Om offentligheten (och motoffentligheten) som fetisch

För ett år sedan diskuterades här samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar. Då framkastades följande paroll:

SKÄNDA SAMTIDEN
VÄGRA DEBATT
SVIK DAGORDNINGEN
VAR PASSÉ
#KUKEN

Samma ord avslutar texten “Svik dagordningen!” som jag skrev på beställning av tidskriften Subaltern och som även är med som den sista texten i Tapirskrift. Det är en liten undersökning av hur “offentligheten” kanske är att betrakta som en fetisch i marxsk mening.
Från att referera Habermas tes om offentlighetens framväxt fortsätter texten med att diskutera hur “det sociala” uppstår när barriären mellan “det privata” och “det offentliga” löses upp – något som observerades redan hos Hannah Arendt, men som har satts i system av inte minst Facebook.

Det som har tillkommit är en ny nivå av mätbarhet. Mass- medierna strävar nu efter omedelbart genomslag, vilket numera är mätbart: genomslagskraften mäts i antal del- ningar av en länk i sociala medier. Detta mått avspeglar inte den intellektuella betydelsen av en yttring, utan hur många som kände något inför den på ett snabbt och entydigt vis.

Jag idkar även en viss självkritik i fråga om den fixering vid hastighet som uppvisades i slutklämmen på Boken & Biblioteket.

Vad innebär det att plädera för att det offentliga samta- let borde fungera annorlunda? Att detta pläderande sker just med adress till en befintlig offentlighet med gällande hastighetsregler? Vem eller vad är det som ska reformera det rådande debattklimatet?
För alla som inte attraheras av diskursiv ingenjörskonst, återstår tanken på en motoffentlighet.

Men tyvärr – motoffentligheten är inte vad den var. Numera konkurrerar offentlighet och motoffentlighet om uppmärksamhet inom samma mätbarhetsdrivna medier. Det går att tala om en dialektisk relation som blir tydlig i hur begreppet “allmänintresse” tänjs ut i samspel mellan dagspressen och Flashback. Johannes Nilsson beskrev för sin del tidigt hur Flashback och Twitter blivit till två sidor av samma mynt.
Jag tror inte på att välja sida. Målet måste vara att sabotera själva dialektiken. Hur detta ska gå till är en öppen fråga, men att lämna Twitter åt sitt öde under valrörelsehelvetet känns som en väldigt rimlig sak.

Texten som jag just har refererat finns nu upplagd som PDF av Axl Books som gett ut Tapirskrift. Där finns även en annan text ur boken, “Tio preliminära teser om liberalismen“.

6 kommentarer ↓

#1 Malte on 15 January 2014 at 2:16 am

Om du tillåter en kort kommentar, även om jag inte har läst den text du hänvisar till. Men alltså, jag har tänkt på förhållandet mellan magi, fetisch och religion.

Jag skulle säga att offentligheten är närmare religion än fetisch. Fetisch är objekt som vi skapar, dricker till, äter, ger som present till en ny vän eller bär på vår kroppar och efteråt låtsas som om objekten har makt över oss. Vilket är just hur makt fungerar så klart. Men det är fortfarande på låtsas och alla som deltagar vet att denna yttre makt, som objektet innehar, egentligen är tricks och hittepå grundat på sociala relationer. Att makten bara fungerar för att vi tror på den. På det sättet är fetischering en del av den pågående sociala kreativitet, som flyttar runt på och förvandlar våra relationer.

Religion är när objektet anses existera även om vi inte tror på den, när fetischen anses vara oundviklig, till en vis del oändlig, evig. Som de religioner som i dag dyrkar ‘ekonomin’, ‘marknaden’ och ‘staten’ t.ex.

#2 Viktualiebrodern on 15 January 2014 at 11:28 am

För att ändå försvara möjligheten till en (begränsad) “diskursiv ingenjörskonst”, så ser jag det offentliga partistödet och dess samtidiga direkta koppling till valframgång och totala frikoppling från partimedlemmarnas engagemang, som ett bidragande problem till mätbarhetsfetischismen i åsiktsyttringar.

Partistödets dysfunktion är då ett tekniskt problem som kan “lösas” genom ingenjörskonst: koppla offentliga bidrag till vad partierna själva förmår engagera sin bas att bidra med.

Det skulle rensa ut spinndoktorerna från partikanslierna och tvinga partierna att värdera sin engagerade bas högre än snabba opinionsväxlingar.

#3 Petter Ericson on 20 January 2014 at 11:40 am

Problemet skulle då ligga i hur en mäter “engagemang”. Uppenbart att medlemsavgifter och pengar inte är tillräckligt i sammanhanget, av den enkla anledningen att ett parti för fattiga människor i så fall inte skulle få något ekonomiskt stöd överhuvudtaget.

Att behöva föra register över medlemsträffar och dylika aktiviteter är även det potentiellt vanskligt, då det lutar starkt åt åsiktsregistrering. Det framstår väl dock som det potentiellt rimligaste alternativet, speciellt om staten hålls en nivå bort från registret, genom att det anonymiseras innan bidrag söks, men kontroller görs av en auktoriserad revisor med absolut tystnadsplikt.

#4 COPYRIOT | Premiär för pdf-tidskriften PFT on 23 January 2014 at 2:08 pm

[…] Om offentligheten (och motoffentligheten) som fetisch […]

#5 Debattens betydelse för nationalismen | o.s.v. o.s.v., etc. etc. on 16 January 2016 at 8:11 pm

[…] offentlighet genom gemensamma debatter. Utifrån det perspektivet skulle dagens debattklimat, där en ny offentlig debatt blossar upp så gott som dagligen, eventuellt kunna förstås som ett försök att bevara avgränsningen i tid och därigenom en […]

#6 Autonomi och piratideologin – TANKETOURETTES on 25 April 2017 at 11:40 pm

[…] är problematisk av många anledningar. Rasmus Fleischer har många gånger t.ex. kritiserat fetischiserandet av denna offentlighet. Han har också lyft fram hur dikotomin kollapsar i det postmoderna […]

Kommentera