Härom dagen postades här en översatt artikel av Claus Peter Ortlieb, “Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd“. Diskussionen som följde blottade ett intressant missförstånd. Flertalet läsare verkar ha läst artikeln som en kritik av bitcoin, när det snarare handlade om en kritisk betraktelse över pengar. Bitcoin tjänade alltså mest som en utgångspunkt.
Vad gäller detaljerna kring bitcoin kan vi konstatera att artikeln hade vissa brister. Exempelvis verkar Ortlieb inte ha greppat att de matematiska problem som löses vid s.k. mining inte är helt godtyckliga, utan spelar en roll i att upprätthålla systemet. Detta innebär väl att bitcoin liknar guld lite mer än vad Ortlieb tycks tro. Men detta är av mindre vikt.
Det finns nog en poäng i att skilja mellan tre sorters pengar: fiat, metall och krypto. Dessa spelas ständigt ut mot varandra av sina respektive förespråkare. Vi kanske kan tala om tre “monetära subjektiviteter”. Genom att urskilja dessa kanske det blir lättare att skilja mellan kritik och ideologi, kort sagt.
Eftersom fiatpengar är gängse betalningsmedel överallt i världen, är det lite svårt att tala om en särskild subjektivitet i detta fall. Möjligheten att utge obegränsat med pengar kan ju särskilt förknippas med de stimulansprogram som sedan ett antal år håller kapitalets tillväxt igång (genom att blåsa upp ständigt fler bubblor). Kanske kan vi helt enkelt tala om en “bubblig” subjektivitet, uppslukad i nuet, oförmögen att blicka särskilt långt framåt eller bakåt.
Mot detta profilerar sig de “goldbugs” som menar att endast metallpengar är “riktiga” pengar. Dessa drivs av en vilja att behålla vad de äger och gottar sig i allehanda varsel om att bubblor kommer att spricka.
Vad kan då sägas om den tredje subjektiviteten, som vuxit fram bland bitcoiners? Vi kan fundera på vad som förenar Rickard Falkvinge och Max Keiser i deras sätt att prata om pengar. Men kanske är detta för snävt – kryptovaluta är ju mer än bara bitcoin.
Jag är säker på att det finns läsare som vet mer än mig och kan fylla i med reflexioner här!
42 kommentarer ↓
På den här nivån tror jag att metallpengar och bitcoin är rätt lika. Skillnaden är att med bitcoin så har man lite större flexibilitet att *välja* om och hur tillgången på det virtuella guldet ska växa.
Jag har inte riktigt förstått hur koncensusprocessen för beslut fungerar i bitcoin. Men tekniskt tror jag det vore helt möjligt att driva till exempel en keynesiansk politik där man reglerar penningmängden genom att öka eller minska belöningen per mine:at (utgrävt?) block efter vad som passar konjunkturen.
Och när belöningen är låg, kommer man istället att få lite högre transaktionsavgifter, så att det fortfarande är lönsamt att mine:a.
Den som har vet bättre får rätta mig om jag har fel, men jag tror inte det finns någon teknisk begränsning på antal bitcoins (om man inte räknar helt teoretiska gränser i stil med 2^128). Så det här med att bitcoins väntas ta slut och leda till deflation är en policy i nuvarande programvara, inte en teknisk nödvändighet.
När det gäller kryptovalutor så finns det ett antal parametrar man kan skruva på. Bland annat hur många bitcoin som ska genereras. I Bitcoins fall har man bland annat satt ett tak på hur många bitcoin som ska genereras. Man i detta fallet är de som minar bitcoin, dvs de som verifierar att transaktionerna är giltiga. Så för att ändra antalet bitcoin måsta man komma överens med en majoritet av de som minar. Dessa har oftast ett egenintresse av att Bitcoin fungerar och är väldigt restriktiva förändringar.
Genom historien har ädelmetall och mynt existerat i just perioder av krig och därför bristande förtroende människor imellan. Pengar kunne vandra med de erövrande arméer och de människor, vis grannar soldaterna just hade plundrat, skulle aldrig acceptera värdepapper, eller något likt bitcoins.
Virtuella pengar (av papper, blip på en skärm, eller ett verbalt löfte) är helt beroende på att den som lovat betala så och så mycket faktisk kommer göra så. Alla papperpengar är skuldbeviser.
Men kom ihåg att även “metal-pengar”, dvs. mynt, är FIAT-pengar. Det är mycket sällan att mynt faktisk präglas till dets ädelmetall-värde. Oftast är det ju en kung på ena sidan av mynten som pr. definition är garanten för “face-value” (pålydende værdi på danska, vet inte på svenska). Altså, en vis virtualitet även i mynten.
Bitcoins är, så gott som jag förstår teorin, är kanske inte fiat-pengar (ingen regering har förklarat att de ska vara så och så mycket värda), men därimot fullkomligt virtuella pengar. Krypteringsdelen är för mig att se ett bi-fänomen, ett viktigt ett, men inte någon vidare ändring av dets penning-modus.
Hur som hälst tycks den dominerande skillnaden vara virtuella pengar som enbart bygger på förtroende vs. ädelmetal som bygger på paranoia, men ändå är beroende av att andra människor kommer att acceptera deras “riktiga pengar” även i framtiden. Alla pengar är egentligen bara en exakt kvantificerad skuld och därför bygger alla pengar på något sorts förtroende, eller i brist på det, rå vold.
Apropå den krig som utspelar sig i dag och de pengar som följer med, kanske det är intressant att läsa upp på följande: During the Civil War Some People Got Rich Quick by Minting their Own Money”
Beecoin anyone?
Här var länket till Beecoin: http://www.collectorsweekly.com/articles/wp-content/uploads/2011/12/Beehive.jpg
Malte, Bitcoin kräver inget förtroende till den som betalar dig, utan att inte behöva lita på något annat än att protokollet gör vad det ska.
Då Bitcoin inte har någon central punkt finns det heller ingen du behöver lita på. Det skulle inte fungera alls annars.
Max Keiser är en goldbug som gått över till BTC eftersom han anser att guldpriset manipulerats av “banksters”.
kristoffer, du missar pointen. Förtroendet ligger lika lite i transaktionen som med vanlig mynt. Mynt byter händer, Bitcoin-protokollet tar hand om det samma; penningsteoretisk bryr jag mig inte.
Men hur kan jag lita på att även andra kommer att acceptera mina nye pengar? Det kan jag så klart inte vara säker på. Bitcoins, som alla andra virtuella pengar, är beroende på ett förtroende som riktar sig mot framtiden, på att även andra kommer att acceptera penningformen. Om alla tappar förtroende för Bitcoins i morgon, dvs. om ingen längre vill acceptera dem som betalingsmedel, kommer de så klart vara lika värdelösa som vilket som hälst annat skräp på min dator.
Detsamma gäller guld, om alla på något sätt tappar förtroende för det.
Det som kan hända med bitcoin är att en attack mot protokollet upptäcks, men även då är det något som kan lagas i efterhand med inte allt för stora konsekvenser.
Det är även mycket lättare att gömma bitcoin än guld, och därmed svårare att ta med våld.
Givet dock att bitcoin eller något liknande system inte innehåller några allvarliga buggar, så är det inte realistiskt att tala om att alla plötsligt skulle tro att det var värdelöst.
För att ta det åt ett mer filosofiskt håll så är värdet i både metall, fiat och bitcoin intimt relaterat med vilka ekonomiska relationer de möjliggör, det subjektiva värdet kommer därav, inte tvärt om.
När man kan skicka godtyckligt värde mellan vilka adresser som helst, har man redan en enorm fördel jämtemot metaller.
Skulle hävda att i krig och kris så har blockkedjor mer att komma med än både guld och euro.
Tyvärr så är det svårt att prata om detta utan att relatera till just Goldbug-inställningen till Bitcoin, och den inställningen som både Falkvinge och Kaiser visar prov på.
Jag föredrar att prata om blockkedjor i allmänhet, och hur de för första gången i historien möjliggör ett distribuerat konsensus.
I fallet bitcoin används detta för att förhindra dubbelspenderingar av enkla värderepresentationer, men detta är långt ifrån det mest intressanta som är möjligt. Hela konceptet är fortfarande bara fem år gammalt, och det börjar hända väldigt intressanta saker nu.
TVå dimensioner som måste hållas isär med avseende på betalningsmedel: fysisk – elektronisk samt med eller utan tredje garanterande part och en eventuell tredje garanterande part antingen utpekbar eller distribuerad.
Då får man sammanlagt åtta fall, varav de fyra med tredjepartsgarant är de mest intressanta.
Fysisk – utpekbar garant: Statliga kontanter. Knappt 4% av penningmängden M3.
Fysisk – distribuerad garant: Till exempel guld. Men även silver och platina, som dock SKV inte ser som betalningsmedel utan anser momspliktiga.
Elektronisk – Utpekbar garant: Bankmedel garanterade av mest privata banker. Ca 95% av M3.
Elektronisk – distribuerad garant: Till exempel Bitcoin.
Låt hundra blommor blomma! Dagens monokultur är riskabel. Politiken borde arbeta för en större diversitet i förekommande betalningsmedel. Istället tycks staten fast besluten att göra mixen ännu mer ensidigt för elektronisk – utpekbar garant.
Det är ett misstag. Öppna för fler betalningsmedel i skatteuppbörden.
Experimentet med “Freigeld” som infördes i den lilla alpstaden Wörgl under 30-talets depression, avslutades med statligt förbud och hot med militär insats…
se:
http://sv.wikipedia.org/wiki/W%C3%B6rgl
Själv kan jag inte låta bli att se motsättningen i argumentationen mellan förespråkare för å den ena sidan fiatvalutor, och å den andra metall och krypto (som alltså mycket riktigt verkar ha mer gemensamt än man kan tro, åtminstone i jämförelse med fiatvalotor. Vill man leka hegelian kan man för all del kanske se progressionen (i rent kronologisk bemärkelse, ingen värdering i övrigt från min sida) metall-fiat-krypto som ett fall av tes-antites-syntes), som sprungen ur en modern/optimistisk/rationalistisk respektive post-/förmodern/pessimistisk/tragisk världsbild.
Det “barbariska”, “onödiga” arbete som Krugman ondgör sig över hos skapandet av de senare finns där just för att ge systemet en inneboende tröghet, vilket alltså är inte bara onödigt utan rent kontraproduktivt om man antar att centralbankerna är kompetenta nog att garantera pengar i “förnuftiga”, “nyttiga” mängder, men däremot är en välkommen säkerhetsgaranti för de som betvivlar bankernas förmåga att agera sålunda förnuftigt och stå som garant för pengarnas framtida värde.
Det finns ingenting matematiskt som förhindrar en expansion av penningmängden i kryptovalutor. Det är däremot ett “hashokratiskt” styre (man röstar sannolikhetsmässigt med enheter beräkningskapacitet, ett slumpat tal genom en hashningsfunktion) och folk vet att konsensus är en långsam metod för att förändra vad man bestämt sen tidigare.
Det som håller ihop nyskapandet av enheter i Bitcoinnätverket är incitamenten för nätverkets aktörer. Dom rationella aktörerna i transaktionsverifieringen (mining) kan inte i mindre grupperingar anamma nya regler för inflationen.
Ett undantag till det jag nyss skrev om att inte gradvis kunna förändra konsensus, är s.k. selfish mining, som är lika delar attack mot det finansiella systemet som en studie i spelteori.
Att diskutera bitcoin i nationalekonomiska termer är lika meningslöst för mig som att prissätta knappa resurser in socialt nödvändigt arbete, enl. Marx så gäller det väl enbart fritt reproducerbara produkter.
Så ser då den tredje subjektiviteten på pengar? Det har nog inte tagit form ännu, jag tror det stora flertalet hellre bedömer guld och fiat på sina tekniska meriter och göttar sig åt att bitcoin har det “bästa” av två världar. Sedan finns det en väldigt stor del som inspireras av “Money is memory” och gärna drar paralleller till det muslimska Hawala och Rai (enorma gamla stenpengar).
I övrigt tycker jag Viktualiebroderns klassificering är bra, men jag anser också att det måste göras ett avvägande för att Bitcoin ska skala, det kommer bli mer centraliserat. Protokollet är inte skrivet i sten, det kommer dyka upp tekniska begränsningar och matematiska upptäkter som förändrar förutsättningarna.
Gällande kryptovalutors penningmängd så har t.ex. Dogecoin inget absolut tak. http://www.dailydoge.org/2014/02/02/dogecoin-inflation-what-does-it-mean/