Spotifieringen av tåg, än en gång

Först sålde SJ resor. Sedan sålde de upplevelser. Nu säljer de resenärer.

Så skrev jag för två år sedan i en kort text om spotifieringen av tåg (nyligen återpublicerad i Tapirskrift). Då hade nämligen SJ just börjat satsa på att exponera sina resenärer för mer reklam – inte bara på olika slags ytor, utan även via högtalarutrop och genom att säljare fick ta över bistrovagnarna. Därtill talades det om möjligheten att visa rörlig reklam på de skärmar som installerats i det nya snabbtåget SJ3000.

Dessbättre verkar SJ:s spotifiering ha kommit av sig. Sedan 2011 har det åtminstone inte blivit värre, såvitt jag har kunnat uppfatta. Efter att SJ3000 nu har satts in på Västkusten, testade jag tåget för första gången idag, vilket var en positiv erfarenhet. De där skärmarna visade sig vara få och sitta utom synhåll från sittplatserna, dessutom var de släckta och planerna på att fylla dem med reklam verkar ha lagts på is.

Jag spekulerade i att SJ skulle följa exemplet från Spotify genom att låta 1 klass bli reklamfri, medan 2 klass blir allt mer svåruthärdlig. Någon sådan tendens har dock inte märkts av. När jag kollade in SJ3000 märktes snarare motsatsen: 1 klass ser exakt likadan ut som 2 klass. Sätena är lika breda och i båda klasserna finns reklam. Kanske prioriterar SJ möjligheten att kunna “klassa om” vagnarna i flexibilitetens namn, vad vet jag.

Däremot fann jag det intressant att sätesreklamens innehåll hade en mycket tydlig tendens till “spotifism”. Jag baserar denna observation på de två olika snabbtåg som jag åkte med idag. Reklamen kom från fyra olika företag.

  • Magine som distribuerar tv i form av en digital pakettjänst och säljer abonnemang för 99 kronor per månad.

  • Readly som distribuerar tidskrifter i form av en digital pakettjänst och säljer abonnemang för 99 kronor per månad.

  • Collector som lånar ut pengar genom att utfärda kreditkort med en effektiv årsränta på 14 %.

  • Frilans Finans som lånar ut pengar genom att förskottsbetala fakturor (s.k. factoring).

Moln- och kredittjänster, med andra ord. Detta är vad som gäller i SJ:s reklamutbud. Om man inte öppnar papperstidningen Kupé, vars reklam är av helt annat slag, huvudsakligen riktad till välbeställda typer i övre medelåldern som intresserar sig för läderhandskap och weekendpaket.

Jag får känslan av att reklamsäljarna har kommit fram till att det bland SJ:s resenärer finns en stor grupp yngre människor som är upptagna med sina skärmar, aldrig skulle öppna en papperstidning och som har en livsstil som passar perfekt med moln- och kredittjänsterna. Det är alltså på snabbtågen – snarare än på bussen, på flygplatserna eller hemma i tv-soffan – som vi finner spotifismens avantgarde.

En annan sak som kan noteras är att “tågresan som upplevelse” i någon mån har återkommit på marknaden. Jag tänker på “Blå Tåget“, som kör ett fåtal turer mellan Stockholm och Göteborg med fina gamla trävagnar. När jag hamnade där förra veckan kände jag mig genast väl till mods och till detta bidrog inte minst vagnarnas avsaknad av reklam. Därtill det makalösa faktum att dessa tåg har en bar där en riktig pianist spelar på ett riktigt piano.

7 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 3 January 2014 at 3:17 pm

Jag tror att det finns ytterligare en reklamvektor, vilken sluter cirkeln: det “streamade underhållningspaketet”.

Eftersom det är (i dagsläget) tekniskt omöjligt att hundratals tågresenärer streamar HD-långfilmer via 4G, finns det en affärsmodell i att skapa ett “streaming-cache” i form av en betaltjänst. Kort och gott: hyr film på en hårddisk i LAN. Här kan man sedan laborera med “betala mycket” för reklamfri, få nästan-gratis med reklam. Vi har alltså återkodat spotifismens ursprung i ett nytt medium (eller “tunnel”, vi talar om tunnelvarelser (tåg)).

Liknande modeller har lanserats i “beta” av ex. Norwegian (lufttryckstunnel, inga möjligheter till konkurrens i “wifi”, bortsett från “autonoma wifi-nätverk” skapade av fjädrade enheter).

Men, det är egentligen inte här spotifismen har sin omslutande kraft. “Flera reklamvektorer” är bara en sida av den “primitiva ackumulationen”. Att via wifi erbjuda “underhållning” gör det möjligt att ta över “skärmseendet”, det som distraherar från det senaste pappersnumret av Kupé, det som riskerar att vi hittar våra egna kognitiva mönster.

Sista utposten: bygg in pekskärmar i vindrutorna. Att titta ut i spenaten genererar ingen metadata.

#2 Gustav on 6 January 2014 at 5:38 pm

Vid ett antal tillfällen har SJ experimenterat med att ha mobiltelefonsäljare i bistron på snabbtågen.

Det är dessutom väldigt vanligt att det finns en säljare från Mastercard i loungen som försöker sälja på en ett nytt kreditkort.

En tes är att SJ vill bli en facilitator för andra företag. SJ:s utrymmen blir då ännu mer likt ett inglasat köpcentrum.

#3 Viktualiebrodern on 7 January 2014 at 8:00 pm

Nattåget mellan Stockholm och Malmö läggs ner. Sömn genererar inga metadata, bara egna kognitiva mönster, så att säga.

#4 Viktualiebrodern on 8 January 2014 at 11:04 am

Att titta ut i spenaten är inte lika frekvent längre. Numera ser man ofta bullervallar och dito -plank. För att inte tala om tunnlar.

Det finns en kinesisk utility model, CN202011398, som tar hänsyn till detta och “enbart” visar reklam i fönsterrutan när utsikten ändå är bortrationaliserad

http://worldwide.espacenet.com/publicationDetails/biblio?DB=EPODOC&II=22&ND=3&adjacent=true&locale=en_EP&FT=D&date=20111019&CC=CN&NR=202011398U&KC=U

Byggen av tunnlar och andra synhinder kan alltså delfinansieras genom reklam”fönstren” de medger. Bekämpa förorening med förorening.

#5 steelneck on 9 January 2014 at 6:10 pm

Inom ett fritt lands gränser skall medborgarna kunna förflytta sig utan identiteshandlingar och utan få sina resor kartlagda av statsmakten, undantaget är kan vara men inte nödvändigtvis misstänkta brottslingar där åklagare bedömt att så är fallet (dock inte nödvändigtvis ens i det fallet).

Så, kunde du det?

#6 chrisk on 13 January 2014 at 4:39 pm

Nuförtiden har väl alla resebolag ett eget kreditkort! Från SJ Prio Mastercard till Ryan Air. Jag undrar dock var den “nedre gränsen” går. Kommer Västtrafik och SL att börja med att man kan åka på kredit? Att “pendla på SMS-lån”…

Fantastiskt att det redan finns ett kinesiskt variabelt fönster, som Viktualiebrodern påpekar.

#7 johan f on 23 January 2014 at 10:08 pm

När jag i brådskan läste Ryan Air som Ayn Rand i din SJ-artikel visste jag att du var något på spåren (förlåt).

Jag är inte i första hand intresserad av spårtrafiken, den här gången, utan mer av begreppet “spotifism” som jag satt och spekulerade kring för ett par år sedan men utan ditt träffande namn. Jag tänker mig denna ordning som den mer angelägna formen av det som brukar kallas digitalt klassamhälle men då oftast avser att vissa – som en av mina vänner föraktfullt uttrycker det – dubbelklickar på länkar (dvs. är allmänt obekanta med digitala verktyg) medan andra är natives osv. Men den digitala klasstruktur som sätter betalande kunder på den ena sidan och reklamdränkta stackare på den andra (gratis), borde få väldiga konsekvenser på sikt. För om det är ett faktum att folk hatar reklam i allmänhet så är vi på väg att få ett samhälle där vissa kan betala för att bli kvitt reklamen medan andra säljer sin uppmärksamhet för att få tillgång till tjänster och varor: “gratis”. Hos den första gruppen betalar med något slags mer eller mindre konventionellt betalningsmedel medan man i den andra gruppen hoppar på den ena gratistjänsten efter den andra som man “betalar” för genom att sälja sina öron och ögon. Det är ett slags kroniskt virtuellt/digitalt kupongklippande men inte för att få billigare utan för att få ‘gratis’ men med uppmärksamhetsvillkoret. Det kan handla om att tvingas lyssna på en jingel, se en film, fylla i ett formulär, avge sin mail etc. I grund och botten säljer man sina sensoriska förmågor omsatta i data som kan ingå som värden i matriser över konsumtionsmönster och liknande. En mer utvecklad och invecklad variant av klick-ekonomi med potential att bli en väsentlig del av vissa medborgargruppers ekonomi och betalningsförmåga. Resultatet är givetvis att samma grupp kommer att befinna sig i ständigt informationsbrus som vida överstiger andra gruppers. Så är det redan, naturligtvis, givet hur konsumtions- och kommunikationsmönster ser ut med avseende på socioekonomiska strukturer, men här talar vi inte om mediekonsumtion utan om att åka tåg, köpa livsmedel, kläder, få lägre hyra, köpa medicin eller vad det nu kan handla om: alltså vanliga nödvändiga tjänster som var och en måste ha tillgång till.

Det reser en massa frågor om reklamens förmåga att i sista hand generera värde för marknadsföraren (de vill ju inte nå ‘kapitalsvaga grupper’ osv.) men framförallt om de nya former av underklass som kan bli en konsekvens av ‘spotismen’. Och även om det inte utvecklas till något mer än en teoretisk möjlighet – tycks det vara en analytiskt lovande försöksmiljö för att ställa frågor om betalningsmedel, information och klass.

För övrigt såg jag att Galouyes bok “Simulacron 3” från 1964 mycket tydligare visar att det är de ständiga marknads- och opinionsundersökningarna som den virtuella simulatorn ska ersätta, än vad som framkom i Fassbinders “Welt am Draht” från 1973. I boken, som förstås ska vara låååångt in i framtiden typ 2030, plågas protagonisten och hans polare ständigt av dessa mänskliga “mätare” som ska ställa frågor för att bygga ut sina databaser…

Kommentera