Anti-Foucault

“En kritisk blick på framgångssagan Foucault” står som rubrik på en essä i veckans Arbetaren, signerad David Brolin. Det både förvånar och glädjer mig att hitta den texten just där, även om jag verkligen inte håller med Brolin på varje punkt i hans attack på Foucault. Framför allt attackeras dock den akademiska foucauldianismen som sedan 1980-talet har ryckt fram som en del av “den ensidiga teoriimporten från USA”. Det går numera att tala om “en internationell Foucaultindustri med skandinaviska underleverantörer”, skriver Brolin.

Den foucauldianskt inriktade historikern Roddy Nilsson konstaterar att det är “relativt få forskare velat eller vågat följa Foucault i hans kunskapsteoretiska nominalism, antihumanism och omvärdering av subjektet. Detsamma gäller för hans diskontinuitetsinriktade och genealogiska uppfattning om historien”.
Desto fler historiker har influerats av Foucaults studier av disciplinsamhällenas framväxt, som är synnerligen värdefulla i fråga om en viss period, men samtidigt har den stora svagheten att de inte kan förklara varför de måste sätta punkt en bra bit innan 1900-talet.
Ännu fler har på ett pragmatiskt sätt använt sig av diskursanalysen, då den “framstår som en bra metod för att arbeta med stora mängder av disparat material, vilket ofta är fallet för forskare som ägnar sig åt modern historia”. Så gjorde t.ex. jag själv när jag skrev mina samtidshistoriska uppsatser 20032005. Eftersom jag då arbetade med ett stort material, dominerat av textarkiv på internet med oklar upphovsperson där passager klippts och klistrats, tedde det sig synnerligen praktiskt att sätta parentes kring författarfunktionen. I sådana lägen är det svårt att komma undan Foucaults noteringar från 1969.

Men det finns flera Foucault. Man brukar säga att den “sene Foucault” trädde fram från 1970 års installation vid Collège de France. Det är framför allt dennes idéer om maktens ontologi som förs fram av 2000-talets Foucaultindustri och som nu ligger i den brolinska skottlinjen.

Foucault uppfattas som en maktkritiker, men han är en maktkritiker som övertagit Nietzsches allomfattande maktbegrepp, där makten genomsyrar allt ifrån dominansmekanismer till motståndsformer. Antagandet att makten finns överallt få problematiska politiska och praktiska följder. Om människan inte kan undkomma maktförhållanden kan hon heller inte bedriva kritisk verksamhet, som Jürgen Habermas påpekar. Jag kan inte kritisera att det regnar, endast beklaga mig. Det sätt Foucault tematiserar maktproblematiken gör att människor känner sig maktlösa

Jag har väldigt svårt för den här typen av argumentation. För det första är det mycket underligt att skylla på Foucault när människor känner sig maktlösa. Tänk om de faktiskt är maktlösa! Skulle det då vara mindre problematiskt med en teori som lurar dem att de i själva verket ha massor av makt? Sådana teorier finns det också gott om på det postmoderna smörgåsbordet (inte minst i forskningen kring populärkultur). Jag vill nog påstå att föreställningarna om maktlöshet och om konsumentmakt är två sidor av samma mynt. Kanske två sidor av samma maktmetafysik, som sannerligen förtjänar att kritiseras. Men för att en sådan kritik ska bli möjlig, går det inte att utgå från att teorins syfte är att öka möjligheterna för motstånd mot “makten”. Det kan nog vara en idé att tydligare formulera vad det är vi vill befria oss ifrån.

Kombinationen av ett urvattnad nietzschanism och underförstådd anarkism bäddar inte för en lyckad maktanalys. Men just den kombinationen finns som en underliggande tendens i stora delar av den Foucault-marinerade akademin.

2 kommentarer ↓

#1 Linus Walleij on 26 January 2014 at 2:54 pm

Med Foucault som med andra poptänkare brukar jag raljerande säga att det viktigaste för att bli populär inom akademin är att det man skriver är diskutabelt och citerbart eftersom den viktiga produkt som kommer ut ur institutionerna är papers, och kvaliteten på dem mäts med Science Citation Index och besläktade metriker likt vetenskapens PageRank. En akademiker som kan presentera en teori som är tvetydig, svårtolkad, svårfångad eller på andra vis eterisk blir en källa till mycket diskussion och citeras friskt. Ännu ett plus om personen dessutom var en intressant människa med stormig, tragisk eller på annat vis engagerande biografi, eftersom alla kommer att känna till hen av icke-vetenskapliga skäl – även akademiker har behov av skvaller och småprat. Foucault lyser rött över hela indikatorpanelen för detta sätt att se på saken. (Men allt detta har väl Pierre Bourdieu redan sagt om Jean-Paul Sartre, har inte läst kultursociologin så noga än.)

#2 Maktverktyget: på väg mot 3000 mätningar | Makt som metafysik och mätbar enhet on 26 January 2014 at 8:52 pm

[…] På annan plats: Tänkvärt! Rasmus Fleischer om kritiken mot Michel Foucaults makt-teoretiska byggen. http://copyriot.se/2014/01/26/anti-foucault/ […]

Kommentera