Krisen, del 131: “Emerging markets” och krisens nya fas

Troligen kommer vi att minnas 2014 som året då den globala krisen gick in i ännu en ny fas. Under tre år stod EU:s skuldkris stått i centrum och även om krisen i Europa inte är över, verkar det ske en förskjutning i krisdynamiken: från Europas semiperiferi, till världsmarknadens semiperiferi, mer känd som “emerging markets“.

“Emerging markets” är ekonomspråk för stater som man tänker sig är på väg uppåt, från U-land till I-land (för att använda ett gammaldags språkbruk). Krisen har dock rört till det hela, för nu har faktiskt Grekland trillat ner från sin status som I-land och omdefinierats som en “emerging market”.

Det finns olika listor över “emerging markets”. Där ingår de fem stora länder som brukar förkortas BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Där brukar man även hitta större delen av Latinamerika, liksom delar av Sydostasien. Ibland inräknas även stora delar av Nordafrika och Östeuropa.

Ukraina, Turkiet, Thailand…

It looks like the world will be in for a rough ride in 2014. Better fasten your seatbelts — the next phase of the global financial crisis may be about to get started. Cities will burn and there will be blood. It won’t be pretty.

Jérôme Roos i ROAR Magazine

“Emerging markets” har räknats som den huvudsakliga motorn i världsekonomin sedan 2008 års krisutbrott. Bland dessa länder har Kina på flera sätt en särställning och bör nog analyseras separat. Detsamma kan nog sägas om Ryssland och Iran. Om vi bortser dessa, blir det ännu tydligare hur det ekonomiska läget är ganska likartat i länder som Argentina och Turkiet, men också i otaliga andra av de nämnda staterna i semiperiferin.
Till exempel är dessa länders valutor på sjunkande kurs, med förhållandevis hög inflation. I många fall är handelsbalansen usel och man har gjort sig beroende av export till Kina, där efterfrågan nu börjar svikta. Världsmarknadspriserna sjunker just nu på råvaror som olja och soja. Lägre valutakurser kan i någon mån förbättra handelsbalansen för de drabbade länderna, men får i stället utlandsskulden att explodera.

Förra veckan (torsdag-fredag) fick vi se ett dramatiskt utbrott där flertalet av de nämnda ländernas valutor rasade neråt. Men flera av dessa valutor har varit på stadig nedgång ända sedan våren 2013, då USA:s centralbank signalerade att de kunde tänka sig att trappa ner sina stimulansinjektioner.

Om stimulansåtgärderna i USA, Europa och Japan trappas ned, betyder det att räntorna stiger. Låga räntor innebar att kapitalet sökte sig till utländska riskmarknader i förhoppning om bättre avkastning, men om räntorna stiger i USA, Europa och Japan så attraheras kapitalet åter dit. När injektionerna tar slut uppstår alltså ett slags baksug.

Exakt vilken skepnad som krisen kommer ta i den nya fasen är svårt att säga, men vi har ganska tydliga indikationer på var det kommer att hetta till. Nu kan vi börja fundera på hur 2014 års protest- och upprorsrörelser kommer att skilja sig från 2011 års rörelser. Kommer det att bli strider kring prishöjningar i inflationära ekonomier? Eller kommer politiska krafter att hinna före meda att utnyttja den urgröpta stabiliteten? Jag väntar med spänning på fler rapporter från stämningarna på gatan i Argentina, Turkiet och annorstädes.