerikanska krispolitiken har också skapat politiska konvulsioner där statsbankrutt och inställda betalningar diskuteras på allvar. Krisen är därför minst lika mycket politisk som ekonomisk.

En bra lägesöversikt levereras av Mats Benner i recensionstidskriften Respons (1/2014). Fast den sista meningen som citeras ovan är lite förrädisk, lutande åt det typiskt vänsterborgerliga greppet att omdefiniera krisen från “ekonomisk” till “politisk”, som om det vore självklart att den rätta politiken kan föra kapitalismen ut ur krisen. Finns det några andra invändningar mot beskrivningen så vore de intressanta att höra!

Här fortsätter blicken över läget i världskrisen:

Japan försöker på sin kant bryta det snart 20 år gamla ekonomiska dödläget med en expansiv chockterapi. Den optimism som blivit den sittande Abe-administrationens signum har dock tillfälligt havererat. Och Europa är sin alldeles egen historia, med en allt svagare intern sammanhållning och globalt inflytande i förfall. EU:s kris är också den både politisk och ekonomisk. Ekonomin är kanske värst utsatt. Tillväxten är fortsatt negativ i de krisdrabbade länderna, arbetslösheten skyhög över nästan hela linjen och statsfinanserna överlag usla. Till och med de starkaste ekonomierna – som den tyska – når bara upp i den allra mest blygsamma tillväxt. Inte ens de upphaussade BRIC-länderna – de globala finansmatadorernas stora hopp – lever upp till sina förväntningar. Det är bara Kina som står kvar med strålande panna medan Indien sviks av internationella investerare. Ryssland styrs av råvaruprisernas fluktuationer (och agerar alltmer aggressivt för att säkra tillgången på olja och gas), och Brasilien rör sig från mirakeltillväxt till stillastående. Afrika är den enda kvarvarande kontinent som bär hoppets prägel men verkar inte kunna bli något ekonomiskt lokomotiv på flera decennier, med politisk instabilitet, institutionellt kaos och osäkra långsiktiga utsikter bortom de rika råvarutillgångarna.

Vart rör sig den globala ekonomin? Den stora frågan är om vi levt på lånad tid, om de senaste 20–30 åren bara varit en bubbla på kredit som nu nått vägs ände. Kvar skulle i så fall bara vara en utdragen period av restriktioner och avhållsamhet i väntan på något oväntat mirakel, oklart hur och varifrån. Det är denna närmast fatalistiska krisdiagnos som vägleder bland annat den brittiska politiken, nämligen att låta besparingar och åtstramningar bana väg för en ekonomisk renässans och att låta krisen läka ut sig själv.

Citaten är som sagt hämtat ur en bokrecension av Mats Benner. Boken som han recenserar får tas upp i ett annat inlägg.

Krisen, del 133: När täcket dras undan – en grov skiss över upprorsläget i världens tröskelstater

En väldigt grov skiss över den politiska turbulensen i världen, våren 2014:

Efter 2008 års finansiella sammanbrott inleddes – i USA, Europa och Japan – en stimulansfest utan historiskt motstycke. Biljontals dollar pumpades in i banksektorn bara av USA:s centralbank genom köp av obligationer. Detta ledde till att börskurserna har flugit i taket samtidigt som räntorna pressats i botten. De extremt låga räntorna (negativ realränta) har stimulerat kapitalet att söka sig utomlands, i jakt på investeringsobjekt som bär större risk och ger högre avkastning. Ganska snart tycks detta ha resulterat i kraftigt stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning, vilket bildar en del av bakgrunden till 2011 års upprorsvåg (som väl i första hand drabbade länder som är beroende av att importera sin mat). Men stimulansfesten i centrum ledde även till att pengar svämmade ut i tröskelstaterna (semiperiferin, emerging market), som kunde dra fördel av stimulansen i form av någorlunda låga räntor på statsskulden.

Under 2013 började USA:s riksbank att försiktigt trappa ner stimulansinjektionerna. Festen är långt ifrån slut, men det räcker att deltagarna tycker sig se skymten av knarkpåsens botten för att oron ska sprida sig. På världens kapitalmarknaden uppstod genast ett slags baksug – pengarna söker sig tillbaka till tryggare placeringar i USA. Vissa av stimulansens tidiga verkningar blir nu inverterade: råvarupriser börjar falla och skuldsatta tröskelstater blir hårt pressade. Mot dessa staters valutor uppstod genast ett hårt tryck nedåt och tendensen till inflation har varit kraftig.

Några exempel på “tröskelstater” som hamnat i monetärt blåsväder under krisens nya fas: Turkiet, Thailand, Uganda, Venezuela, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Ryssland, Ukraina…

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig!

Korruptionen hade funnits där hela tiden och alla visste det, men inte så många orkade bry sig. Vad som nu händer samtidigt, i tröskelstater runt om på jorden – trots enorma skillnader i politiska förhållanden – är att den korruptionen plötsligt ter sig outhärdlig. En känslan fortplantar sig genom samhället: Något måste göras!

Motståndet mot korruption kan ta sig uttryck i uppror på gatan. Förra sommaren brakade det loss i Turkiet och Brasilien. Nu lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.

Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt. Mobiliseringen på Maidan hade aldrig skett om inte en stor del av befolkningen känt att nu går det inte längre att tolerera korruptionen. Att upproret snabbt blev överkodat av geopolitik är faktiskt en annan sak.

Nu är många regimer livrädda för att upproret ska drabba dem. De söker efter strategier sätt att kanalisera antikorruptionen. Deras hopp står vid en eller annan ideologi som kan förklara korruptionen på ett sätt som oskadliggör en gatans kritik. På en global nivå kan vi redan nu se hur två klassiskt reaktionära ideologier kommer väl till pass:

  • Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. Ett exempel på denna strategi ser vi i Turkiet, där premiärminister Erdoğan tjatar om att “räntelobbyn” ligger bakom landets problem.
  • Homofobin har en lång tradition av att tjäna som ideologisk förklaring till korruption (tänk bara Kejneaffären). När vi nu ser hur de styrande i Ryssland och Uganda tonar upp hetsen mot homosexuella, får detta ses som ett sätt att dra uppmärksamheten från den verkliga korruptionen.

Tyvärr får vi nog räkna med att ännu fler regimer i världens tröskelstater, trängda av hotet om uppror, kommer att underblåsa antisemitism och homofobi under 2014.

Skissen är grov, som sagt. Jag har försökt att ta sikte på de stora sammanhangen och är alls inte säker på att alla detaljer har blivit korrekta. Rätta mig gärna!
(PS. Jag inser att mitt bruk av ordet “tröskelstater” inte är vedertaget på svenska, utan det är en översättning av tyskans Schwellenländer.)