Grundrisse, VI: Ännu en förvrängd passage i Maskinfragmentet

År 1857–58 gjorde ekonomijournalisten Karl Marx en serie ekonomikritiska anteckningar, som i efterhand framstår som ett förarbete till hans oavslutade verk Das Kapital. Åttio år senare skulle dessa anteckningar publiceras i bokform under titeln Grundrisse. Efter ytterligare trettio år ombesörjde Sven-Eric Liedman att ett urval utgavs i svensk översättning. År 2010 kom en nyupplaga på Tankekraft förlag.

Som vi tidigare konstaterat, rymmer den svenska utgåvan en katastrofal felöversättning. En av bokens viktigaste utsagor har fått omvänd innebörd på grund av rent slarv och tyvärr rättades felet inte heller till nyupplagan. Det rör sig om det avsnitt som i den internationella diskussionen blivit känt som “Maskinfragmentet” och som i den svenska utgåvan återfinns under rubriken “Upphävandet av det omedelbara arbetet” (s. 203–206 i nya utgåvan).

Nu noterar jag att det ryms ännu ett fatalt fel på dessa korta sidor. Ett fel som inte kan skyllas på Liedman, utan härrör ända från Sovjetunionen. Första utgåvan av Grundrisse, som kom kring 1940, preparerades nämligen av “Institutet för marxism-leninism” i Moskva. Ett institut som givetvis var underställt Stalin och företrädde en grotesk, arbetsideologisk Marx-tolkning.

Alltsedan första upplagan på originalspråk har följande stått att läsa i Grundrisse:

Sobald die Arbeit in unmittelbarer Form aufgehört hat, die große Quelle des Reichtums zu sein, hört und muß aufhören, die Arbeitszeit sein Maß zu sein und daher der Tauschwert [das Maß] des Gebrauchswerts.

Redaktörerna petade alltså in ett ord, das Maß, som de antog att Marx hade råkat glömma. Fast de markerade åtminstone inpetningen med hakparenteser. Det nya ordet innebär att hela meningen får en annan innebörd.

Svenska utgåvan har valt att acceptera Moskva-redaktörernas ändring, utan att alls tydliggöra att en ändring har skett. Så här lyder stycket där:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått.

Om vi i stället ska följa vad Marx faktiskt skrev, får den svenska översättningen korrigeras till följande lydelse:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.

Nu tänker ni kanske: vadå “bruksvärdets bytesvärde”? Så tänkte nog även redaktörerna i Moskva när de valde att ändra formuleringen. Men just så ska det faktiskt stå! Åtminstone enligt W.F. Haug, som tydligen har tagit upp detta i förbifarten i en bok. Haug refereras i sin tur av Philipp Metzger i en fotnot i dennes bok Die Werttheorie des
Postoperaismus
. Låt mig nu referera denna fotnot:

Bytesvärdet är enligt Marx ett uttryck för värdet. Värdets substans är “abstrakt arbete”, alltså den abstraherade nödvändigheten av den kvantitet mänsklig tid som krävs för att tillverka en vara. Bytesvärdet är alltså inte något mått på varans bruksvärde, vilket alltsedan Stalintiden har hävdats i de olika utgåvorna av Grundrisse. Ur den vidareförda felskrivningen “har postoperaisterna kunnat utveckla de mest stolliga teorier”, menar W.F. Haug.

Postoperaister som Antonio Negri menar ju, med stöd i Grundrisse, att den postmoderna kapitalismen har muterat sig så att värdet inte längre är mätbart, att det inte längre har någon substans. Med andra ord menar de att värdet har varit mätbart i en äldre form av kapitalism. När postoperaisterna kontrasterar nu mot då, antyder de gärna att värdet gamla substans skulle ha varit konkret arbete, alltså att den enskilda varans värde skulle ha bestämts av den faktiskt nedlagda arbetstiden i dess produktion. Här har de kunnat luta sig på Moskvaredaktörernas idé om bytesvärdet som ett mått på bruksvärde.

Marx beskriver alltså här en situation där produktivkrafternas utveckling har avancerat så långt att “rikedomens huvudkälla” inte längre utgörs av arbete. Han syftar uppenbarligen på det som han här kallar för “verklig rikedom” (senare utbytt till “stofflig rikedom”) och som syftar på bruksvärdesdimensionen. Någonting händer “med nödvändighet” när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menar Marx. Frågan som återstår är vad som händer.

En tolkning är att Marx menade att bytesvärdet helt enkelt upphör “med nödvändighet” i detta läge. Alltså att kapitalismen skulle avskaffa sig själv när produktivkrafternas utveckling nått en viss nivå. Då fick han uppenbarligen fel (och släppte nog den optimistiska idén ganska snabbt). Men med den Moskvaredigerade omskrivningen blir det dubbelfel: förutom den felaktiga förutsägelsen om bytesvärdets upphörande görs även en felaktig analys av bytesvärdets historiska funktion.

17 kommentarer ↓

#1 Jens on 17 February 2014 at 9:22 am

Hur är det i fronesisnumret som publicerat fragment om maskiner, http://www.fronesis.nu/nummer/10/arbete? Har det inte själv så kan inte kolla.

#2 rasmus on 17 February 2014 at 12:46 pm

Bra fråga, hade glömt att den står i bokhyllan där hemma. Kan kolla sen om ingen annan hinner före.

#3 Jonas E on 17 February 2014 at 2:34 pm

Skulle vilja försvara Institutet för Marxism-Leninism lite. Under Rjazanovs ledning var de i absolut framkant med att katalogisera Marx och Engels kvarvarande texter samt förbereda dessa för utgivning. Rjazanov var en textkritisk pionjär. Han rensades dock ut av Stalin, men Institutet hann göra flera bra saker både före och efter det. Att de bland annat publicerade Grundrisse (och skickade exemplar av boken till fronten under andra världskriget för att soldaterna skulle läsa den!) var en oerhört viktig händelse i utgivningen av Marx och Engels verk.

#4 Maggan on 17 February 2014 at 3:08 pm

Rekommenderar nedanstående artikel om arbetsvärdet!

http://www.gegenstandpunkt.com/svenska/2014/Vaerdet.html

#5 Maggan on 17 February 2014 at 3:14 pm

” Att förmålen kan utbytas mot en summa pengar kallas (inte bara hos Marx) för värde och är en faktiskt existerande abstraktion. Man misstar sig, om man förklarar varans bytesvärde (dess ekonomiska bestämning att säljas för ett pris) med det självklara, att tillverkningen erfordrar en viss mängd samhälleligt arbete. Produkternas ekonomiska “egenskap” att ha priser, beror på att de rådande maktförhållandena i samhället bestämmer, att arbete måste skapa värde. Ur sig själv kan mänskligt arbete enbart tillverka nyttiga ting. Om arbete skapar bytesvärde, så begränsas arbete till att resultatet, produkten, ska förvandlas till pengar. ”
” Allt som behövs i samhället och varje enskilt behov, betraktas uteslutande med hänsyn till pengabeloppet som var och en har till förfogande. Arbetets produktivkraft är konkurrensmedlet för att utnyttja de olika behoven och att förskaffa sig köpkraften. Den verkliga arbetstid som tillverkningen av produkterna tar, avgör inte i vilken mån den bidrar till privatproducentens egendom; det är tvärtom: pengarna som förvärvas i konkurrensen om marknadsandelarna, avgör hur mycket samhälleligt genomsnittligt, nödvändigt arbete det individuella arbetet representerar, i vilken omfattning alltså mängden arbetstid har fungerat som värdekälla – och om överhuvudtaget.”
Vännerna till arbetsvärdeläran uppfattar värdet som en bra abstraktion, som genom att olika arbeten gäller som lika, skulle man kunna jämföra olika arbetsprodukter och kunna addera dem lättare, liknande den borgerliga ekonomin. Tvärtom är det ju så, att samhällets arbete enbart ska gagna värdet, gentemot ”människans ämnesomsättning med naturen”, är det ett främmande, fientligt syfte. För arbetsvärdeläran är arbetandet för att skapa egendom ett förnuftigt sätt att organisera det nödvändiga arbetet i samhället. Att den borgerliga världen inte vill medge, att det så fina värdet härrör ur arbetet, vill arbetsvärdelärans representanter kritisera. Marx´ kritik av det värdeskapande arbetet uppfattar de som dess rehabilitering och erkännande – att proletärerna kan vara stolta över att med sitt knogande skapa ”all rikedom och all kultur”. Proletärernas politisk-ideologiska förspråkare menar att knogandet uppfyller en tjänst till samhällets gemenskap och att de därför kan anspråka en “oavkortad arbetsavkastning” som i alla fall måste vara högre än de löner som betalas. Men Marx var ingen vän till det äkta värdet; han ville inte alls gratulera arbetarna för att de och enbart de skapar hela värdet. I ”Kritik av Gotha-Programmet” (1875) argumenterar han uttryckligen mot socialdemokraternas lovord av arbetet: ”Arbetet är inte källan till all rikedom.” – i alla fall inte när det handlar om materiell rikedom, för den har först och främst sin grund i naturen och i utvecklingen av vetenskap och teknik. ”Borgarna har synnerligen goda skäl att tilldikta arbetet övernaturlig skaparkraft”, tillägger Marx: de är dom, som utnyttjar arbetet, som skapar värdet. Ett socialistiskt program skulle inte tillåta sig ”dylika borgerliga talesätt”. Hittat i:http://www.gegenstandpunkt.com/svenska/2014/Vaerdet.html

#6 Erik on 18 February 2014 at 10:25 pm

Bytesvärdet ligger väl ibland närmare arbetstiden det tar att producera och ibland närmare bruksvärdet beroende på makt och marknadsstrukturer?

Idén att värde är svårare att mäta i den postmoderna kapitalismen gör (som vi säger på svenska) sinne för mig. Värde är ju alltid subjektivt, men i ett tidigt skede av kapitalism skulle det kunna vara lockande att försöka definiera värde utifrån vad människor i allmänhet behöver för ett anständigt liv (även om utsikterna att lyckas är små). I ett postmodern samhälle är det vi betalar för mer flyktigt och det finns en växande industri som skapar, i någon mening, mer abstrakt och symboliskt värde (som snabbare skiftar form och som är mindre kopplad till materiella ting – även om vi ofta associerar detta med materialims).

#7 Viktualiebrodern on 19 February 2014 at 9:34 am

Vad som är värde måste väl ses över en tidsrymd. Att “flumma till” värde bara för att det i ett (nu) givet “postmodernt” ögonblick har lösa konturer verkar inte vettigt.

Produktivkrafternas framsteg kanske inte går tillbaka, men vad som är “värde” kommer att regrediera mot medelvärdet och mot vad evolutionen “tuned in” människans hjärna mot att uppfatta som värdefullt.

En del ideologiutveckling ser mest ut som apofeni – triumferande försök att hitta mönster i ögonblickets brus.

#8 Manfred on 20 February 2014 at 1:59 pm

I Sovjetunionen behöll man – tyvärr – “värdelagen” och gav de kapitalistiska produktionsförhållandena namnet socialistiska. Det fanns tydligen en kamrat i partier, som vill gå emot detta fel, men det var ingen som tog hans åsikter på allvar: se
Stalin: Über die Fehler des Genossen L.D. Jaroschenko, Mai 1952
„Han (Jaroschenko) påstår helt enkelt, att han vill ersätta stridigheterna om den roll som kategorierna – värde, vara, pengar, kredit osv. -, spelar i den socialistiska politiska ekonomin, som ofta antar scolastisk karaktär hos oss, av förnuftiga överväganden om en rationell organisation av produktivkrafterna i samhällets produktion, av en vetenskapligt baserad plan.”

#9 rasmus on 22 February 2014 at 7:31 pm

Nu har jag kollat in Maskinfragmentet i Fronesis. Kan konstatera att det är Liedmans översättning med dess fel och tveksamheter.

#10 MH on 25 February 2014 at 1:58 pm

Vet inte om det också är exempel på “engelsism”, men i svenska översättningen av Kapitalet står att läsa följande (redan några sidor in i första boken):

“I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto större dess värde.”

Borde det inte vara “… desto MINDRE dess värde …” eller är det jag som missar nåt uppenbart här?

#11 rasmus on 25 February 2014 at 9:14 pm

MH: Det låter ju heltokigt! I vilken utgåva står det så?
Den version som finns tillgänglig på webben förefaller däremot helt korrekt:

“I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto mindre den däri kristalliserade arbetsmängden, desto mindre dess värde.”

#12 MH on 25 February 2014 at 10:25 pm

Kapitalet, Första boken
A-Z förlag, Lund
Femte upplagan 1997

Det är ju också Ivan Bohmans översättning, så jag vet inte varför texterna skiljer sig åt.

#13 MH on 25 February 2014 at 10:42 pm

OK, nu förstår jag. Det finns en lista med rättelser i denna upplaga, så då stämmer det. Men borde inte detta ha rättats till i själva texten?

#14 rasmus on 26 February 2014 at 10:10 am

Jag kan tänka mig att det (åtminstone 1997) var betydligt billigare att återutge en ny upplaga utan att sätta om sidorna, än att gå in och peta i texten.

#15 Manfred on 26 February 2014 at 7:37 pm

Citatet:
„Sobald die Arbeit in unmittelbarer Form aufgehört hat, die große Quelle des Reichtums zu sein, hört und muß aufhören, die Arbeitszeit sein Maß zu sein und daher der Tauschwert [das Maß] des Gebrauchswerts.“
”Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.”(Rasmus övers.)
Vad är då sagt?
Rasmus: ”Marx beskriver alltså här en situation där produktivkrafternas utveckling har avancerat så långt att “rikedomens huvudkälla” inte längre utgörs av arbete.
Han syftar uppenbarligen på det som han här kallar för “verklig rikedom” (senare utbytt till “stofflig rikedom”) och som syftar på bruksvärdesdimensionen. Någonting händer “med nödvändighet” när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menar Marx. Frågan som återstår är vad som händer.“

Företagarna ersätter arbetskraften med maskiner och automater var det går. De eliminerar den faktor som principiellt ska verka, om produkten ska räknas som egendom, som värdekvantitet i pengar.
I maskinfragmentet påpekar Marx, att vetenskapliga kunskaper och tekniska framsteg som under kapitalets regi oavbrutet förs in i samhällets produktionsprocess, förminskar det använda arbetet och just därför ännu mer produkter tillverkas:
„… die Schöpfung des wirklichen Reichtums abhängig weniger von der Arbeitszeit und dem Quantum angewandter Arbeit als von der Macht der Agentien, die während der Arbeitszeit in Bewegung gesetzt werden und die selbst wieder … in keinem Verhältnis steht zur unmittelbaren Arbeitszeit, die ihre Produktion kostet, sondern vielmehr abhängt vom allgemeinen Stand der Wissenschaft und dem Fortschritt der Technologie.“
”…blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av makten hos de krafter som sätts i rörelse under arbetstiden och vars effekt i sin tur inte står i något förhållande till den omedelbara arbetstid som produktionen av dem kostar, utan är beroende av vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg…”
Marx vill dra uppmärksamheten till den saken, att den samhälleliga rikedomen inte uttömmer sig i den mängd produkter som tillverkats; utan avgörande är potensen att kunna tillverka mängden efter behag:
„Der wirkliche Reichtum manifestiert sich … im ungeheuren Missverhältnis
zwischen der angewandten Arbeitszeit und ihrem Produkt wie ebenso im qualitativen
Missverhältnis zwischen der auf eine reine Abstraktion reduzierten Arbeit und der
Gewalt des Produktionsprozesses, den sie bewacht.“
”Den verkliga rikedomen manifesterar sig tvärtom … i det oerhörda missförhållandet mellan den använda arbetstiden och dess produkt, liksom i det kvalitativa missförhållandet mellan arbetet som reducerats till en ren abstraktion, och makten hos den produktionsprocess som arbetet övervakar.”
Samhället förfogar alltså inte bara över en massa nyttiga saker, utan har befriat sig från nöd-vändigheten, att vara tvungen att ständigt knoga för upprätthållandet av denna materiella rikedom. I denna frihet ser Marx det egentliga välståndet i ett samhälle:
„Wahrhaft reich ist eine Nation, wenn statt 12 Stunden 6 gearbeitet werden.”
“En nation är i sanning rik när arbetstiden inte är 12 timmar utan 6.”
„Wealth ist nicht Kommando von surplusarbeitszeit, sondern disposable time außer der in der unmittelbaren Produktion gebrauchten für jedes Individuum und die ganze Gesellschaft.“ „Rikedom är inte kommando över merarbetstid …utan den för varje individ och för hela samhället disponibla tid utöver den som används i den omedelbara produktionen.” (min övers.)

Den andra saken som Marx pekar på, är att det med hänsyn till den exploderande utvecklingen av de produktivkrafter som används, aldrig är tal om att minska arbetstiden för arbetarna, som tas i anspråk över varje rimligt mått:
„Die entwickeltste Maschinerie zwingt den Arbeiter daher, jetzt länger zu arbeiten als der
Wilde tut oder als er selbst mit den einfachsten, rohsten Werkzeugen tat.“
”Det mest utvecklade maskineri tvingar därför nu arbetaren att arbeta längre än en vilde gör eller längre än han själv gjorde med de enklaste och otympligaste verktyg.”

Att inte maskineriet är den skyldige, utan kommandot över dess användande, vet Marx naturligtvis och konstaterar därför:
„Es (sc. das Kapital) vermindert die Arbeitszeit daher in der Form der notwendigen, um sie zu vermehren in der Form der überflüssigen; setzt daher die überflüssige in wachsendem Maß als Bedingung für die notwendige.“
”Kapitalet reducerar därför arbetstiden i formen av nödvändigt arbete,med syftet att föröka den i formen av överflödigt (surplus) arbete; lägger i allt större utsträckning fast, att det överflödiga arbetet är villkoret för användningen av det nödvändiga.” (min övers.)

”Överflödig” är den växande delen av arbetet i den meningen, att denna del inte är nödvändig för att ge folk deras livsuppehälle och möjliggöra deras välbefinnande. Marx uttrycker detta faktum som ett formbestämmande av arbetet, därför att kapitalet har syftet att utnyttja just den här delen av den använda arbetstiden och organiserar arbetet så, att inte bara en tillfällig restmängd blir över, utan att det arbetas planenligt i allt större utsträckning utöver den kvantitet som den arbetande mänskligheten skulle behöva till alla materiella behov:
Kapitalet berikar sig alltså genom att ta åt sig en relativ och absolut mängd av det använda arbetet i samhället – och samtidigt verkställer det att arbete i allt mindre utsträckning används för skapandet av den verkliga rikedomen. Den rikedom som kapitalet producerar, existerar just inte i nyttiga saker och fritid, utan i den insats av samhällelig arbetstid som kapitalet anordnar och tar i anspråk i form av kapitaltillväxt. Kapitalet löser upp varje tekniskt måttförhållande mellan arbetstid och materiell rikedom!
„Das Kapital ist selbst der prozessierende Widerspruch, dass es die Arbeitszeit auf ein Minimum zu reduzieren strebt, während es andererseits die Arbeitszeit als einziges Maß und Quelle des Reichtums setzt.“
”Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.” (Rasmus korrekta översättning)

„Nach der einen Seite hin ruft es also alle Mächte der Wissenschaft und der Natur, wie der gesellschaftlichen Kombination und des gesellschaftlichen Verkehrs ins Leben, um die Schöpfung des Reichtums unabhängig zu machen von der auf sie angewandten Arbeitszeit.
Nach dereren Seite will es diese so geschaffenen riesigen Gesellschaftskräfte messen
an der Arbeitszeit und sie einbannen in die Grenzen, die erheischt sind, um den
schon geschaffenen Wert als Wert zu erhalten.“
”Å ena sidan väcker kapitalet alltså alla vetenskapens och naturens krafter, såväl som den samhälleliga kombinationens och den samhälleliga kommunikationens makter till liv för att göra skapandet av rikedomen oberoende av den därtill svarande arbetstiden. Å andra sidan vill det mäta dessa på så sätt frambringade, enorma samhällskrafter efter arbetstiden och stänga in dem inom gränser som krävs för att det redan skapade värdet skall kunna bibehållas som värde.”
– nämligen som sin rikedom i pengar, som har sitt mått i mängden av den surplus-arbetstid, som kapitalet bemäktigar sig.

„Die Produktivkräfte und gesellschaftlichen Beziehungen – beides verschiedne Seiten der Entwicklung des gesellschaftlichen Individuums – erscheinen dem Kapital nur als Mittel und
sind für es nur Mittel, um von seiner bornierten Grundlage aus zu produzieren.“
”Produktivkrafterna och de samhälleliga relationerna, som är olika sidor av den samhälleliga individens utveckling, framstår för kapitalet enbart som medel och är bara medlet för att producera utifrån sin stupida grundval.” (min övers.)

#16 Anders Ramsay on 28 March 2014 at 6:59 pm

Angående Rjazanov: Han kan inte hållas ansvarig för Grundrisseutgåvan. Han arresterades och avsattes från sin post 1931. Grundrisse kom först 1938-39, under andra redaktörer. Den direkt ansvarige för den hette f.ö. märkligt nog Paul Weller.

Även om den första MEGA höll en hög standard så följde den fortfarande principen från Kautsky o.a. att redigera ihop efterlämnade manuskript till nya “böcker”, vilket var mest katastrofalt i fallet Die deutsche Ideologie. Det är först den andra MEGA som brutit med denna princip.

#17 Fredric on 17 July 2015 at 3:45 pm

Snubblade över denna artikel idag om “postkapitalism” som bygger mycket på just maskinfragmentet och kom att tänka på dina inlägg om detta fragment. Ska bli spännande att läsa Lanes bok, även om jag tycker att det utifrån artikeln verkar som att han har en väl optimistisk inställning till just maskinens förmåga att befria människan från arbetet. Vore intressant att ta del av kommentarer till Lane från någon som är bättre inläst på Grundrisse än vad jag är. http://www.theguardian.com/books/2015/jul/17/postcapitalism-end-of-capitalism-begun

Kommentera