Övergången till webb-tv är ingen befrielse från hierarkier

“Tittarna segrar i tv-kriget” står som rubrik på ett långt reportage i söndagens SvD. (Just nu hittar jag inte texten på nätet, inte ens i de inlåsta artikelarkiven.) Intressant läsning, men jag blir inte klok på slutsatsen som dras av skribenten, Anders Rydell.

Det handlar om den kommersiella tv-boom som exploderade i Sverige år 2013. En situation som Anders Rydell vill jämföra med när TV3 började sända den 31 oktober 1987.

I dag befinner vi oss i ett ögonblick som liknar det då tv-monopolet bröts. Övergången till webb-tv kommer att skaka om de gamla maktstrukturerna i grunden. /…/
Från ena hållet utmanas de traditionella tv-bolagen av internationella aktörer som Netflix om rättigheterna till film och tv-serier. Från andra håller av lokala tv-aktörer som Schibsted-ägda Aftonbladet, som inte bara konkurrerar om nyheter utan även om sport och nöje.

Uppenbarligen har Schibsted investerat enorma belopp i Aftonbladets tv-satsning. Men även på Expressen, DN och SvD menar ledningen att tv-sändningar är en viktig del av företagens framtid. “Det är viktigt att ha foten på gaspedalen i den här utvecklingen” säger en chef på TV4.
Alla vill maximera sitt utbud av rörlig bild med sikte på bärbara skärmar. Frågan är bara hur mycket det finns plats för. Rörlig bild tar tid att konsumera och människors tid är trots allt begränsad. Känns det inte som att denna tv-boom börjar likna en smärre bubbla?

Denna fråga ställs inte i SvD-reportaget. Där drivs i stället en Jan Stenbeck-influerad, teknikoptimistisk tes: digitaliseringen av tv-mediet är ostoppbar och kommer med nödvändighet leda till ett större utbud av tv-innehåll samt en nedbrytning av gamla hierarkier, vilket i slutändan leder till att “det är tittarna som bestämmer”.

Hela 1900-talets medieindustri byggdes upp kring möjligheten att bestämma var, när och hur vi skulle lyssna, titta och läsa. /…/
Men faktum är att vi till stor del fortfarande lever kvar i 1900-talets mediala maktstrukturer. De vittrar, men inte så fort som ibland görs gällande. /…/
medan tv-bolagen vrider sig i förändringskval så stundar en gyllene era för tv-publiken. Aldrig lär så många anstränga sig så mycket för att få vår uppmärksamhet som under de kommande åren.

Slutsatsen är ganska underlig. Leder en skärpt konkurrens om uppmärksamheten nödvändigtvis till bättre underhållning? Det verkar inte ens Anders Rydell själv tro på, för sedan jämför han framtidens tv-utbud med “plockgodis”, till skillnad från det traditionella tv-tittande som var mer att likna vid mat. Vad man än säger om den metaforen, så är det nog få som hävdar att godis är bättre än mat, även om valfriheten i formell mening är större i en godisbutik än på en lunchrestaurang.

Därtill är jämförelsen med 1900-talet ganska orättvis. För det första stämmer det väl knappast att dagstidningar eller bokförlag, för att ta två exempel ur medieindustrin, försökte att kontrollera “var, när och hur” vi skulle läsa olika trycksaker. Kontrollen är snarare större på 2000-talet, då nästintill varje “snackis” är resultatet av noggrann planering uppifrån samt synkronisering via s.k. sociala medier.
Vad som utelämnas i beskrivningen är hur 2000-talets nätmedier möjliggör en ny form av kontroll som bygger på Big Data. Medan traditionella etermedia är enkelriktad och inte ger någon återkoppling till sändaren, är webb-tv en digital kommunikation som alltid går åt två håll.

Hela 2000-talets medieindustri byggs upp kring möjligheten att övervaka var, när och hur vi väljer att lyssna, titta och läsa.

3 kommentarer ↓

#1 viktualiebrodern on 3 February 2014 at 9:26 pm

Godis och junkfood-metaforen för “information” är väl Clay A Johnsons närmast företrädare för.

Neråt i förädlingskedjan är näringsinnehållet bättre.

http://www.informationdiet.com/

#2 Gabrielle Björnstrand on 4 February 2014 at 8:33 pm

“medan tv-bolagen vrider sig i förändringskval så stundar en gyllene era för tv-publiken. Aldrig lär så många anstränga sig så mycket för att få vår uppmärksamhet som under de kommande åren.”

Marknadsliberalernas naivism tar visst aldrig slut. Jada jada, all is well, och det som ska slåss för vår uppmärksamhet är hungerspel och farmare och dokusåpor och sport, allt – förutom möjligen det sistnämnda – som drar till sig den maxiamlt lägsta nivån av stress-stimulans. Men jag har hört det jag säger förr. Det konstiga är att inte Rydell har hört det. Än.

#3 UddaBoktips on 5 February 2014 at 10:24 am

“Rörlig bild tar tid att konsumera och människors tid är trots allt begränsad.”

Jag tycker det är konstigt att inte fler uppmärksammat detta. Jag ser av princip aldrig fakta-förmedlande filmer på nätet för att det tar för lång tid. Skrivet material finns många metoder för att effektivt hämta ut innehåll ifrån, talat material kan man lyssna på samtidigt som man gör något annat men rörliga bilder är tidstjuvar (dessutom svåra att citera och referera till). Å andra sidan är det väl denna (någorlunda) odelade uppmärksamhet som annonssäljarna vill åt?

Kommentera