Min samlingsvolym Tapirskrift har nu blivit föremål för tre recensioner av det mer djuplodande slaget:
- P O Ågren skriver i Västerbottens-Kuriren om kritikbegreppet som gemensam nämnare för bokens tre delar (nätkritik, urbankritik, kapitalismkritik).
- Mohamed Omar funderar på sin blogg om anagrammet som symbol för ett övervakningssamhälle och om hur den radikala kristeorin hos Robert Kurz kan associeras till begreppet kali yuga, med mera.
- Axel Andersson resonerar i finlandssvenska Ny Tid kring mitt bruk av olika metaforer och hänvisar till filosofer som jag själv inte har läst.
Alla de tre texterna är så uppslagsrika att jag nog måste idissla dem ett tag innan jag kan plocka upp de trådar som kastats till mig. Det är en ynnest att få sådan respons på en samling texter som (med något undantag) redan har publicerats på andra håll! Att recensera en samlingsvolym av detta slag, som ju spretar rätt friskt, kan inte vara så lätt.
En text som alla tre recensioner lyfter fram är “Flygplatssamhället” från 2010. En text som börjar och slutar i frågan om flygtrafikens framtid, men som däremellan handlar mer om samtiden i allmänhet och det verkar vara detta som nu finner resonans.
Alla tre recensenter verkar också överens om att de avslutande texterna i Tapirskrift är betydligt mer tunglästa. Så är det onekligen. Det var därför jag valde att lägga dem sist.
Onsdag denna vecka blir det ett samtal kring Tapirskrift på Aspuddens bokhandel. Boken kan köpas för strax under hundralappen på nätbokhandlarna. Eller tipsa ditt lokala bibliotek om att ta in den!
32 kommentarer ↓
“Flygplatssamhället” var en väldigt bra text. Jag har haft liknande tankar, men inte skrivit ner något, och har då fokuserat mer på vad man kan kalla den globala estetiken – att flygplatser är en central representation för den senmoderna storstaden och dess likformiga karaktär.
Det skulle för övrigt vara intressant att höra några Copyriot-reflektioner kring en framtida värld med snabbtåg som substitut för flygplan. Den ende som jag har läst som har belyst frågan något mer ingående är den franske nya högern-ideologen Guillaume Faye i boken Archeofuturism (2010, som skrevs på franska 1998, så den är lite daterad i vissa avseenden), men man behöver inte vända sig till honom för att belysa frågan utan det räcker med att se hur världen är geografiskt beskaffad i stora drag och hur långt tågtekniken har kommit hittills och rimligtvis kan komma om resursstarka forskningsgrupper, dito företag, stater etcetera lägger manken till.
Så vitt jag vet finns det en del snabbtåg i åtminstone Kina som kan komma upp i riktigt höga hastigheter – uppemot drygt 400 kilometer i timmen – men i Japan, Sydkorea och Taiwan rör sig många bullet trains (och det är väl mest shinkansen eller shinkansenliknande modeller) i omkring 280-320 kilometer på vissa sträckor. Mest kontinuerligt hög hastighet tycks vara sträckan Busan – Seoul.
Låt säga att man drog intrakontinentala rälsar mellan Moskva och Beijing, New York och Los Angeles, Kapstaden och Kairo, Buenos Aires och Mexiko City, för att ta några tänkbara exempel, och trissade upp hastigheten till 800 kilometer i timmen. Det vore inte omöjligt, åtminstone vissa årstider.
(Interkontinentala rälsar vore dock mer problematiskt, även om det kanske kan gå på vissa ställen, t.ex. mellan Afrika och Eurasien.)
Jag tycker att det borde diskuteras mer, oavsett om man t.ex. har ett slags kritiskt klassperspektiv eller ett mer liberalt, teknikoptimistiskt och globaliseringsfetisichistiskt förhållningssätt.
Angående flygplatssamhället finns ju både “Junkspace”- Rem Koolhaas och “Non place” – Auge.
Båda tar fram flygplatsen som typexempel för ett tillstånd som sprider sig. Jag tycker mig se en situationistisk “society of the spectacle” ingredient i platsens logik men blandat med annat.
Snabbtågssamhället kommer att ta efter väldigt mycket från flygplatssamhället.
Säkerhetskontroller, incheckning av bagage, servering vid sittplatsen, kanske säkerhetsbälten. Allt har redan diskuterats. Redan nu stora inskränkningar i vad man kan se genom fönstret.
Ladislaus Horatius hade en del konstiga idéer, men i grunden hade han rätt: Det är hastigheten som förslavar och reducerar människor med värdighet till gnälliga kollin.
Tänkte också på Koolhaas och – vad gäller stilen – hans text The Generic City, när jag läste texten där ju Rasmus också hänvisar till Augé. Har för övrigt inte tågstationerna i de större städerna det senaste decenniet blivit allt mer kommersialiserade på ett sätt liknande flygplatserna?
Erik P: “Har för övrigt inte tågstationerna i de större städerna det senaste decenniet blivit allt mer kommersialiserade på ett sätt liknande flygplatserna?”
Jag började nästan gråta första gången jag tog Eurostar från Kings Cross till Gare du Nord.
Det har förvandlat tågstationen till en flygplats. Samma väntetider, samma kontroller, samma arkitektur och samma labyrint genom kedjebutiker. Hela fördelen med att resa med tåg har försvunnit.
[…] Bloggpostens illustration är en skärmdump från förlaget Axlbooks hemsida. Läs fler recensioner på Rasmus Fleischers blogg Copyriot. […]
Kommentera