Teoretiker som gör listor

I samband med avhyvlingen av Guy Standing framkastades en allmän diss mot samhällsvetare som gör listor. Alltså de som hävdar att någonting existerar i X former eller att det finns Y orsaker bakom ett visst fenomen. Att upprätta sådana listor resulterar ofta i en någorlunda slagkraftig text som är lätt för andra att hänvisa till. Men, som jag skrev:

Listandet sker alltid på bekostnad av resonemangens klarhet.
Så fort en samhällsvetare listar mer en 2–3 av någonting, börjar det bli grumligt vad som listas.

Att räkna upp två punkter utgör knappast någon lista. Men om jag provoceras av längre listor, varför finner jag det då ändå vara i sin ordning med teorier som uppställer två eller möjligtvis tre punkter? Helt enkelt för att jag tror att motsatsställningar mellan två storheter bör begripas som motsatser, om så bara inom ramen för en större storhet som är historiskt uppkommen, inte evigt giltig.
Motsatserna måste alltså bearbetas av teorin – de ska inte teoretiseras bort med hjälp av mångfaldsbegrepp à la Deleuze. Och där vi har en motsats mellan två element, är det omöjligt att bortse från det tredje. Fast om vi låter det tredje få plats i samma lista som de två första, då har vi kanske redan hamnat hos Hegel, den historiska listens filosof som även är det historiska listmakandets filosof. Negativ dialektik betyder kanske just att sätta stopp för integrerandet av det tredje i ett totalsystem.

Två gånger två är fyra och s.k. fyrfältare är oerhört populära inom vissa samhällsvetenskaper. De må fungera som pedagogiskt redskap, men som teoretiskt medium förtjänat fyrfältaren enbart förakt. (En sådan åtskillnad mellan pedagogik och teori är nog tveksam i sig.)

Systemteorier som listar fler punkter än så – typ fem eller sju – bör uppfattas som parodier. Som parodiskt grepp kan listandet ge strålande resultat och ofta blir det bara bättre ju längre listan görs.

Har jag rätt? Ge mig gärna exempel på motsatsen, alltså på teoretiker som upprättar listor på ett försvarbart sätt. På rak hand kommer jag inte på några.

Däremot kommer jag att tänka på geografen Nigel Thrift som har för vana att upprätta halvlånga listor i varje artikel han skriver. Men om jag minns rätt så gör dessa listor inte sken av att vara uttömmande – och så länge detta görs tydligt, tänker jag att listandet kan vara okej. Snarare handlar det i hans fall om att peka ut ett antal aspekter som forskare borde ta hänsyn till, eller några möjliga riktningar för framtida forskning. Men då är det ju strikt talat inte teoretikern som använder listor som medium för teori, utan det är praktikern som gör listor som ska vara till hjälp i en forskningspraktik. Om nu en sådan åtskillnad kan göras.

7 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 16 February 2014 at 1:22 pm

Hmm… riskerar inte detta att bli väldigt formalistiskt.

För det första tror jag inte att man bör blanda ihop filosofiska listor, motsättningar, mångfalder, enheter och multipliciteter med samhällsvetenskaperna. Detta för att en samhällsvetare alltid lever i en smalare värld, och i de flesta fall förhåller sig till relationen mellan teori och empiri.

Jag är mera bekväm att diskutera detta på ett renare filosofiskt plan, även om “debatten” mellan motsatser och mångfalder känns daterad till ca. 40 år sedan (om vi ska sätta Hegel mot Deleuze iaf., då är samtalet fräschare 1890, tänk Bergson, Tarde, Durkheim etc.) .

På ett filosofiskt plan är ju mångfald väldigt smart. Vi kan förstå historiska passager utanför de historiskt givna stora motsättningarna, tänk getingen och orkidén, som kan harmoniera utan att stå i motsatsställning. Vi kan förstå relationen mellan sammahet och förändring, tänk Bergsons analyser av att gå nedför samma gata varje dag, och hur den aldrig är exakt samma, men exterioriseras som sammahet av människan som går på gatan. Eller, för att ta ett nutida exempel; Latours ontologiska pluralism i AIME, där de för “Moderniteten” historiskt kontingenta motsättningarna, ex. ekonomi – ekologi, Vetenskap – forskningspraktik, osv. måste förklaras i detalj(rikedom), istället för att bilda axiom för analysens framskridande.

Tillbaka till samhällsvetarens listor: Dilemmat är 1) epistemologiskt: (begreppsreduktionens våld över den empiriska mångfalden), 2) analytiskt: tankevurporna mellan dialektik, trialektik, fyrfältare och “listor”, 3) estetiskt: hur kan vi övertyga någon om att detta speglar “det politiska”/relationen teori/praxis.

Jag tror att samhällsvetare klarar sig bäst utan listor, men att att för filosofin är de nödvändiga.

#2 rasmus on 16 February 2014 at 1:38 pm

Men har du några bra exempel på hur filosofer jobbat med listor? Och jag syftar alltså på listor som “ger sken av att vara uttömmande”, med ett visst antal punkter, varken fler eller färre.

#3 rasmus on 16 February 2014 at 4:07 pm

Jag tänker mig att ett viktig kännetecken på filosofisk modernitet är just att man inte förfaller till talmystik. Innan den moderna filosofin återfinner vi ju den antika temperamentsläran såväl som de kyrkliga listorna på sju dödssynder och fyra kardinaldygder. Kanske varslas slutet på denna modernitet när Heidegger flummar loss kring das Geviert. Däremellan hittar jag mest enheter, mångfalder, tvåfald och i någon mån trefald. Dock är jag inte så beläst i filosofihistoria som t.ex. du är, Christopher.

Vad gäller den mångfaldstanke som vi kan förknippa med linjen Spinoza–Nietzsche–Deleuze, så uppfattar jag att det är en mångfald som resulut vägrar att låta sig begränsas till listor med ett visst antal numrerade punkter. En deleuzian kan väl knappast häva ur sig floskler som: “Det finns i grunden sju typer av…”

#4 Christopher Kullenberg on 16 February 2014 at 6:46 pm

Med “listor” menade jag kanske lite fel. Jag tänkte närmast på scheman och tabeller, typexempel Kant eller Latour (hemmagjord lista från bokens sista sidor). (Gör anspråk på att vara) Uttömmande, och “varken fler eller färre”. Listor behöver dock inte säga så mycket om ontologi, i Kants fall, dualism, i Latours, pluralism.

Instämmer i att talmystik aldrig kan vara modernt, även om talmystiken ofta lurar i bakgrunden.

“Deleuzianer” borde nog arbeta mer med listor.

Men alla listor som har med “grunden” att göra är hemska saker.

#5 Viktualiebrodern on 17 February 2014 at 12:11 am

David Hilberts 23 utmaningar inför 20:e århundradet på matematikkongressen i Paris 1900 är väl det klassiska exemplet på att staka ut en framtida forskning.

23 är inget speciellt tal, till och med ett primtal, och alla problem var inte på samma generalitetsnivå heller.

“Goda” listor är alltså sådana där antalet punkter är utan betydelse och inga anspråk görs på fullständighet? Åtminstone en av punkt blev ju till och med klarlagd som omöjlig att lösa/bestämma av Kurt Gödel.

#6 Viktualiebrodern on 17 February 2014 at 12:14 am

En konsekvens av Gödels teorem är kanske att ämnen inte låter sig bestämmas i sina egna termer, som uppräknade listor? Hm, djupt vatten.

#7 Viktualiebrodern on 17 February 2014 at 12:15 am

Sådan här mängdlära brukar sluta med en sista grupp “övrigt”, “miscellaneous”. Det brukar vara den intressantaste faktiskt.

Kommentera