Krisen, del 135: Kris och korruption

Vadå korruption? Vi tycks befinna oss i en global upprorsvåg, där protester mot “korruptionen” är ett genomgående tema. Framför allt rör detta de s.k. tröskelstaterna, emerging markets, som är särskilt utsatta i den globala krisens nya fas. Vreden mot korrupta politiker tycks ofta hänga samman med att pengarna förlorar i värde och priserna stiger. Ett tidigare inlägg i krisserien spekulerade i kopplingar mellan kris, inflation och korruptionsprotester (samt antisemitism och homofobi). Jag hoppas fortfarande på att få fler synpunkter på dessa spekulationer!

En annan fråga är hur vi ska tänka på begreppet “korruption”. Det finns i detta begrepp något djupt otillräckligt, rentav obehagligt. Att skylla alla problem på “korrupta makthavare” är inte så värst långt från att klaga på “räntelobbyn”, påpekade krl.
Dessutom kan en rörelse mot korruption kan lätt slå över i en glidning mot despotism. Betänk hur Viktor Orbán tog makten i Ungern med löften om att agera mot korruptionen, för att sedan snabbt stifta en lag om att korruptionsmisstänka får häktas utan rättegång på obestämd tid. Redskapet mot korruption kan lika gärna bli ett redskap för korruption. Någonting liknande kan f.ö. sägas om Wikileaks.

Samtidigt är det ett faktum att korruption existerar. Det är även ett faktum att korruptionen är ojämnt fördelad. Även om vi bör vara skeptiska till metoderna som används för korruptionsindex, ger de en vink om verkliga förhållanden.
Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Ukraina är mer korrumperat. Fattiga länder är överlag mer korrumperade än rika länder. Detta kan konstateras utan omsvep. De enda som skulle ifrågasätta detta är rättshaverister som tänker sig att allt ont i världen kommer sig av “korruption” – en löjeväckande analys.
Korruptionen är inte den yttersta orsaken till världens misär, utan snarare ett symtom på någonting. Men på vad? Vad är korruption?

Om vi går till ordboken, kan vi ana en betydelseförskjutning:

1) fördärv, förstörelse /…/ förruttnelseprocess; numera bl. om moraliskt o. d. fördärv, sedefördärv /…/
2) bestickning, korrumpering; (om moraliskt förfall vittnande) mottaglighet för gåvor l. dyl.

Först stod ordet för allt slags fördärv. Någonting rent som smutsas ned. Någonting friskt som börjar ruttna. Kris och korruption är i grunden detsamma!

Vi kan även notera att den engelska termen “corruption“, som den förekommer i King James Bible, motsvaras av “fördärv” i svenska bibelöversättningar.

Från att ha stått för förfall i allmänhet, kom ordet efterhand att särskilt syfta på moraliskt förfall. När t.ex. Friedrich Nietzsche analyserade “korruptionen” bortom gott och ont, syftade han på moraliskt förfall (betydelse 1), inte på mutade makthavare (betydelse 2).
Länge såg man nog mutade makthavare som ett uttryck för moraliskt förfall. Ordboken, som utgavs 1937, ger en tydlig vink om saken. Sedan dess har den sekundära betydelsen tagit över: korruption handlar om mutor, i en eller annan form. Om korruptionen förr kunde drabba “kulturen” i stort, är den numera något som framför allt breder ut sig i ett övre samhällsskikt, “makthavarna”.

Nu ett försök till kristeoretisk definition av vad “korruption” faktiskt står för i vår tid.

Fråga: vad är inte korrumperat?
Svar: kapitalismen!

Karl Marx understryk hur kapitalismen, i jämförelse med alla tidigare samhällen, utmärker sig genom att samhällets maktförhållanden blir opersonliga. I kapitlet om varans fetischkaraktär gör han en återblick på den europeiska medeltiden, då “personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval”. Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud. När de medeltida människorna utför sina plikter så framträder “personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden”.
Kapitalism innebär däremot att makten blir abstrakt, opersonligt. Bort med personberoendet, in med pengaberoendet. För den enskilde individen gäller det att ha ett jobb, eller på annat sätt fixa en löpande inkomst. För det enskilda företaget gäller det att stå sig i konkurrensen under det att produktiviteten ökar. För staten som “ideell totalkapitalist” (Engels) gäller det att upprätthålla kapitaltillväxt inom dess nationella ramverk.

Visserligen kan allt detta inte stå på egna ben. Hela kalaset bärs upp av omedelbart personliga förhållanden. Men dessa har genom hela kapitalismens historia förpassats till en särskild sfär – familjen – och delegerats till kvinnorna. Just genom denna “avspaltning“, kan marknaden förbli ett medium för opersonlig maktutövning. Så går det i korthet att beskriva det kapitalistiska samhället i dess fullt utvecklade form.

Kapitalets kris är alltså en kris för den opersonliga makten. I dess ställe träder då – ännu en gång – den omedelbart personliga makten. Men till skillnad från medeltiden, finns det ingen gudagiven hierarki att falla tillbaka på. Därför uppstår det vi kallar korruption.

För att det ska bli meningsfullt att tala om (och uppröras över) korruption, måste alltså kapitalismen redan vara etablerad. Korruptionen är varken ekonomisk eller politisk. Den är själva sammanblandningen av ekonomi och politik – de två sfärer som enligt liberalismen borde vara åtskilda. Liberalismens avsky mot korruption är en uppriktig sak. Men liberalismen tenderar att tro att det är korruptionen som står i vägen för en framgångsrik kapitalism. Kanske är det tvärtom: kapitalismens kris är själva orsaken till korruption.

Att protestera mot korruptionen är alltså som att protestera mot krisen. Nej, det är inte fullt så dåraktigt som att protestera mot dåligt väder. Antikorruption kan rentav vara en bra start på någonting större. Allt kommer an på hur sådana protester kan vidgas. Här gäller det att undersöka de likheter och olikheter som finns mellan rörelser i t.ex. Ukraina, Bosnien, Tjeckien, Nordafrika… liksom olika nätpolitiska mobiliseringar, där indignationen över “korruption” har spelat en varierande roll. Problemet är att en mobilisering mot korruption alltid riskerar att idealisera den väl fungerande, opersonliga makten.

20 kommentarer ↓

#1 m on 23 March 2014 at 9:53 am

Jag saknar i beskrivningen att faktisk kapitalism involverar en stor dos av korruption i betydelsen att kapital utövar makt över parlamentariska politiska beslut, korruption i den betydelse Lawrence Lessig talar om http://republic.lessig.org/ . Kapitalismens självbild må vara strikt opersonlig men inte dess praktik, inte ens om vi räknar bort det du kallar “avspaltning” av familjesfären.

#2 kjell on 23 March 2014 at 11:39 am

Jag håller i stort med det Rasmus skriver , men
…kapitalism samt “liberalism” kräver ett JAG, som inte existerade på “medeltiden” “Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud”, som Rasmus skriver. Detta JAG uppkommer bl.a ur renässansen och perspektivläran, människan frigör sig “ur ytan” och blir ett JAG, därur “Humanismen” “Romantiken” “Modernismen”.
Korruption kan dessutom endast ske med “herrelösa” pengar, dvs statens, i det privata heter det “förskingring”.
Vad sker med JAGET, om vi tänker oss “en återgång”?

#3 rasmus on 23 March 2014 at 12:58 pm

m: Jag förstår vad du menar, men jag tror ändå det är en poäng i att snäva in vad vi menar med “korruption”. Konkurrensen mellan platser, t.ex. att olika stater eller kommuner slåss om investeringar som ska ge arbetstillfällen, innebär i sig “att kapital utövar makt över parlamentariska politiska beslut”. Det räcker alltså med konkurrens och kräver ingen korruption.
Om jag får hårdra tanken från blogginlägget, finns det endast två former av korruption i kapitalistiska samhällen: å ena sidan den korruption som hänger samman med att kapitalismen ännu inte är fullt etablerad, där alltså gamla privilegiesystem lever kvar; å andra sidan den korruption som är ett symtom på kapitalets kris. I praktiken är det kanske inte så lätt, eller ens meningsfullt, att dra gränsen.
Men jag tänker absolut att den korruption som Lawrence Lessig kämpar mot, är ett symtom på kapitalets utdragna kris som bara har fördjupats sedan 1970-talet. Intressant att du nämner honom, kanske kan han användas som ett exempel på hur “antikorruption” fungerar ideologiskt för att legitimera opersonlig, “krisfri” maktutövning.

#4 rasmus on 23 March 2014 at 1:01 pm

kjell: Någon ren “återgång” kan knappast komma i fråga. Däremot tror jag absolut att vi bör fundera i termer av det moderna jagets/subjektets kris eller upplösning.
Det hela kan även kopplas till vad Roswitha Scholz kallar “Die Verwilderung des Patriarchats in der Postmoderne“.

#5 avadeaux on 23 March 2014 at 2:05 pm

Vad gäller första ordboksbetydelsen av korruption så finns den ju kvar i nutida begrepp som korrupta diskar och korrupta data.

#6 Alexander Ekelund on 23 March 2014 at 2:28 pm

läsvärt inlägg även om man likt Rasmus vill ställa sig emot denna mer allmänna användning av korruptionsbegreppet: “The biggest cause of poverty in developing countries is not localised bribery and theft, but the corruption that is endemic to the global governance system, the tax haven network, and the banking sectors of New York and London. It’s time to flip the corruption myth on its head and start demanding transparency where it counts.”
http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/01/flipping-corruption-myth-201412094213280135.html
hur som: Ingen kritik av korruption utan kritik av kapitalism!

#7 Klaus on 23 March 2014 at 4:41 pm

Nu spekulerar jag ganska friskt, men skulle man inte kunna se korruptionsbegreppets återkomst på tapeten som något slags kapitalismens “return of the repressed”?

Precis som m skriver är det viktigt att se skillnaden mellan kapitalismens praktik (”realkapitalism”?), och dess ideologi, liberalismen, som bland annat tjänar till att upprätthålla illusionen om en fundamental uppdelning mellan det privata och det offentliga, och regleringen av den senare sfären med opersonliga, formella kontrakt, ”likhet inför lagen” etc.

Samtidigt som kapitalets inflytande över (och eventuella sammanflytade med) den offentliga makten tycks vara en ofrånkomlig konsekvens av realkapitalismen kräver systemets ideologiska legitimitet att fenomenet i möjligaste mån förnekas, och att de fall där detta inte går förklaras som enskilda olyckliga avvikelser.

Inte att undra på att goda liberaler är så ivriga att påpeka och fördöma den systematiska korruptionen i ”fulkapitalistiska” länder som Kina och Ryssland för att särskilja dessa från den egna, västerländska ”finkapitalismen” och låta påskina att detta är en väsen- snarare än gradskillnad (eller i vissa fall kanske bara en rent kosmetiska sådan).

Kapitalismens kris tycks här inte så mycket bestå i korruptionens förekomst som att den inte längre låter sig ignoreras eller bortförklaras.

Förmodligen kommer kapitalet dock kunna använda detta gryende missnöje med korruptionen för att ytterligare flytta fram sina positioner, antingen genom uppifrån tillsatta teknokratregeringar eller ”underifrån” via högerpopulistiska missnöjespartier.

#8 Viktualiebrodern on 23 March 2014 at 7:21 pm

Moralistiskt färgade rörelser mot “omoral” kan man nog också se som dissonans orsakad av att summan av förväntningar inte är något stabilt tillstånd.

En orimlig förväntning är att “rättvisa” kan skalas upp till nationella eller övernationella samhällen.

Det tror inte jag. Korruption är orsakad av samhällsinstitutioner och förväntningar som man försökt skala upp på instabila nivåer.

Autonomi, villkoren för styret av fungerande allmänningar och att ta steget tillbaka till en mindre sfär för rättvisa, där “checks and balances” fungerar mot korruption. Det är en bättre väg än att gå ut och slå sönder saker.

#9 Viktualiebrodern on 23 March 2014 at 8:17 pm

Korruptionen i forna kolonier, knappast av en slump samvarierande med fattigdom, kan man nog se som rätt mycket beroende av just att nationsbildningen är onaturlig och nästan alltid för stor.

Jag anser att det var ett historiskt misstag av OAU, och den afrikanska unionen nu, att så bestämt motsätta sig postkoloniala gränsförändringar. Tanken var att det skulle leda till fred, men istället ledde det till en myriad av inbördeskrig, varav korruption är en kontinuerlig lågintensiv form.

Korruption är helt enkelt kostnaden för att hålla samman “effektiva” marknader för en (kapitalistisk) arbetsdelning. Över en viss nivå på korruption är enda lösningen att tagga ner och minska storleken till priset av ett totalt lägre välstånd.

#10 Viktualiebrodern on 23 March 2014 at 8:44 pm

Rasmus nämner Viktor Orbán, som blev sin egen skugga. Det är rätt belysande och är nästan som en förutsägelse för hur EU, med generalklausuler som penningtvättlagar och allmän övervakning är på väg mot.

Det är inte bara suveränen som stiftar undantagslagar – undantagslagar med generalklausuler skapar också suveräner.

#11 Diogenes on 23 March 2014 at 9:06 pm

Har också alltid stört mig på det ytliga pratet om korruption. Varje gång det rapporteras om ett val i någon del av den fattigare världen så tycks det finnas ett parti/ en kandidat som säger sig vilja bekämpa korruptionen. Jag har dock aldrig hört någon förklara hur detta ska gå till, det är en följdfråga jag aldrig hört ställas.
Anledningen till att Sverige inte är särskilt korrupt beror på att vi har offentlighetsprincipen, starka pressfrihetslagar med källskydd, förbud för myndigheter och offentliga företag att jaga rätt på wistleblowers osv, inte att våra beslutsfattare är dygdigare än andra.
Det kan ju tyckas självklart, men jag undrar om inte problemet med antikorruptionsrörelserna är att de stannar just vid att inbilla sig att räcker med att byta politiker utan att ändra strukturer. Detta borde man ju kunna studera. Har Hamas styre minskat korruptionen på gazaremsan? Vilka åtgärder mot korruption har tagits i tex Tunisien och Libyen?

#12 Diogenes on 23 March 2014 at 9:13 pm

En annan grej med korruption är att det mest fokuseras på politikerna som tar emot mutorna och mindre på kapitalisterna som mutar dem. När hetsen mot grekerna var som värst sas det ofta att politikerna, och indirekt folket som valt dem, var korrupta, de hade mutats att ta billiga lån till icke produktiv verksamhet och där med skuldsatt landet. Frågan jag aldrig hörde ställas var vilka som mutat de korrupta politikerna. Det borde ju rimligtvis vara de fordringsägare som till varje pris skulle få tillbaks sina pengar genom de drakoniska “räddningspaketen”.

#13 Diogenes on 23 March 2014 at 9:20 pm

Det här partiet kan ju för övrigt vara värt att hålla ögonen på:
http://www.oppnagoteborg.se/

#14 Manfred on 23 March 2014 at 10:17 pm

Till exempel orsaken till korruptionen i Egypten:
Det räcker verkligen inte att vilja ha bort symptom.
Som alla medlemmar i marknadsekonomier, behöver även egypterna inkomster. Men nu är de konfronterade med en härskarapparat, som ”delar ut” arbetsplatser, krediter, licenser till företagare och frilansande etc.; som överhuvudtaget bestämmer över de villkor som gäller, när man vill tjäna pengar. Den byråkratiska apparaten sysselsätter personer, som erhållit sin makt genom protektion och mutor och som använder makten till att gynna sina protegeér och för att ta betalt för ”tilldelning” av inkomstkällorna. Att sådana utdelningsförhållanden har mycket elände och beroendeförhållanden till följd och att detta system råder i hela landet, det har orsaker i ekonomin:
Det råder en omfattande brist på inkomster och förvärvskällor även inom apparaten som fördelar dem: Därför att det finns så lite att dela ut, är det väldigt många som är utestängda från det yrke de eftersträvar; och om då någon kommer åt en inkomstkälla, så är hen beroende av statsagenter och partifunktionärer som exklusivt förfogar över källorna, och som mer eller mindre själva är tvungna att handla efter samma mönster, nämligen att söka förvandla sin makt till pengar.
Det visar, hur det förhåller sig med den arabiska, eller speciellt den egyptiska, marknadsekonomin: Att man endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom, det är även i Egypten självklart. Men det kapital, som privata arbetsgivare ackumulerar i landet och det kapital som investeras från utlandet, räcker inte för syftet att etablera ett system med privat företagsamhet, som kan anlita arbetskrafter överallt i landet. Ekonomin, som nationen lever av, är övervägande statsmaktens verk: turiststränderna, oljan och Suezkanalen är alltså en sorts politisk jordränta, som överhögheten i landet inkasserar. Dessutom bedrivs större delen av företagen av statliga agenturer (även av armén) respektive deras protegeér. Landets ekonomi är beroende av de medel som regeringen lyckas beskaffa och använda. Ett omfattande produktivt kapitalistiskt utnyttjande av folket kommer även här inte till stånd. För den stora massan av folket är existensminimum beroende av att regeringen organiserar socialbidrag till de fattigaste. Den rikedom som nationen har, räcker inte till för att de bättre situerade ska kunna konkurrera om den; den tilldelas och förtärs av – efter kapitalistiska mått- helt överflödiga ämbetsmän och funktionärsgäng.

#15 Olof on 24 March 2014 at 8:42 am

Jag vänder mig lite mot någon slags definition av korruption som bara en social konstruktion. Så rent teknisk är väl korruption att man tar emot ersättning i form av pengar eller tjänster en andra gång av någon annan än sin arbetsgivare i syfte att ändra sin maktutövning. När det gäller lagstiftare blir frågan lite mer komplicerad här råder ju inte ett anställnings förhållande i vanlig mening. Jag får filosofera lite mer över det…En snabbis att bara rätt av stjäla för sin egen räkning är kriminellt i en annan mening än det korrupta.

#16 rasmus on 24 March 2014 at 9:10 am

Olof: Jag instämmer – korruption är inte bara en social konstruktion. Att vidga ordet tills det rymmer alla slags makthierarkier är helt meninglöst.

#17 kjell on 24 March 2014 at 9:35 am

…jag tycker ändå det är konstigt att ingen önskar diskutera “vad händer med JAGET” vid en “återgång”. Alla är ju överens om korruptionens orsaker, jag påstår att den “kapitalistiska liberalismen” förutsätter vår “moderna jaguppfattning” (människovärdet osv, är vi beredda att avsäga oss den? ). Kanske fördelningspolitiken med statliga pengar utgör “myllan”, pengar till kultur, forskning och div strukturfonder skall fördela “av någon”, denna ngn blir den svaga länken.
Någon “återgång” lär det inte bli, möjligen en apokalyps, Robert Kurz har ju skissat på den.

#18 avadeaux on 24 March 2014 at 10:12 am

Manfred skriver att man i den arabiska/egyptiska marknadsekonomin ”endast kan tjäna pengar, när man arbetar för andras rikedom”. Man behöver inte vara antikapitalist för att tycka att det är en ganska träffande beskrivning av hur kapitalismen generellt fungerar: alla arbetar för att förränta kapital, och såvida man inte själv äger kapitalet är det någon annans rikedom. (Har jag fel? Jag är inte så inläst på ekonomiska teorier och begrepp.) Vad är i så fall speciellt i det arabisk/egyptiska fallet… Det handlar väl om reglerna och omständigheterna för hur man sätter sig i besittning av kapitalet. Det blir korruption i och med att man utnyttjar politisk makt för att placera sig i toppen av näringskedjan. Eller?

#19 Manfred on 24 March 2014 at 3:45 pm

Korruptionen och den opersonliga makten:
Marx kritiserar ju produktionsförhållandet, ger alltså en politekonomisk bestämning och kritiserar inte de opersonliga maktförhållandena mellan människorna; kvinnor som män är ju underkastade kapital och stat. Eller har jag missförstått dig Rasmus? Marx ville ju förklara det kapitalistiska sättet att producera, så att folk fick reda på, varför de måste leva på det här absurda, skadliga viset.
Det är statsvåldet som har hand om rättsstaten. Den garanterar att var och en får sitt – säkerheten, att kunna förmera sin egendom med hjälp av arbetskrafter som köps; likaså chansen att klara sig med lönarbete. Detta är allmännintresset i ”våra” samhällen och därför är det inte bara i krisen, som korruption förekommer: den är förbjuden för att den alltid förkommer.
De som genomför allt som statsmakten har bestämt, är yrkesutövande statstjänare. Överheten som tronar över alla intressen och motsättningar i samhället, ger den ena rätt och den andra orätt, och är strängt tagit partisk, fastän principen ju kräver att staten är opartisk.
Just för att maktutövningen i samhällets tjänst alltid träffar den ömtåligaste nerven, nämligen pengaintresset, finns alltid behovet hos dem som har pengar över, att köpa sig de tjänster som staten bestämmer över hos ämbetsmän som utövar makten.
Ju viktigare ett ekonomiskt intresse är, desto mera kann dess innehevare yrka på, att hen inte bara handlar i privat intresse utan även i offentligt intresse, inte är enbart konkurrent utan också representerar det allmänna, och därför måste ha friheten att ta inflytande på politiska åtgärder som berör hens affärer.
Den som ”skapar arbetsplatser” – det är valutan, som gäller, när det handlar om privat berikning – den låter sig inte behandlas som en ”vanlig” medborgare, när det gäller kreditgarantier, statliga uppdrag, och handelskontrakt o.dy.
Staten medger ju också att sådana personer med mycket pengar får betala lobbyister som ska övertyga maktens innehavare att tillstå en fördelar. Och man måste ju också övertyga politiker som privatpersoner! Och går bäst med mutor!
Statsmaktens förhållande till pengar är att den med sin rätt underkastar samhällets arbete kapitalets kommando – samhällets levnadsprocess gäller pengarnas privata makt!
Därför skiljer den mellan det personliga fördelssträvandet och opersonligt maktutövande för samhället allmänintresse. Den skiljer mellan ärlig konkurrens ochatt fuska till sig fördelar. För det är ju så, att det som regeringen bestämmer, ska gynna konkurrensen i landet och inte bara en speciell konkurrent. Staten är den högsta opersonliga makten i samhället.

#20 COPYRIOT | Krisen, del 137: Är en konsekvent liberalism ens möjlig? on 25 March 2014 at 11:11 am

[…] Krisen, del 135: Kris och korruption […]

Kommentera