Hur skrivmaskiner ägde rum

Kring 1900-talets mitt tillverkades det mängder av reseskrivmaskiner. Man får alltså anta att det fanns en hel del folk som tog med sig skrivmaskin på kortare eller längre resor. Jag är nyfiken på hur omständigheterna kring själva maskinskrivandet.

Maskinskrivande äger ju rum på ett ganska ljudligt vis. Knattrandet från nedslående bokstäver nedslag ger skrivmaskinen en markant närvaro i rummet och går ofta även genom väggar. En maskinskrivare är sällan ensam. Andra kan höra om den skriver och hur: snabbt eller långsamt, i jämnt flödande takt eller ryckigt.

Jag undrar alltså vilka konventioner som omgärdade bruket av skrivmaskiner på t.ex. 1970-talet. Var det verkligen okej att skriva maskin på natten om man bodde i lägenhet? Och var användes alla dessa reseskrivmaskiner? Hotellrum, får man väl anta – men därutöver?

Reseskrivmaskinen är ju en av många föregångare till vår tids s.k. laptops (som rimligtvis borde kallas för resedatorer). Med de senare kan vi skriva i tågvagnar och på flygplan, i vänthallar och på kaféer, eller i bibliotekets läsesal. Jag misstänker att det fanns normer som förbjöd bruket av skrivmaskiner i alla dessa miljöer. Men jag är inte säker. Kanske var det ändå accepterat att ta upp sin reseskrivmaskin under tågresan!

Och hur hög var toleransen för skrivmaskinsknatter i det offentliga utomhusrummet? Har det t.ex. förekommit maskinskrivande i parkerna sommartid?

Jag hoppas att någon kan hjälpa mig att besvara dessa frågor. I första hand någon som hör till en äldre generation än jag, någon som kanske själv använde reseskrivmaskin på 1970-talet. Av stort intresse är även hänvisningar till film, litteratur eller bilder som skildrar bruket av reseskrivmaskiner i det offentliga rummet.

31 kommentarer ↓

#1 monki on 9 February 2014 at 9:24 pm

Hänvisar till fear and loathing in las vegas, naked lunch samt http://www.pinterest.com/theantikeychop/typewriters-in-movies/

#2 Gabrielle Björnstrand on 9 February 2014 at 9:56 pm

På bilden har du alltså fångat MIN skrivmaskin, trots att den står i ett skåp på landet. Olympia, tror jag den hette. Den allra första som jag fick när det uppdagats att jag gillade att skriva. Jag var sjutton. Skrev min första, och hittills enda, diktsamling på den. Gissar att jag skrev på nätterna. Inget problem med det. Men denna maskin hade jag kvar ända in på 1990-talet. Skrev alla artiklar, intervjuer, uppsatser mm på den, med kalkerpapper och många kastade uppslag.
Först 1997 gick jag motvilligt över till dator. Guillou är ju “berömd” för att fortsatt skriva på maskin.
Men jag har inget mer roligt att berätta om det, min mamma hade en Olivetti, som jag tror att hon ibland släpade med sig på resor. Men hon var betydligt mer lagd för att släpa på grejer än jag är.

Och det var aldrig några problem med ljudet för min del. Tror att data-spel och dyl. är en betydligt skämmigare störning i ett hus. Själv spelar jag klassisk och annan musik så högt jag förmår för att dölja andra skitljud när de uppstår. Men ett trivsamt litet skrivmaskinsknatter skulle jag betrakta som romantiskt, tror jag. Och – ja – denna konversation har väl knappast besvarat din fråga.

#3 barfa on 9 February 2014 at 10:34 pm

Min farsa skrev skrivmaskin, med korrekt fingersättning och minst lika snabbt som samtalsfart. Jag minns honom mest med en elektrisk skrivmaskin från mitten av 80talet, men antar att han hade mekaniska tidigare. Och de var små och verkade vara av resevariant, men jag har inte uppfattningen att han tog dem med sej på resor. Det handlade nog snarare att den var enkel att plocka undan och att flytta mellan olika platser i lägenheten. Vilket ju speglas idag i hur många har enbart en laptop hemma och inte nån klassisk stationär. Mindre, kan flyttas runt, kan ställas undan och ofta snyggare.

#4 Kalle L on 9 February 2014 at 11:39 pm

Ray Bradbury skrev “Fahrenheit 451” på skrivmaskin. Han kunde inte sitta hemma och skriva och när han drev omkring en dag hörde av en slump knattret från källaren på UCLAs bibliotek, där man kunde hyra skrivmaskin. Han tog med sig en påse mynt och skrev boken på en dryg vecka. Direktlänk till videointervju där han berättar detta: http://www.hollywoodlibrarian.com/RBrad_hi.wmv

Och en till intervju där skrivmaskinen nämns (lite kort): http://www.indiebound.org/author-interviews/bradburyray2

#5 Malin on 10 February 2014 at 7:33 am

Jag skrev på skrivmaskin på 1970-talet och 1980-talet. Köpte någon förskräcklig dator 1990. Att skriva maskin när andra sov vägg i vägg var inte riktigt populärt. När jag skrev på nätterna var jag alltid orolig för att störa, men oron kunde också få idéerna att dyka upp, liksom på trots (jag gick på skrivarlinje på folkhögskola, så idéer behövdes). Det var ingen reseskrivmaskin utan en gammal Halda, stor som två eller tre reseskrivmaskiner.

Som tonåring på 1970-talet hade jag dock en reseskrivmaskin, pappas gamla Facit. Den följde aldrig med på resor, men jag antar att journalister t ex hade sina med sig. Maskinskrivning på tåg förekom knappast. Inte så mycket på grund av ljudet utan för att det inte fanns någonstans att ställa skrivmaskinen. Det var inget man bekvämt kunde ha i knät.

#6 rasmus on 10 February 2014 at 9:46 am

Tack för alla dessa anekdoter och hänvisningar!

#7 Börje Andersson on 10 February 2014 at 10:17 am

Trevligt att du vill veta.
Reseskrivmaskinerna höll normalt lägre standard än de större och tyngre. Ofta var det något som inte fungerade riktigt.
Vid större arrangemang som kongresser och annat fanns det alltid flera skrivmaskiner i pressrummet. Där knattrade det friskt. Jag brukade använda de maskinerna, som ofta var i gott skick.
Det hördes när man skrev, så det var inte lämpligt att författa när någon sov i närheten.
Facit tillverkade bra skrivdon. Men utvecklingen sprang ju i från företaget.
Jag gillade aldrig de elektriska skrivmaskinerna. Tangenterna gav inte det rätta motståndet så att säga.

#8 kjell on 10 February 2014 at 11:56 am

…idag vägrar bokförlagen att ta emot “maskinskrivet manus”,
med undantag för Jan Guillou (Halda) eget förlag samt Klas Östergren (Facit Privat) Bonniers förlag.
En hyfsad marknad för reparationer, reservdelar och färgband finns för Facit Privat.

#9 avadeaux on 10 February 2014 at 12:00 pm

Jag tror att folk ofta köpte reseskrivmaskiner av samma anledning som jag har en bärbar dator som jag aldrig tar från skrivbordet hemma: den är helt enkelt nättare. Kanske var de också billigare. Mina föräldrar hade en reseskrivmaskin i bokhyllan som de tog fram när den behövdes, men utöver det var den aldrig med på några resor.

I senaste skvalleromgången om Woody Allen skymtade jag att han fortfarande använder skrivmaskin och att hans e-post därför går via en sekreterare. Datalogiikonen Donald Knuth lär ha ett liknande arrangemang, fast han (skaparen av datortypsättningsverktyget TeX) skriver för hand.

#10 kjell on 10 February 2014 at 12:17 pm

…”att skriva för hand” ger en mer eftertänksam text.
Det “svenska deckarundret” hade varit en omöjlighet utan datorer. Språket präglas av en “klippa klistra” estetik som numer är norm.
Snabbhet är inte alltid av godo.

#11 avadeaux on 10 February 2014 at 12:19 pm

Funderade vidare: Maskinskrivning var ju i högre grad än datorskrivandet i sig ett yrke: någon skrev för hand eller dikterade, och en maskinskriverska skrev rent. En konventionell skrivmaskin var något som stod stadigt och stilla på en arbetsplats, och var prissatt därefter. Jag gissar att reseskrivmaskinen först skapades för sekreteraren som skulle följa med chefen på resa. När folk började köpa skrivmaskiner att använda hemma, eller på den mindre firmans kontor, var kanske reseskrivmaskinen det rimligare valet, vilken alltså funktionellt i så fall snarare var en personskrivmaskin till skillnad från en industriskrivmaskin. (Men jag spekulerar bara.)

#12 avadeaux on 10 February 2014 at 12:25 pm

… Det var nog också så att när elektriska skrivmaskiner blev det normala i kontorsmiljöer (till och med schackklubben där jag var Prao-elev 1984 hade en), så förblev ”reseskrivmaskinen” en variant som drevs med ren muskelkraft.

#13 Viktualiebrodern on 10 February 2014 at 2:22 pm

Jag hade föräldrar som bägge satt och pekfingervalsade men jag kan inte minnas att det var ett störande ljud.

Jag tror att det hade med det rytmiska i ljudet från en van pekfingervalsare, lite åt det musikaliska hållet. Inte alls som fläktbuller med ett mera utsmetat, tröttande, spektrum.

Det finns ju också ett musikstycke som heter “The type writer”

http://www.youtube.com/watch?v=g2LJ1i7222c

#14 Erik on 10 February 2014 at 2:37 pm

Lite off topic, men viktorianska laptops:

http://www.victorianweb.org/art/design/furniture/golden1.html

http://www.hygra.com/writing.html

#15 Viktualiebrodern on 10 February 2014 at 2:40 pm

Jag tycker att scenerna i “Vi på Saltkråkan” med stackars Melker som försöker brödskriva på reseskrivmaskin är ganska roliga. Apropå utomhusscener.

Problemet med reseskrivmaskin på resor låg nog också mycket just där – att hålla ordning på papperen.

#16 kjell on 10 February 2014 at 2:45 pm

…Hemingway i Afrika;
http://www.jengirdish.com/wp-content/uploads/2012/08/hemingway.jpg

#17 Gabrielle Björnstrand on 10 February 2014 at 5:17 pm

Min mamma hade dessutom gått maskinskrivakurs, innan hon blev först skådespelare och sen författare. I motsats till undertecknad som alltid, likt ett oändligt antal kollegor, pekfingervalsat, skrev hon med alla fingrarna.

Jag tycker det ni säger om fort och långsamt, klippa, klistra-estetik etc, är sant. Men det finns också något med datorns snabbhet som är stimulerande; att den klykar i tanken snabbare. Om det nu är tänker man gör. Eller improviserar. Den är ett snabbare instrument. (Avd: Självklarheter).

#18 Gunnar on 10 February 2014 at 6:48 pm

För att gå lite tillbaka på en av ursprungsfrågorna. I min erfarenhet var det sällan man såg någon använda sin reseskrivmaskin under resa, t.ex. på tåg. Dom gick ju inte att ha i knät, det blev för svajigt och trögt. Och kupéborden på den tiden var inte stora nog att sätta dom på. Och jag tror dessutom att det skulle ansetts som ett intrång i den tystnad som (generellt) rådde bland tågresande. Eller med andra ord, “rese”-biten i reseskrivmaskin var inte synonymt med “mobil”-biten i mobiltelefon.

#19 Kalle L on 10 February 2014 at 8:31 pm

“Manuskriptet till ‘En städerskas dagbok’ är snart klart. Jag håller på att maskinskriva det. Är framme vid de sista pappersarken nu. Jobbigt har det varit att vara kontorsfröken, när man inte skrivit maskin förr. Jag har tjuvlånat maskiner på arbetet. Skrivit ett par ark på en maskin och ett par på en annan (så att de inte skulle slitas ojämnt). Jag ville inte fråga om jag fick låna någon. Då hade svaret blivit NEJ. […] Man ska aldrig använda saker man inte äger, stod inpräntat i mig sen barndomen, men det höll nu på att luckras upp.”

ur Maja Ekelöfs “Rapport från en skurhink”, fritt tillgänglig som pdf via http://www.fragen.nu

Apropå att äga.

#20 Gabrielle Björnstrand on 10 February 2014 at 11:56 pm

Jag har något vagt minne av 60-talsfilmer där beat-typer eller “artister” satt vid ett cafébord och skrev på maskin. (Hemingway är väl fö otänkbar utan reseskrivmaskin?) eller om det kan ha varit nån Fellinifilm, eller en film i min egen skalle.

Synd egentligen att de försvann. Annars kunde man smugglat guld i fodralen. James Bond borde ha gjort det.
(avd: Onödigheter).

#21 Magnus A on 11 February 2014 at 3:48 pm

I “The Honourable Schoolboy” (John le Carré, 1977) spelar reseskrivmaskinen en viktig roll i hur journalisterna i boken (framförallt titelfiguren) beskrivs.

#22 Viktualiebrodern on 11 February 2014 at 4:47 pm

Det här är för synkront för att vara en slump. Eller?

http://regenimsommer.wordpress.com/2013/01/18/kaufargumente/

#23 Gabrielle Björnstrand on 11 February 2014 at 4:57 pm

Vikt: Tyuska texten påminner om de vi helt glömde bort: Korrespondenterna: Bang, Dagerman, Marianne Höök, m.fl. Såklart det hade en Olivetti eller Facit. Leta bilder?

#24 Gabrielle Björnstrand on 11 February 2014 at 5:03 pm

Kolla kilen i hörnet http://web.telia.com/~u83402978/bohem-o-tycoon.htm
släkt med en nu levande Sommelius.

#25 Gabrielle Björnstrand on 11 February 2014 at 5:11 pm

Faulkner. http://exlibriscia.blogspot.se/2011_04_01_archive.html
Nu ger jag mig. Om det är ett offentligt rum eller ej? Hotell?

#26 Kalle L on 11 February 2014 at 5:22 pm

Dagerman med skrivmaskin finns bl a på: http://www.arbark.se/2006/04/stig-dagerman/

#27 h. on 11 February 2014 at 5:53 pm

Nietzsches reseskrivmaskin får heller inte glömmas bort:

http://www.malling-hansen.org/friedrich-nietzsche-and-his-typewriter-a-malling-hansen-writing-ball.html

#28 Kalle L on 11 February 2014 at 11:13 pm

“Jag satt barfota i ladan och skrev. Skrivmaskinsknattret ekade mot taket, där de outtröttliga småfåglarna hade sina bon och sina ungar. De hade vant sig vid mig. Deras ungar skulle kanske minnas sin barndoms egendomliga ljud från skrivmaskinen, då de varit med om tillblivelsen av min roman. I Egypten, vid Nilens lera, skulle sädesärlorna ännu kunna berätta om det.”

ur kapitlet “Romanen utan a” i Ivar Lo-Johanssons bok “Författaren”.

#29 Tutte Wachtmeister on 13 February 2014 at 2:40 pm

Alldeles innan hemdatorn slog igenom fanns det ju också en marknad för elektroniska skrivmaskiner (som, har jag för mig, faktiskt kallades ”ordbehandlare”). De mindre modellerna var ungefär lika stora som en laptop men i stället för skärm hade de en pytteliten display ovanför tangentbordet. Jag använde en sådan av märket Canon Typestar och till finesserna hörde möjligheten att välja mellan två typsnitt samt fet och normal stil. Men den stora fördelen med de här apparaterna var att de var helt tysta; plötsligt blev det möjligt att sitta och skriva sent på nätterna i hyresrum och lyhörda hus. Eftersom de var så nätta tror jag också att ganska många faktiskt använde dem som just reseskrivmaskiner men de blev förstås snabbt obsoleta. Till nackdelarna hörde att färgbanden var fruktansvärt dyra och att utskrifterna blev fula om man inte använde dyrt, glättat papper.

Just eftersom det i allmänhet inte var okej att hamra på skrivmaskiner på kvällar och nätter tror jag att folk med sena vanor i regel skrev utkast för hand, på gott och ont. Så där tio år innan man började prata om de litterära möjligheterna med ”hypertext” och CD-ROM pågick det också en debatt om huruvida texter skrivna på dator kännetecknades av en särskild, mångordig och slarvig, stil.

#30 Olof on 14 February 2014 at 2:10 am

Min far köpte en sån. Jag tror att det mest var ett tillbehör för en klassresa som han ville skicka ut oss barn på. En slags IT investering som man kunde författa handlingar till myndigheter och företag på och visa att man var någon att räkna med.

#31 Alex Rowe on 15 February 2014 at 2:43 pm

Artisten Jenny Wilson skriver tydligen poesi och sina låttexter på en reseskrivmaskin. En klarröd Olivetti Valentine, skriver DN i dag.
–Jag skriver med penna och på dator också, men det är underbart med skrivmaskin för det är så definitivt. Det blir mer knallpulvriga texter, säger hon.

Kommentera