Jag recenserade en försvarsskrift för liberalismen i gårdagens Expressen. Per Svensson menar i denna skrift att liberalismen visserligen inte kan sammanföra all världens godhet, men att däremot allt ont i världen kommer av antiliberalismen. Hans definition av liberalismen blir i praktiken: liberalism är motsatsen till antiliberalism.
Antiliberalismens främsta kännetecken är, enligt Per Svensson: populism, apokalyptik och utopism. Mot denna tresidiga polarisering vill jag lufta vissa invändningar.
Liberalism kontra populism? Låt mig citera ur recensionen:
Visst har populism och liberalism ansetts vara oförenliga. Men jag undrar om inte detta förändrats sedan 2008. Tänk bara på Piratpartiet: ett paradexempel på liberal populism. Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen
Därtill påpekar Magnus Linton:
Föreställningen att liberalism står i någon sorts absolut motsats till populism är möjligen en missuppfattning som inte förrän nu börjar uppmärksammas i Europa men den som följt den politiska utvecklingen i Latinamerika vet att liberalism där gått hand i hand med fullfjädrad populism i många decennier.
Liberalism kontra apokalyptik? Här handlar det om sekulariserade versioner av en religiös tankefigur: den yttersta dagen, då den bestående världen ska förgöras i en slutstrid, där det goda till sist segrar över det onda. Apokalyptiken är en form av eskatologi, läran om de yttersta tingen (som f.ö. givit namn åt det nya bokförlaget Eskaton).
På ett formellt plan stämmer det att liberalismen tar avstånd från tanken på en apokalyps. Ofta tas ett väldigt stort avstånd, med följden att hotet om en klimatkatastrof förnekas eller trivialiseras. Tendensen är alltså att inte bara avfärda apokalyptiken utan varje form av eskatologi, varje tanke på en yttersta gräns för vår rådande samhällsordning.
Samtidigt smyger den apokalyptiska fantasin in bakvägen, just hos de liberaler som (med rätta) ser sig som de renlärigaste. Jag tänker på den “ultraborgerliga” kristeorin hos den s.k. österrikiska skolan. Åtskillnaden mellan ekonomi och politik blir här till en absolut dualism – ekonomin är naturlig, politiken onaturlig. Inte bara välfärdsstaten, utan även centralbanker som utfärdar pengar utan uppbackning i guld, betraktas som politiska övergrepp på den naturliga ordningen. När övergreppet väl är fullbordat, finns det bara en väg tillbaka: krisen som renande skärseld. Oavsett om krisförloppet leder till att samhällen kollapsar och miljoner människor svälter, betraktas detta som ett nödvändigt ont för att återställa den naturliga ordningen. Vad är detta, om inte en liberal apokalyptik?
(År 2005 skrev jag förresten en uppsats om konspirationsbaserade världsåskådningar under rubriken “Populism och apokalyps“.)
Liberalism kontra utopism? Se ovan. Visst tar liberalismen avstånd från utopier. Men att konsekvent stå för en “klassisk liberalism” är att vara utopist. Tanken på att rulla tillbaka 100 år av statlig expansion – på fredligt vis, med en bibehållen varuproduktion – går knappast att ta på allvar.
“Föreställningen om konfiktfria lyckoriken” är kärnan i utopismen, skriver Per Svensson. I detta har han rätt, men han har fel i att ickeliberalerna skulle vara utopister. Att avskaffa patriarkatet och/eller kapitalismen, att skapa “en helt ny värld”, är inte detsamma som att avskaffa alla konflikter.
42 kommentarer ↓
Tar han upp Henry George (som ju förenar alla de här dragen)?
En sak kan man tacka nyliberalismen för i Latinamerika: alla fina regeringar som finns nu i Argentina, Bolivia, Uruguay, Brazil; Venezuela, Ecuador, Chile, Nicaragua och nu El Salvador. Folket har upplevt den fruktansvärda ekonomiska blodbadet som nyliberala regeringar genomförde med de kraven från IMF att de vill aldrig mer se en sådan regeringen mer och alla dessa skrivbordsliberaler borde både sig själva och sin familj utsätta sig för en sådan experiment.
Ger Svensson några konkreta exempel på politiska förslag i samtiden han anser är problematiskt utopistiska?
Läste med stor behållning din recension, men tycker att det blir lite kladdigt att du hänvisar till Isobels bok – i efterordet där skriver hon ju mer eller mindre att hon inte vet vilka tankar i boken som är hennes egna och vilka som är dina. Den närheten kan, om man känner till den, förändra värderingen av din hänvisning.
Men, som sagt: jag läste med stort intresse, och ser fram emot att hinna hugga tag i Svenssons bok. (Och för transparency: Per och jag arbetar båda på Sydsvenskan!)
Mats Deland: Han tar inte upp Henry George, men det är ju en synnerligen intressant figur i sammanhanget!
Andreas E: Du har rätt i att Isobel nämner mitt namn i sin bok, men såvitt jag minns är det bara ett av många namn. Och jag känner mig ganska säker på att hennes tankar om liberalismen inte är mina ;)
m: Nej, han ger nog inga exempel på utopism i partipolitiken – vilka skulle det vara?
Fast jag tycker fortfarande att utopier är ett problem i vissa sammanhang. Utopikritik behövs – och den främste av alla utopikritiker var ingen liberal, utan Karl Marx.
Det värsta är väl att all slags radikal samhällskritik förväntas komma med utopier.
Kanske lite OT i sammanhanget, men vad är det egentligen för fel på populism? Är inte motsatsens expertvälde (ofta en liberal praktik f.ö) auktoritär, vilket i sin tur ofta anses utgöra en motsats till liberalism?
JN: Håller med om att populism inte ska användas som ett skällsord. Det är en beteckning på all politik som tar ställning för “folket” mot “eliten”, vilket kan göras på en massa olika sätt. Även om jag själv inte råkar digga populism i någon form, vill jag inte använda ordet som ett skällsord.
Är synnerligen skeptisk till att vaken liberaler eller Marx skulle vara mer utopikritiska än konservativa som Burke och Schmitt. Liberalism och marxism – och de subjekt som skapat och upprätthåller idéerna – tenderar ju att ha haft eller ha en mer rousseansk syn på människan, till skillnad från en mer hobbesiansk – en sådan “antropologi” är en viktig komponent i sammanhanget. Visst, det här är komplexa frågor, och det går att finna utopikritiska inslag i dessa två tanketraditioner, men i jämförelse med konservativa av åtminstone den mer pessimistiska sorten förefaller dessa två egalitära ideologier vara mer utopiska.
Bra recension i Expressen, för övrigt. Distinktionen icke- och anti- är viktig!
rasmus: Ger Svensson alls några exempel på den utopism han ogillar då? Mitt intryck är att de som för fram kritik mot “utopism” vid närmare granskning nästan alltid är begreppsförvirrade eller fajtas med halmdockor.
Svensson måste väl, för att ro i land sin tes, först precisera ett utopibegrepp, sen övertyga att utopi i den meningen är problematiskt och därefter visa att några existerande konkreta förslag eller rörelser faktiskt är utopistiska på det problematiska viset. Gör han det?
Rasmus: Tack för tips och infallsvinklar på ämnet – ska läsa “Telling the truth about class”.
[…] Liberalismen och dess motsats […]
[…] 1: Copyriot nämner i förbigående Piratpartiet på temat liberalism kontra populism i ett färskt […]
Piratpartiet domineras nu snarare av “rättighetsfundamentalister”, med både garant och finansiär av dessa rättigheter obestämd, “nån annan”.
Man är inte liberal för att man säger “rättigheter, hallelujah!”
Den här globalistiska verisonen av liberalism är i allra högsta grad en utopi. Dårskap, makropati.
[…] Liberalismen och dess motsats […]
[…] Liberalismen och dess motsats […]
[…] Liberalismen och dess motsats […]
Kommentera