Entries from January 2014 ↓

Krisen, del 129: Vi är inte klara än

Nej, vi är inte klara. Krisserien har saktat av. Delvis har det handlat om att sålla i de redan skrivna textmassorna, ett sållande som skett utanför bloggen. Men nu, kanske fram till vårkanten, kan det vara läge att åter låta bloggen bli plats för några varv i den långa undersökningen. Att vända ryggen till mikrobloggen gav en omedelbar känsla av frihet. Sen läste jag dessa inspirerande rader:

Vi läser tillsammans, metodiskt. Om krisen, om strukturomvandlingen, om systemens mekanismer, om underliggande processer och långtgående konsekvenser. Här sysslar vi inte med oreflekterande aktivism. Läs, förstå, kritisera. Läs igen. Fortsätt. Vår cirkel är inte för hetsporrar. Vi börjar om från början, från grunden, det allra mest grundläggande. Men vi måste erkänna, att vi inte riktigt vet vad det är. Krisen? Men krisen är abstrakt och konkret, global och lokal, den är så mycket och så svår att greppa. Vardagen? Vardagens mönster, de gråa erfarenheter från vardagen som vi knappt minns, som vi förtränger så fort vi kommit hem? Arbetet? Det som de intellektuella säger är upprätthållandet av vardagen, är det det som är grunden? Vi vet inte längre. Men vi tror att vi måste undersöka. Det är vårat ledord: undersök!

Vart är det vi strävar? Kanske handlar det just om att avbryta det “tomma flödet av icke-händelser”, som det uttrycks i den aktuella texten. Att skapa en smitta.

Överösa dem med krisinsikt, infektera dem med vår sjuka. Inget skulle göra oss gladare än att se paniken i deras ögon, desperata gester och skriken. Det är vad vi drömmer om. Lite kaos och panik. Dynamik. Det är i de tillstånden krisinsikter kan bli dynamit.

Om offentligheten (och motoffentligheten) som fetisch

För ett år sedan diskuterades här samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar. Då framkastades följande paroll:

SKÄNDA SAMTIDEN
VÄGRA DEBATT
SVIK DAGORDNINGEN
VAR PASSÉ
#KUKEN

Samma ord avslutar texten “Svik dagordningen!” som jag skrev på beställning av tidskriften Subaltern och som även är med som den sista texten i Tapirskrift. Det är en liten undersökning av hur “offentligheten” kanske är att betrakta som en fetisch i marxsk mening.
Från att referera Habermas tes om offentlighetens framväxt fortsätter texten med att diskutera hur “det sociala” uppstår när barriären mellan “det privata” och “det offentliga” löses upp – något som observerades redan hos Hannah Arendt, men som har satts i system av inte minst Facebook.

Det som har tillkommit a?r en ny niva? av ma?tbarhet. Mass- medierna stra?var nu efter omedelbart genomslag, vilket numera a?r ma?tbart: genomslagskraften ma?ts i antal del- ningar av en la?nk i sociala medier. Detta ma?tt avspeglar inte den intellektuella betydelsen av en yttring, utan hur ma?nga som ka?nde na?got info?r den pa? ett snabbt och entydigt vis.

Jag idkar även en viss självkritik i fråga om den fixering vid hastighet som uppvisades i slutklämmen på Boken & Biblioteket.

Vad inneba?r det att pla?dera fo?r att det offentliga samta- let borde fungera annorlunda? Att detta pla?derande sker just med adress till en befintlig offentlighet med ga?llande hastighetsregler? Vem eller vad a?r det som ska reformera det ra?dande debattklimatet?
Fo?r alla som inte attraheras av diskursiv ingenjo?rskonst, a?tersta?r tanken pa? en motoffentlighet.

Men tyvärr – motoffentligheten är inte vad den var. Numera konkurrerar offentlighet och motoffentlighet om uppmärksamhet inom samma mätbarhetsdrivna medier. Det går att tala om en dialektisk relation som blir tydlig i hur begreppet “allmänintresse” tänjs ut i samspel mellan dagspressen och Flashback. Johannes Nilsson beskrev för sin del tidigt hur Flashback och Twitter blivit till två sidor av samma mynt.
Jag tror inte på att välja sida. Målet måste vara att sabotera själva dialektiken. Hur detta ska gå till är en öppen fråga, men att lämna Twitter åt sitt öde under valrörelsehelvetet känns som en väldigt rimlig sak.

Texten som jag just har refererat finns nu upplagd som PDF av Axl Books som gett ut Tapirskrift. Där finns även en annan text ur boken, “Tio preliminära teser om liberalismen“.

Spotifieringen av tåg, än en gång

Först sålde SJ resor. Sedan sålde de upplevelser. Nu säljer de resenärer.

Så skrev jag för två år sedan i en kort text om spotifieringen av tåg (nyligen återpublicerad i Tapirskrift). Då hade nämligen SJ just börjat satsa på att exponera sina resenärer för mer reklam – inte bara på olika slags ytor, utan även via högtalarutrop och genom att säljare fick ta över bistrovagnarna. Därtill talades det om möjligheten att visa rörlig reklam på de skärmar som installerats i det nya snabbtåget SJ3000.

Dessbättre verkar SJ:s spotifiering ha kommit av sig. Sedan 2011 har det åtminstone inte blivit värre, såvitt jag har kunnat uppfatta. Efter att SJ3000 nu har satts in på Västkusten, testade jag tåget för första gången idag, vilket var en positiv erfarenhet. De där skärmarna visade sig vara få och sitta utom synhåll från sittplatserna, dessutom var de släckta och planerna på att fylla dem med reklam verkar ha lagts på is.

Jag spekulerade i att SJ skulle följa exemplet från Spotify genom att låta 1 klass bli reklamfri, medan 2 klass blir allt mer svåruthärdlig. Någon sådan tendens har dock inte märkts av. När jag kollade in SJ3000 märktes snarare motsatsen: 1 klass ser exakt likadan ut som 2 klass. Sätena är lika breda och i båda klasserna finns reklam. Kanske prioriterar SJ möjligheten att kunna “klassa om” vagnarna i flexibilitetens namn, vad vet jag.

Däremot fann jag det intressant att sätesreklamens innehåll hade en mycket tydlig tendens till “spotifism”. Jag baserar denna observation på de två olika snabbtåg som jag åkte med idag. Reklamen kom från fyra olika företag.

  • Magine som distribuerar tv i form av en digital pakettjänst och säljer abonnemang för 99 kronor per månad.

  • Readly som distribuerar tidskrifter i form av en digital pakettjänst och säljer abonnemang för 99 kronor per månad.

  • Collector som lånar ut pengar genom att utfärda kreditkort med en effektiv årsränta på 14 %.

  • Frilans Finans som lånar ut pengar genom att förskottsbetala fakturor (s.k. factoring).

Moln- och kredittjänster, med andra ord. Detta är vad som gäller i SJ:s reklamutbud. Om man inte öppnar papperstidningen Kupé, vars reklam är av helt annat slag, huvudsakligen riktad till välbeställda typer i övre medelåldern som intresserar sig för läderhandskap och weekendpaket.

Jag får känslan av att reklamsäljarna har kommit fram till att det bland SJ:s resenärer finns en stor grupp yngre människor som är upptagna med sina skärmar, aldrig skulle öppna en papperstidning och som har en livsstil som passar perfekt med moln- och kredittjänsterna. Det är alltså på snabbtågen – snarare än på bussen, på flygplatserna eller hemma i tv-soffan – som vi finner spotifismens avantgarde.

En annan sak som kan noteras är att “tågresan som upplevelse” i någon mån har återkommit på marknaden. Jag tänker på “Blå Tåget“, som kör ett fåtal turer mellan Stockholm och Göteborg med fina gamla trävagnar. När jag hamnade där förra veckan kände jag mig genast väl till mods och till detta bidrog inte minst vagnarnas avsaknad av reklam. Därtill det makalösa faktum att dessa tåg har en bar där en riktig pianist spelar på ett riktigt piano.