Krisen, del 137: Är en konsekvent liberalism ens möjlig?

Men kanske är liberalismen ändå överspelad genom samhällsutvecklingen? Kanske har Rasmus Fleischer rätt som i sin recension i Expressen i onsdags hävdade att det nu bara återstår att plocka till sig de bitar man vill ha ur den liberala traditionen och bortse från de övriga? Men tankegången är grumlig. Vad är det man kan avstå från?

Så skriver Håkan Holmberg på UNT:s ledarsida. Jag vill förtydliga mig en smula genom att hänvisa till “Tio preliminära teser om liberalismen” (ur Tapirskrift).
Där försökte jag begripa liberalismen i termer av ett tilltagande överflöd av rättigheter. Även om rättighetskatalogen är konstant, har de senaste 100 årens historia inneburit en stadig uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, ekonomi och politik. Detta skapar ett läge där de liberala rättigheterna allt oftare hamnar i konflikt med varandra. Liberalism blir en fråga om urval. Omvänt går det att åberopa liberala ideal för att motivera nästan vilken politik som helst. “Det står envar fritt att plocka russinen ur dess rättighetskatalog”, alltså.

Håkan Holmberg verkar tänka sig att russinplockandet är något som ickeliberaler ägnar sig åt. Jag menar alltså att detta urval görs av alla som bedriver politik under åberopande av rättigheter, särskilt av de liberaler som i teorin vill förverkliga hela rättighetskatalogen på en gång.
Med retorisk udd mot ickeliberalerna frågar sig Håkan Holmberg vilka av rättigheterna som kan undvaras. Han konstaterar att de flesta i Sverige – såväl liberaler som ickeliberaler – kan enas om sådant som allmän rösträtt, likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria medier. Skiljelinjen handlar om någonting annat: ekonomin.

Jag misstänker att det handlar om ekonomin. Det som skulle vara överspelat är förmodligen den öppna marknadsekonomin och frihandeln. Men liberaler försvarar inte näringslivets eller olika företags och branschers intressen utan principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop. Alternativet till en lagstyrd marknadsekonomi är rättslöshet och korruption.

Men om det nu är på ekonomins område som antiliberalerna framhärdar – varför spelar då ekonomin en så undanskymd roll i Per Svenssons bok? Och framför allt: varför undviker han systematiskt frågan om den ekonomiska krisen?

Nu måste jag åter dra fram Ludwig von Mises, som Per Svensson hänvisar till ett antal gånger. Ludwig von Mises såg sig som en konsekvent liberal – alltså vad vi nuförtiden kallar för en libertarian. Per Svensson uttrycker en stark beundran för hans konsekventa hållning, men är själv långt från att leva upp till den. Saxar en beskrivning av Ludwig von Mises, signerad Jamie Peck:

Mises, /…/ was always more of a palaeoliberal than a neoliberal. The word that is most often used to describe Mises, in multiple accounts, is ‘uncompromising’; even Hayek /…/ found him ‘always a little doctrinaire’. Mises’ most ardent follower in the USA, Murray Rothbard, /…/ called for a ‘separation of the economy from the state’. Rothbard later founded the anarcho-capitalist movement and, later still, was a prominent supporter of Patrick Buchanan’s bid for the US presidency in 1992.

Herrarna som går i Ludwig von Mises fotspår – ja, det rör sig väsentligen om en mansseparatistisk rörelse – hävdar att de är de enda kompromisslösa liberalerna. Och i viss mening har de rätt! Även om de företräder en absurd världsåskådning, borde de tas på större allvar av såväl icke-liberaler som mainstream-liberaler.

Håkan Holmberg anför “principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop”. Libertarianer i Mises-traditionen skriver såklart under på detta, men påpekar att staten och kapitalet i vår tid är sammanvuxna. Framför allt pekar de på existensen av centralbanker med rätt att utfärda pengar utan täckning i guld. Vi styr nu oundvikligen mot en ekonomisk apokalyps, varpå en jungfrulig kapitalism ska starta om från noll, menar de. Syndafallet inträffade ur deras perspektiv år 1971, om inte redan 1914.

Sedan dess är det svårt att påstå att vi lever i en reellt “liberal” ekonomi. Att den ekonomiska politiken i hög grad motiveras genom liberal ideologi är en annan sak. Jag får uppfattningen att Håkan Holmberg och Per Svensson blandar ihop dessa två nivåer när de uttrycker övertygelsen att de västerländska samhällena för tillfället är i stort sett liberala.

5 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 24 March 2014 at 4:32 pm

Tack för kritiken av liberalismens urartning till en lista av rättigheter. En lista som konservativt (pun intended) växer.

Men ju fler bivillkor som hårdviras (“oförytterliga rättigheter”), ju mindre spelrum blir över för politiken. Och det är inte enbart en ond och grym (sett ur moralisk synvinkel) och cynisk (många tycks på allvar ta en sådan politik på allvar), utan också ett oerhört risktagande med allt mindre av “slack”.

Och så blir det sista värre än det första.

Dessutom kräver fler rättigheter en allt hårdare auktoritär styrning av en garant. Alla dystopiers moder – “Med järnhand för vi människorna mot lyckan” stod det i lägret på öarna i Vita havet tidigt 20-tal. Det blir/har redan blivit också rättighetsliberalismens credo.

Släng in mig i valfri pessimismkategorie.

#2 Viktualiebrodern on 24 March 2014 at 4:43 pm

Är rättighetsliberalismen verkligen inomliberal, som du definierar det i §9? Tvärtom kräver den väl just en garant med obegränsad makt som står över all politik?

Jag tror att när liberalismen växer geografiskt och får allt mera heterogena delar urartar den just till en rättighetslista som till sin natur genom att den kräver en singulär makt förintar det liberala som politik. När rättighetslistan är uttömd finns inget utrymme kvar för politik.

#3 avadeaux on 25 March 2014 at 10:54 am

Två stycken del 136?

#4 rasmus on 25 March 2014 at 11:12 am

avadeaux: oj! nu är rubrikens numrering korrigerad.

#5 COPYRIOT | Krisen, del 138: Ett försök att bortförklara världskrisen genom att hänvisa till globaliseringen on 25 March 2014 at 12:18 pm

[…] ← Krisen, del 137: Är en konsekvent liberalism ens möjlig? […]

Kommentera