Om hur begreppet “våldsbejakande” har uppstått och varför det bör förkastas

Detta är inget inlägg i någon debatt om politiskt våld. I enlighet med denna bloggs traditioner, kastar vi oss i stället rakt till metadebatten. Det gäller ett visst adjektiv. Närmare bestämt ett presensparticip, alltså ett oböjligt adjektiv som i grammatisk mening har bildats av ett verb. Emellertid existerar inte verbet våldsbejaka, vilket borde vara tillräckligt för att väcka misstankar mot det nya adjektivet: våldsbejakande.

Ja, ordet är nytt. Jag har just nu inte tid att spåra dess introduktion i svenska språket, men en sökning i artikelarkiven indikerar att det var under hösten 2007 som svenska politiker och proffstyckare började använda ordet “våldsbejakande”. Vanligast är att sätta det framför orden “radikalisering“, “extremism” eller “islamism”. Men det talas också lösare om “våldsbejakande miljöer” o.dyl.

Värna demokratin mot våldsbejakande extremism.” Så lyder numera en av de sex målsättningarna för regeringens demokratipolitik. Härom veckan presenterades SOU 2013:81 om metoder för att “förebygga våldsbejakande extremism”. Inledningsvis fastslår utredningen:

Betoningen är på våldsbejakande extremism, med andra ord på våld som utövas av extremister med politiska/ideologiska motiv. /…/
I Sverige finns i huvudsak tre inriktningar: högerextrema miljöer, vänsterextrema eller autonoma rörelser och religiöst motiverad extremism i form av politisk islam eller islamism. /…/
Utredningens ståndpunkt är att det på fundamental nivå finns gemensamma nämnare för alla former av våldsbejakande extremism.

Sistnämnda ståndpunkt har redan fått tung kritik. Men även kritikerna accepterar den problemformulering som handlar om att “motverka våldsbejakande radikalisering”. Men som framgår av citatet ovan, bygger detta på en språklig glidning från våldets utövande till våldets bejakande.

Jag har en hypotes om varför den svenska statsapparaten på senare år har etablerat ordet “våldsbejakande” som ett centralt politiskt begrepp. Här kommer hypotesen i punktform:

  • Varje stat har en författning och ett säkerhetspolisiärt författningsskydd. Vissa stater gör anspråk på att vara demokratier. Ett av kriterierna för demokrati är att författningsskyddet i formell mening har ett avgränsat verksamhetsområde, så att det inte kan gripa in i den “ordinära” politiken. En liberal demokrati förutsätter alltså en brett förankrad definition av vad som hotar demokratin. (Carl Schmitt låter hälsa!)

  • Även religionsfrihet räknas som en grundsten i den liberala demokratin. Därför blir det extra krångligt när demokratin ser sig hotad av fiender med religiösa motiv. Under 2000-talet sattes detta på sin spets: det gällde att definera den islamistiska terrorn som ett hot, utan att dra in all form av “politisk islam”. Behovet av att särskilja mellan olika former av islamism hävdades från början inte minst från vänster, exempelvis av den framstående experten Mattias Gardell. Formulerandet av en ny gränsdragning har alltså inte skett ensidigt från det säkerhetspolisiära hållet, utan i samspel med mer kritiska röster.

  • Den demokratiska staten fann sig alltså tvungen att utarbeta tydliga kriterier för att skilja mellan “godartad” och “elakartad” islamism. Grovt sett stod valet mellan två slags kriterier: teori eller praktik.
    I det ena fallet måste staten analysera gruppernas ideologi (teori) för att avgöra i vilka fall de har en målsättning som är oförenlig med liberal demokrati. Så görs t.ex. när författningsskyddet pekar ut “vänsterextremism” och “högerextremism” som fiender. Men i fråga om islamister blir det svårare – trots att det finns varianter av islamism som i ideologisk mening ligger mycket nära fascismen eller nationalsocialismen (vilket t.ex. påpekats av nämnde Mattias Gardell). Att låta en myndighet avgöra vilka islamister som har en antidemokratisk ideologi skulle bli en oerhört känslig sak. Dessutom skulle det kräva stora insatser av språklig och teologisk expertis. Det är lätt att begripa varför detta alternativ har valts bort.
    I det andra fallet ser man till gruppernas metoder (praktik): den grupp som utövar våld är en fiende demokratin. Men ur polisiärt perspektiv blir ett sådant kriterium alltför snävt. Politiska grupper kan ändra skepnad, överlappa med varandra och tillämpa en taktisk arbetsdelning inom ramen för en våldsbenägen miljö.

  • Ur statens synvinkel blev det alltså angeläget att finna en tredje väg där kriterierna för att definiera demokratins fiender varken inskränks till teori eller till praktik. Detta behov uppstod primärt i förhållande till islamismen.

  • Etableringen av “våldsbejakande” som begrepp blev ett sätt att peka ut en sådan tredje väg. Begreppets luddighet har ur statens synvinkel klara fördelar. Efter att först ha använts i fråga om islamism, började man snart även att tala om “våldsbejakande extremism” i en mer allmän mening.

Sammanfattningsvis: det är lätt att förstå varför det blivit bekvämt för den demokratiska staten att definiera sina fiender som “våldsbejakande”. Men detta betyder inte att adjektivet någonsin platsar i en seriös analys.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/
Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.
För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Ranstorp & Hyllengren hade kunnat tala om “våldsbenägen” extremism, men då hade de varit tvungna att belägga ett faktiskt våldsutövande. I stället väljer det ett luddigare kriterium där “även stödjande av våld” inbegrips. Men vad betyder det att “stödja” eller “bejaka” våld? Och framför allt: vilket våld? Om man räknar alla former av våld i alla tider och på alla platser, då är det ytterst få som inte skulle kallas för “våldsbejakande”. Att begreppet ska definieras snävare än så är underförstått, men forskarna väljer ändå att avstå från att diskutera saken. Detta är dålig vetenskap.

Låt oss vårda språket bättre än så. “Våldsbejakande” är inget ord som platsar i seriösa diskussioner.

14 kommentarer ↓

#1 mlowdi on 26 December 2013 at 3:47 pm

Om vi tar till oss Chaïm Perelman och Lucie Olbrechts-Tytecas beskrivning av alla former av försök att övertyga som ett slags våld hamnar vi ju i situationen att alla som gillar ett öppet samtal och ser debatt som en del av demokratin är våldsbejakare.

Något löjligt sätt att resonera, men frågan om *vilket* våld som ska räknas är verkligen otroligt relevant. När jag tänker på det, bejakande kan väl lika gärna vara att du ser våldets eventuella nödvändighet och inte aktivt tar avstånd från ännu inte inträffade handlingar. Ett lagom smidigt gummibegrepp som kan röjas runt ungefär allting.

#2 Swedish Dissident on 26 December 2013 at 4:51 pm

Våldsbenägna är bättre eftersom det påvisar ett faktiskt utövat våld, men jag tänker mig att våldsbejakande kan fungera som ett komplement till detta, såtillvida att man utöver det påvisade våldet kan påvisa att kategorin/grupperingen i fråga stödjer våld som en politisk metod, som ett slags allmän grundsyn.

#3 M on 27 December 2013 at 1:45 am

Jag tror att man kan härleda denna utveckling till två saker.
1) Man har ett synsätt som präglas av en målsättning som syftar till att vara “operationellt relevant” (För att använda ett uttryck från det av Ranstorp citerade stycket). Du, rasmus har inte det, därav er divergerande syn på saken.
2) Då frågan om islam är så känslig, och att man från myndighetshåll bävar för att få Ibn Rushd, afrosvenskar och fan och hans moster på sig för påstådd “islamofobi” (en av “[d]en framstående experten Mattias Gardell” hårdlanserad term) så har man i sin ogenomtänkta fruktan hasplat fram en någorlunda “operationellt relevant” definition?

Vidare så fattar jag inte vad du har emot neologismer?
Teoretiker du brukar name-droppa på bloggen har, alltsomoftast, dessa att tacka för sitt kändisskap.
All originalitet beror på ofullständiga definitioner!

Är det inte bara så att du försöker “dekonstruera” begreppet bara för att du är sur över att man s.a.s. likställer “vänsterextremism” och “högerextremism”?

Håller med Swedish Dissident ovan att “våldsbenägna” är en bättre term då det finns digert med empiri som påvisar att det finns allvarlig våldsanvändning från alla tre, i SOU:n utpekade, element.

En dystopisk utveckling skulle kunna vara att vi ser en begreppsglidning från “våldsbejakande” till typ “retoriska härskartekniker” eller något från Judith Butler o co. influerade feministiska “våldsbegrepp”.

#4 Olof on 27 December 2013 at 8:10 am

Jaha, det är samma sak som vuxenmobbing i en idelogisk form alltså.

#5 Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig | Guldfiske on 28 December 2013 at 3:11 pm

[…] I ett större perspektiv är det lätt att se att avståndstagandekraven enbart riktas mot vänstern. De rikas enbart mot de sociala rörelser som försöker vara en aktiv kraft i samhället genom självständig organisering. Och de riktas brett mot all social organisering. Läser man polisens handlingsplan mot upplopp efter Husbybränderna eller Birgitta Ohlssons åtgärdsplan mot ”våldsbejakande radikalisering” syns det tydligt att problemet ur statsmaktens synvinkel inte är den isolerade yttersta vänstern, de militanta aktionsgrupperna, utan de bredare sociala rörelser och organisering som uppfattas som en gråzon. För att motarbeta en social radikalisering i samhället krävs en total mobilisering av säkerhetspolis, polis, socialtjänst, skola och civilsamhällets aktörer för att skapa social stabilitet. Alla strukturer som däremot utgår från en social autonomi, en självständig, direktdemokratisk och självorganiserad verksamhet i samhället, ses med skepsis från myndighetshåll. De betraktas som en potentiell konfliktmiljö som kan bli en frizon för radikalisering. Att vägra delta i den samhällsbevarande mobiliseringen betraktas därigenom som ett hot. Alla krafter måste rätta sig i ledet och sorteras in i de ”goda” mot de ”onda”. När Megafonen vägrade ta avstånd från ungdomarna som brände bilar bröt de mot denna systembevarande mobilisering, ställde inte upp på den ”goda sidan”, och därför att betrakta som ett lika stort samhällshot som de som brände bilar. När Linje17 tackade de militanta antifascisterna för att ha skyddat dem mot ett nazistangrepp gick även de över gränsen från ”goda krafter” till de ”onda”, ifrågasatte statens våldsmonopol. Kravet på avståndstagande är därför alltid riktat mot den öppna sociala iniativen för att få in dem i fållan igen, att tvinga dem att välja sida. ”Våldsbejkande” är alltså inte synonymt med ”våldsbenägen” eller ”våldsutnyttjande”. Begreppet ”våldsbejakande” syftar därför inte främst på de ”våldsamma” – utan riktas mot de bredare sammanhang som ses som systemkritiska, ”ickefördömmande”, inte accepterar problemformuleringen eller som kritiserar statsmakten. (För en bra kritik av begreppet ”våldsbejakande”, se Copyriot). […]

#6 Magnus A on 28 December 2013 at 8:21 pm

Staten har ju våldsmonopol. Betyder det att staten är våldsbejakande?

Det är ju mycket tjusigt att utredningen säger att “våldsbejakande extremism” är våld. På samma sätt säger Ranstorp & Hyllengren att “bruka våld” är samma sak som “våldsbejakande”. Det känns precis som diskussionerna om medhjälp till medhjälp till upphovsrättsintrång.

Bejakande av bejakande av bejakande av bejakande (osv) av våld.

#7 Mimmi on 8 January 2014 at 7:53 am

Man skulle kunna se glidningen från “våld” till “våldsbejakande” som en parallel till hur termen “hets mot folkgrupp” och, mer omfattande, rasismbegreppet har utvidgats in absurdum, som t.ex. Jan Tullberg tog upp i en text i Tidskrift för politisk filosofi förra året:
http://www.politiskfilosofi.se/fulltext/2013-1/pdf/2013-1_010-022_tullberg.pdf

#8 Viktualiebrodern on 9 January 2014 at 4:54 pm

Jag ser det nog som att när argumenten får en moraliserande överton är den våldsbejakande, eftersom den medvetet söker utesluta en diskussion i sak.

När Carl Bildt infererar att kritik mot EU-projektet är främlingsfientlighet eller när Stella Fare en gång i tiden hävdade att cykelbanor var en kvinnofråga, och kritiker mot cykelbanor könsmaktsöverordnade, då sökte de aktivt uteslutna en saklig diskussion och då blir deras moralistiska argumentation våldsbejakande.

#9 Viktualiebrodern on 9 January 2014 at 5:00 pm

insinuerar, inte infererar. Tokigt där.

#10 Jan Wiklund on 19 January 2014 at 12:45 pm

Nå, uppenbarligen är alla våldsbejakande, med undantag av radikalpacifisterna. Mer eller mindre, förstås. Så långt som till att lovorda våld i t.ex. Afghanistan, Libyen eller Syrien skulle jag personligen inte vilja gå, men däremot deltog jag i Almstriden utan att ångra detta.

Diskursen om “våldsbejakande” verkar med lätthet kunna låna sig åt att driva med. Varför gör vi inte en satirisk serietidning, eller en absurd teaterpjäs om saken?

#11 Våldsbejakande extremism - en rapport med problem | Svensson on 1 February 2014 at 9:28 am

[…] våld i politiskt syfte. Varför ska bara en del av detta våldsbejakande  betraktas som ”våldsbejakande extremism”. Det är ett helt orimligt sätt att resonera och därmed kan vi faktiskt slänga rapporten från […]

#12 Budgeten: SD vill att Malmöborna ska betala för ISIS-terroristernas rehabilitering | Aktuellt Fokus on 23 June 2015 at 12:01 am

[…] program för extremkonservativa islamister väljer SD samtidigt att använda sig av begreppet ”våldsbejakande extremism” trots att begreppet saknar en klar definition och har kritiserats för […]

#13 Inget misstag att polisen utreder autonoma för terrorn mot asylboenden | copy is right on 21 October 2015 at 8:26 pm

[…] jämställs med den utomparlamentariska vänstern (och “våldsbejakande islamism”). Den har kritiserats en hel del, av forskare och av aktivister. Samtalskompassprojektet är bara det senaste […]

#14 Recension: Ung och extrem – Om våldsbejakande vänsterextremism | folkets vän on 24 October 2016 at 2:06 pm

[…] Begreppet, och myndigheten, har såklart redan sågats ganska rejält. Vi kan bara kort klippa in ett avsnitt från Copyriot för att dissa själva begreppet. Den intresserade kan nog därifrån klicka sig runt för mer […]

Kommentera