Anti-Standing (prekaritet, prekariat, prekarisering)

Sveriges vänsteretablissemang är galet uppspelt över att ha lärt sig ett nytt ord: “prekariatet”. En rad tunga skribenter har förklarat att detta är ett helt nytt begrepp som har myntats av ILO-ekonomen Guy Standing. Till honom hänvisas det varje gång som de svenska kultur- och ledarsidorna skriver om prekariatet, vilket numera är ganska ofta.

Guy Standing har alltså skrivit en bok som heter just Prekariatet. “Årtiondets viktigaste samhällspolitiska analys” (Per Wirtén i Expressen); “den bästa sammanfattning jag hittills läst om den splittrade globala klasstrukturen” (Åsa Linderborg); “Få böcker ger så mycket inblick i hur världen fungerar just nu” (Arbetet); etc, etc.

Bokens kärntes är att “det globala prekariatet” är på väg att bli en ny samhällsklass. Vad menar då Guy Standing med “klass”? Att utröna detta är inte lätt. Han häver ur sig att det numera finns sju distinkta samhällsklasser, varav prekariatet skulle vara en, medan proletariatet är en annan klass. Ju mer krut Guy Standing plöjer ner i påståendet att prekariatet inte skulle vara en del av proletariatet, desto tydligare blir det att han har en mycket inskränkt definition av “proletariat” där bl.a. anställningstrygghet är ett kriterium. Menar verkligen Åsa Linderborg et.al. att detta är ett rimligt sätt att definiera samhällsklasser?

Låt mig citera en kommentar av MB, postad på Copyriot för tre år sedan och fortfarande väldigt läsvärd:

Debatten om prekarisering är tvivelsutan ett väldigt stort steg framåt, men som jag ser det är det problematiskt att sätta termen i motsatsställning till proletarisering, vilket tyvärr händer titt som tätt (och vilket framförallt visar sig i den politiska praktik som utformats runt begreppet). En bra definition av proletariatet är en klass utan reserver, vilket visar att proletariatets vara är synonymt med instabilitet, negativitet, osäkerhet, kris…

Och i texten “Lönlösa liv” heter det:

Proletariatet är inte lönearbetarna, utan de utan reserver – de som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Det är inte lönearbetet utan tvånget till lönearbete som utmärker proletärens livssituation. Proletariatet utgör därför inte bara en klass av människor utan reserver, utan även alltmer människor som lever utanför möjligheten att leva utan reserver, de som i ekonomin är ingenting.

Åter till Guy Standing. Han är ju uppenbarligen en sån där outhärdlig samhällsvetare som älskar att göra listor; “seven forms of this, eight types of that“. Sådana bör man undvika att läsa. Listandet sker alltid på bekostnad av resonemangens klarhet.
Så fort en samhällsvetare listar mer en 2–3 av någonting, börjar det bli grumligt vad som listas. I detta fall är det alltså klassbegreppet som blir enormt tillgrumlat.

Jag vill tipsa om en mycket välriktad sågning som nyss har levererats av professor Jan Breman, under rubriken “A bogus concept“. Där visas tydligt hur oerhört begränsad Guy Standings analys är i såväl tid som rum. Den saknar både historiskt djup och globalt perspektiv.

Guy Standing målar sin bild av samtidens arbetsmarknad i kontrast mot den anställningstrygghet som omfattade stora delar av befolkningen i västvärlden under decennierna efter 1945. Men denna episod utgör en mycket liten del av kapitalismens historia, vilket framhållits av arbetarhistoriker som Marcel van der Linden, påpekar Jan Breman.
Trots att Guy Standing driver tesen att prekariatet skulle vara en “global klass”, uppehåller han sig i stort sett enbart i de avancerade industriländerna, med enstaka utflykter till Kina. Bokens faktauppgifter är sparsmakade och exemplen är i huvudsak hämtade från engelskspråkig nyhetspress – inte från ILO:s stora databanker. Detta är desto märkligare med tanke på Guy Standings egna meriter.
På 1990-talet forskade han åt ILO om arbetskraftens osäkrade villkor i bland annat Sydafrika och ex-Sovjet. Han sammanfattade sina rön i analyser som kretsade kring begreppet “flexiworkers”, senare utbytt mot “precariat”. The Precariat är dels en populärvetenskaplig sammanfattning av dessa rön, där Guy Standing lägger till sin nya tes om att “det globala prekariatet” – som nu skildras ur ett väldigt europeiskt perspektiv – är på väg att bli en ny samhällsklass. Han använder även denna klass-i-görande som projektionsduk för ett politiskt program:

Standing identifies a ‘bad precariat’ which, angry and bitter at seeing governments bail out bankers at its expense, and corroded by nostalgia for a golden social-democratic age, is drawn to ‘populist neo-fascism’. By contrast the ‘good precariat’ is young, unburdened by memories of full employment and said to favour a political agenda remarkably similar to Standing’s own: a ‘politics of paradise’ that envisages a universal basic income, lifelong education, residency rights for migrants, cooperatives and the revalorization of work

Förresten. Alla som hävdar att Guy Standing skulle ha myntat begreppet “prekariat” är dåligt pålästa. Han skriver rentav själv att han plockat upp begreppet från aktivistsammanhang. Jan Breman reder ut saken ytterligare i sin sågning.
Etymologin går tillbaka till latinets precari (ett ord som spelar en viss roll i katolsk tradition). Det var i 1990-talets Frankrike som précarité (prekaritet) blev ett begrepp i diskussionen om den nya fattigdomen. Därifrån plockades det upp av postoperaistiska aktivister i Italien, som myntade begreppet il precariato (prekariatet) – enligt Jan Breman lanserades det i samband med May Day-protesten år 2004. För dessa aktivister handlade det om att hitta snärtiga slagord, inte om att utveckla en helt ny klassanalys. Fem år senare plockades ordet upp av Guy Standing och förvandlades i praktiken till något av ett varumärke, för nu är det som att ingen kan säga “prekariatet” utan att hänvisa till den listälskande ekonomen.

“I Italien har precariato kommit att beteckna mer än bara människor som utför tillfälligt arbete med låg inkomst och implicerar även en osäker tillvaro som livets normaltillstånd”, skriver Guy Standing. Denna italienska tolkning må vara fluffig, men har större potential. Vi kan koppla prekära arbetsförhållanden till prekära bostadsförhållanden och därifrån fundera på hur människor präglas av prekaritet, hur prekariteten förenar generationer och kontinenter.

Jag önskar att vi kunde glömma idén om att “prekariatet” skulle vara en distinkt grupp av människor. Vi borde prata mindre om prekariatet och mer om prekaritet. Framför allt kan det finnas poänger i att tala om prekarisering.

Precis detsamma gäller för ett begrepp som proletariat. Inte heller där är det särskilt meningsfullt att tänka sig en avgränsad grupp av människor. Snarare handlar det om proletarisering som en process där tvånget till lönearbete återskapas och förstärks, oavsett om lönearbeten är tillgängliga eller inte. Om saken betraktas på detta sätt, blir det enbart idiotiskt att dra konstlade skiljelinjer mellan “prekariat” och “proletariat”.

31 kommentarer ↓

#1 JN on 27 January 2014 at 8:19 pm

Precis.
Hade folk anställningstrygghet när Marx (var det väl?) myntade proletariatbegreppet? Självfallet inte. Anställningstrygghet är väl ändå (delvis*) ett resultat av social kamp?

*öppnar för ett undantag för den patriarkala östasiatiska typen av livstidsanställningar, men det är bara en gissning.

#2 Diogenes on 27 January 2014 at 9:19 pm

Det är ändå intressant att man lyfter fram förändringarna på arbetsmarknaden även om det kanske är lite väl magstarkt att skapa en ny klasskategori som ligger under proletariatet. Anställningstrygghet tror jag är en viktig poäng att lyfta fram vad gäller skiljelinjer.
Det har alltid funnits skiftningar inom arbetarklassen, exempelvis mellan kvalificerat och okvalificerat arbete, men frågan är om inte anställningstryggheten utgör en väldigt stor skiljelinje idag. En fastanställd svetsare eller kassörska blir “vuxen” och skaffar hus och barn vid 25 medens den prekära knappt hunnit flytta hemifrån och fortfarande lever tonårsliv vid 30. Skillnaden mellan Proletariatet och prekariatet blir social och kulturell utöver den ekonomiska.
Om vi tänker oss att fler och fler fasta jobb försvinner och att de få som blir kvar lyckas höja sina arbetsvillkor (löner, makt över sin arbetsdag) uppstår då inte snart en punkt då vi kan tala om två olika klasser?
Att jobba som byggarbetare eller hamnarbetare är redan idag en enorm skillnad mot att jobba som bemanningsanställd lagerarbetare. Till exempel.
Man kan också tänka sig att de två klasserna kan få motstridiga intressen. Tänk det danska systemet med flexicurity som ibland framhålls som föredöme, alltså höjd a-kassa och sjukpenning utan karensdagar och tjafs parat med avskaffad anställningstrygghet. För prekariatet vore det ett lyft (de har redan flexi nu får de även curity) medens det för proletariatet troligen skulle vara mestadels negativt. Standing är även orolig över att prekariatet ska ta till sig nyfascismen, men jag tänker tvärtom att den snarare kan finna sin bas bland proletariatet, vilka enligt Standing nu alltså är en medelklass . Rädsla för att sjunka ner i ett prekariat som till större delen består av invandrare och hets mot billig utländsk konkurrens kan vara en grogrund för det. Kanske ser vi det redan. Har inte SD sin största väljargrupp bland unga manliga metallare och byggare?
Så det finns en hel del intressant att fundera på kring Standings teorier, tycker jag. Men, som du själv kommer fram till i de sista styckena, så är det nog vettigast att tala om processer snarare än fasta kategorier.

#3 Linus Walleij on 27 January 2014 at 9:23 pm

Gillar glöden i denna! Men pudelns kärna ligger väl ändå i de två sista styckena: grupplådorna med prekariat och proletariat vs. prekariarisering och proletarisering som historisk/social process.

Eftersom människor älskar att ha subjekt att identifiera sig med för att leva sig in i en viss situation och känna något specifikt blir exemplen och identifikationen betydligt viktigare för vem som helst som inte läser tjocka böcker.

Eftersom bilden av proletär som industriarbetare är så fastetsad i näthinnan så är hela det breda värdet av en “prekariär” klass alltså att skapa ett nytt begrepp; en ny bild; som i det allmänna medvetandet kan fyllas med nytt innehåll. Och i förlängningen en ny stereotyp.

Ordet prekär började användas i svenskan år 1805 enligt SAOB, jag har allt hört folk använda det långt före 1990-talet i den form det har i tredje sista stycket här, men det kanske är en struntsak i sammanhanget.

#4 JN on 27 January 2014 at 9:32 pm

Varför inte återanvända ett väl inövat begrepp och tala om en “återproletarisering” istället? För det är väl snarare vad det handlar om? Välavlönade svetsarbetare som har villa och tvåbilsfamilj vid 25 känns ju ganska långt ifrån det proletariat som Marx en gång beskrev. Då kommer springvikarierande kvarbo betydligt närmare.

#5 J on 28 January 2014 at 9:22 am

En underbar text; nedgörande nog att locka till replik av berörda, underbyggd nog att förhindra reflexmässiga “du är dum”-svar. Brilliant.

Jag ger ser genast en möjlighet att fylla @Linus Walleijs ord “Prekariär” med en betydelse genom att lägga till en bokstav. Jag tänker mig “Prekarriär” som ett tillstånd av springvikariat och otrygghet, eftersom “Karriär” implicerar att man är etablerad i arbetslivet med trygghet och lön och arbetsförhållanden.

#6 Böcker jag vill läsa | Världen enligt bzz on 28 January 2014 at 10:12 am

[…] denna lista kanske jag lägger till The Precariat av Guy Standing, lite baserat på denna text av Rasmus Fleischer. Jag skulle vilja läsa fler recensioner innan jag bestämmer […]

#7 Viktualiebrodern on 28 January 2014 at 2:29 pm

Som av en händelse var en liten bästsäljare på ekonomi-psykologifronten 2013 “Scarcity – Why having too little means so much”, om hur brist påverkar beslutsfattandet i icke-rationell riktning. Fast det är väl formulerat så ett trivialt konstaterande.

Jag vet inte om boken är läsvärd – än så länge står den i bokhyllan och samlar damm. Men rent principiellt tycker jag att den kognitiva sidan av brist är en ganska intressant början. Prekariseringens “bodymind”. Too much of nothing can make a man feel ill at ease, så att säga.

#8 Swedish Dissident on 28 January 2014 at 7:54 pm

Bra text. Spot-on utifrån mitt – inte alltför omfattande – intentionsdjup av begreppen.

Vad tycker nyliberaler som Timbro-gänget om detta? De måste väl älska prekariatstanken – intrantionellt och internationellt migrerande kroppar som aldrig vet vad de ska ta vägen därnäst: flöden, processer, tillväxt, mindre trögrörlighet på arbetsmarknaden etc.

#9 Eva on 28 January 2014 at 9:08 pm

Är själv också kritiskt till dessa nyklasser som prekariatet och multituden. Texten ovan antyder i min tolkning att en del av problemet med prekariatbegreppet är man kan ifrågasätta om prekariatet kvalar in som “klass” och om situationen prekariatet beskriver är så utbredd som Standing menar.

Jag menar att problemet är ett annat. Klassbegreppet är ett analytiskt verktyg som man skapar utefter vad man vill analysera och möjliggöra. Medelklassen, prekariatet etc kan vara nog så beskrivande och man skulle kunna utveckla detta till en precis och beskrivande taxonomi av utläsbara grupper i samhället och peka på alla viktiga skillnader. Frågan är varför man skulle göra detta. Vems ärenden går man då?

Sociologer har ett annat klassbegrepp än socialister eftersom de intresserar sig för andra saker.

Marx klassbegrepp gör en enda sak. Delar in efter förhållandet till kapitalprocessen. Detta verkar över alla löne, kultur, anställnings och smakgränser. Detta är dess roll. Att visa på skillnaden mellan kapitalister och arbetare och peka på att arbetare har någonting avgörande gemensamt. Ur politisk synvikel blir andra indelningar lama. Gillar inte Lönlösa Liv tolkningen ovan. Använder man Marx klassbegrepp rätt är det för luddigt för att separera ut individer på ett meningsfullt sätt.

Dessutom pekar Marx ut massa viktiga egenskaper hos just arbetarklassen. Inte moraliska, personliga eller individuella utan på klassnivå oavsett individ ,oavsett tid, oavsett plats.

Jag kanske låter som en ortodox marxist vilket jag verkligen inte är. Tvärtom har jag nog lägre marxtolerans än många här. Det fanns en ryss som skrev bra om problemet med Marx tyska tänk runt 1873.

#10 Alexander Ekelund on 28 January 2014 at 9:49 pm

denne gode ryss betonade ju också vikten av ett mer inkluderande arbetarklassbegrepp i polemik med Marx (vad man får gissa handlade om dennes praktiska politik snarare än i kritiken av den politiska ekonomin, förvisso) och betonade att arbetarna borde framställas som en ”massa”, där även lantarbetarna och trasproletariatet inkluderades, för att inte en specifik grupp arbetare (fabriksarbetarna) skulle ges en ställning som en ny aristokrati.

#11 Eva on 28 January 2014 at 10:02 pm

Alexander: Helt rätt om att trasproletariatet ställs utanför i onödan. Började skriva en mening men tog bort den då wall of text redan var ett faktum.

Måste dock säga att filmen “The act of killing” fick mig att bättre förstå varför Marx var skeptisk till trasorna…

#12 Gabrielle Björnstrand on 29 January 2014 at 12:51 am

Jordens salt, den där Breman, och ditt inlägg är också bra. Även om jag kanske tycker att Standing demoniseras en smula. Har en känsla (?) av att han mera tänker coolt och lite kvasisociologiskt, och inte engagerar sig så mkt som Breman gör, inte att han – Standing – försöker virra till det för den prekära klassens sociala sammanhållning. Eller?

Vad beträffar kapital och flexijobb behöver man ju inte gå mkt längre från G8s centralstation än till Norrland, för att se hur stora grupper av människor där uppe, prekära, proletära, skogsägare, whatever – alltid fått “make ends meet”, med lite ströjobb i skog och viltvård, jakt och fiske, säsongsarbete inom turism etc etc. Och då talar vi ändå om den mkt välmående delen av jordens arbetarklasser.

“What are the political implications of changing workforce patterns?” skriver Breman, och det är ju ingen tvekan om att rivalisering och dyskoncentration av de arbetandes makt främjas av flexi-fieringen. Samt att det säkert varit en medveten strategi, ung som A-kasse-nedskärningen under Alliansens första miffoår.
“Standing downplays the extent to which the crusade for ‘flexibility’ has aimed not just to cheapen the price of labour but drastically to weaken its capacity for collective action.”
Ja, det där sista tror jag på. Och det är allvarligt. Så jag ser ram emot att du fortsätter den här begåvade krusaden.

#13 Viktualiebrodern on 29 January 2014 at 11:23 am

Fast Marx åsikt om arbetarklassens “supremati” berodde väl på att de stod så nära produktionen av varor från råa varor, att de bättre förstod verkligheten, hade en bättre epistemologi i sitt “bodymind” än andra som stod längre från produktivkrafterna?

Att inkludera alla som är underordnade i någon mån i att som grupp ha en bättre förståelse av verkligheten är knappast rimligt utifrån det. Definitivt inte trasproletärer, som ofta snarare, i allt sitt elände, närmast lever som parasiter.

Att hävda att man förstår verkligheten bättre bara på den grund att man är underordnad är ett orimligt påstående.

#14 Gunnar on 29 January 2014 at 11:40 am

V-broder: jag kan ha fel, men har för mig Marx inkluderade fler arbetare ur serviceindustrin (hembiträden osv, dvs kvinnor) än ur manufakturindustrin i begreppet proletariat.

#15 Sankt Prekarius on 29 January 2014 at 3:53 pm

http://home.arcor.de/prekarius/

#16 Eva on 29 January 2014 at 7:52 pm

Viktualiebrodern: “Att hävda att man förstår verkligheten bättre bara på den grund att man är underordnad är ett orimligt påstående.”

Jag förstår inte riktigt vem som skulle påstå detta, jag är inte marxolog och kan ha missat det men känner inte igen det.

Samma gäller det övriga i din kommentar. Jag har inte stött på den argumentation du tillskriver Marx tidigare. Lätt att omedvetet välja bort dumheter dock.

#17 Viktualiebrodern on 30 January 2014 at 10:35 am

Jag har säkert fel om Marx. Däremot förekommer det att ståndpunktsteorier av olika slag hävdar att verklighetsuppfattningar i underordnad ställning skulle per definition vara mera värda. Vilket jag inte tror på.

#Gunnar
Ditt exempel hembiträden är väl om något i en nära relation till att göra nyttig ordning av oordning.

#18 JN on 31 January 2014 at 4:48 pm

En modern skiljelinje mellan proletärer och borgare skulle kunna vara att man är godkänd för bolån, det brukar ju kräva fast anställning. Därmed knyts borgarklassen upp till bankerna, och solidariserar med en lågräntepolitik, på bekostnad av välfärd och sysselsättning. (inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande, men prioriteringarna blir ju annorlunda) Proletärerna kan förstås också få lån, men då rör det sig om konsumtionslån till lägre summor och betydligt sämre villkor, som dessutom inte bidrar till att säkra livspositionen i stort, utan snarare tvärtom.

Sen an man ju också konstatera att prekära villkor inte bara gäller inom klassiska lågstatusyrken, utan är ännu mer utbredda inom vissa intellektuella yrken, framförallt journalist och liknande. Här handlar det mindre om en proletarisering och mer om en amatörisering, att kulturlivet återgår till att bli en angelägenhet för de som har råd, energi och intresse att ägna sig åt sådant på sin fritid, som gamla tiders adel.

#19 Eva on 31 January 2014 at 8:54 pm

Viktualiebrodern:
“Däremot förekommer det att ståndpunktsteorier av olika slag hävdar att verklighetsuppfattningar i underordnad ställning skulle per definition vara mera värda. Vilket jag inte tror på.”

Möjligtvis förekommer det, men jag ser inte riktigt vad det har med ovan diskussion att göra? Kanske mitt stycke om “viktiga egenskaper” hos arbetarklassen?

Hursomhelst tycker jag nog att det kan vara värt att ge *extra rum* för folk som normalt inte kommer till tals. Eftersom man annars aldrig ens får en chans att bedöma deras “verklighetsuppfattning”. En förlust.

JD: Du föreslår en ytterligare utvidgning av den redan tveksamma medelklassgruppen. Sedan flyttar du över dessa till borgarklassen (alltså kapitalisterna) utan att de är äger produktionsmedel eller ens är “kapitalet personifierad” i sin roll i kapitalprocessen.

I USA används ett extremt brett medelklassbegrepp. Alla som inte är fattiga kvalar in. Enligt mitt resonemang i #9 ovan sker detta för att ett brett och i diskursen centralt medelklassbegrepp fyller en funktion för någon. Då kan man ju fundera vem som vinner och vem som förlorar på detta.

1% begreppen var ett försök åt andra hållet som jag trots viss kritik har mer sympati för.

#20 Linus Walleij on 1 February 2014 at 2:48 pm

För att ytterligare fylla på med munterheter här kan vi referera gästinlägget om landräntans återkomst borta på den alltid lika muntre Wilderängs blogg, den senare blev ju mycket inspirerad av detta. Grundtanken är att vi efter välfärds/folkhemspolitiken ser en återgång till de feodala landräntesystem som föregick den. Nyckelidén är där att andelen av inkomsten som går åt till att överhuvud få vistas på platsen där arbete kan utföras varit historiskt låg och nu åter går upp. (Vet inte om det finns någon marxistisk vinkel på detta, men så är jag ju inte marxist heller så det får någon annan fylla på med.)

#21 JN on 1 February 2014 at 4:35 pm

Eva: Nu var det rätt längesedan jag tragglade mig igenom Kapitalet vol I, men jag vill minnas att borgarklassen inte definierades uteslutande som ägare av produktionsmedlen, utan även som dem som intressemässigt var uppbundna till kapitalet, såsom mellanchefer, statstjänstemän, affärsidkare osv. Men jag kanske minns fel. Whatever, jag tycker det är vettigt och meningsfullt i dagsläget, oavsett “vem” (ZOG? “1%”? NWO?) som på oklart sätt skulle tjäna på detta.

#22 Eva on 1 February 2014 at 7:08 pm

JN: Använde kortformen “kapitalprocessen personifierad” ala Heinrich för att få in chefer etc. Fikonspråk i fikonspråket, jag skäms.

“Whatever, jag tycker det är vettigt och meningsfullt i dagsläget, oavsett “vem” (ZOG? “1%”? NWO?) som på oklart sätt skulle tjäna på detta.”

Ojdå, jag tänkte främst på politiker som vill hålla sig inom nuvarande politikens ramar och skapa en bild av att alla som har riktigt arbete på något sätt tillhör en finare medelklass. Sen kan de också spela fördelninspolitik mellan den omdefinerade medelklassen och arbetarklassen utan att ta sig an betydligt mer fundamentala frågor.

Skulle gärna höra mer om varför du tycker din klassindelning är vettig. Vilken analys och politisk praktik möjligtgör det nya klassbegreppet? Samma frågor tycker jag är intressanta med prekariatbegreppet. Där borde det ju redan finnas underlag för vilken politik det mynnar ut i.

#23 JN on 2 February 2014 at 3:24 pm

Medelklassen är den stora grupp skattebetalare och bankkunder som bär upp det nuvarande systemet, som allt högre grad identifieras med samhället i sig, medan andra grupper, ovan och under, betraktas som särintressen. Då gruppen utgör en majoritet av de röstande är det i hög grad till dem som varje statsbärande parti vänder sig, “kampen om mitten”. Detta kan vara till hjälp att förklara det nya politiska paradigmet, den osynliga medelklassideologin, där partipolitik bestäms genom fokusgrupper utvalda ur mittenväljarna, och kampen står mellan obetydliga reformer åt det ena eller andra hållet, mellan två partipolitiska block som försvurit sig åt mitten. De enda vars retorik i viss mån skiljer sig är SD och V, som i mer eller mindre grad utgår från andra kategorier, nationalistiska eller marxistiska. För andra partier, och etablissemangsideolologin, är medelklassen allt, och eventuella klasser utanför beklagliga problem som behöver lösas, mindre för sin egen skull som för det obehag social oro skulle kunna orsaka medelklasssamhället.

En lustig bisak apropå det du skriver är förstås att så få anser medelklassen som något “fint”, i vart fall explicit. Begreppet “medelklass” använts tvärtom ofta negativt, antigen som en anklagelse eller lite skamset. Men sådan är ju medelklassen, den förhäver sig icke, man är nöjd med det man har, men samtidigt en smula klädsamt bekymrad.

#24 COPYRIOT | Teoretiker som gör listor on 16 February 2014 at 11:57 am

[…] Anti-Standing (prekaritet, prekariat, prekarisering) […]

#25 Mimmi on 18 February 2014 at 12:57 am

Guy Standings rise to fame är ganska typiskt för dagens akademi. Någon som försöker göra sig ett namn genom att använda gamla marxistiska idéer på “nya” och “fräscha” sätt genom att i detta fall prata om “globalism” osv.
Inte så olikt dig, Rasmus, som genom att vara hipp och ofta skriva om “det där med data” och genom att analysera det ur klassiska marxistiska banor få folk att tror att du gör något nytt.
Det är ett bra tips för folk med ambitioner i akademin, använd gamla teorier på nya tekniker, det imponerar på äldre kollegor som tycker att man är innovativ och att “man kan det här med data, det ligger ju i tiden”.
“Man måste snacka kidsens språk”!
;)

#26 rasmus on 18 February 2014 at 1:16 am

Mimmi: din observation stämmer bra, fast jag vet inte om jag skriver så mycket om “det där med data” ur vad du kallar “klassiska marxistiska banor”. Jag tänker snarare att jag har en blogg där jag tar upp olika saker som dels inbegriper “det där med data”, dels en ekonomikritik som knyter an till Marx. I den mån som dessa saker kopplas samman så är det rätt tillfälligt och på ett sätt som snarast fiskar efter smarta kommentarer här i kommentarsfältet. Jag känner definitivt inte att det imponerar på några “äldre kollegor” och kan ärligt talat inte säga vilka dessa skulle vara.

Kidsens språk? Nå, om det vore så väl :)

#27 kjell on 18 February 2014 at 12:02 pm

Mimmi: man måste få ta sig rätten “att börja om” någonstans, i mina ögon är det precis som Rasmus försöker (med viss framgång).

#28 re on 6 March 2014 at 10:12 pm

Standings replik till Breman är publicerad:
http://www.opendemocracy.net/guy-standing/why-precariat-is-not-%E2%80%9Cbogus-concept%E2%80%9D

#29 Prekariat är bara ett nytt ord för trasproletariat | Svensson on 29 June 2014 at 7:13 pm

[…] Standings analys har dessutom mycket i övrigt att önska. Han menar att prekariatet inte är en del av arbetarklassen. Något som jag anser är rena dumheterna. Anställningstrygghet är det som enligt Standing definierar arbetarklassen. Ett helt orimligt resonemang helt enkelt. För det skulle ju innebär att det inte fanns nån arbetarklass innan andra världskriget. Guy Standing är förvirrad och har fel. Copyriot uttrycker kritik mot Standing på ett bra sätt: […]

#30 Är prekariatet en klass? | Svensson on 20 October 2014 at 3:26 pm

[…] mer: Sydsvenskan, SVD, AB, SR1, 2, Internationalen, Fria, Copyriot, DN, GP, […]

#31 Keynesianismen och 1930-talskrisen - jimmysand.com on 29 June 2016 at 7:13 am

[…] krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt skedde en prekarisering, kanske framför allt inom tjänstemannakollektivet: Personalnedskärningar, omorganisationer och […]

Kommentera